Tappat alla mina vänner..

Du låter som en helt fantastisk vän! Men, och detta kan låta lite hårt men jag tror du gör för mycket. Det är inte meningen att man ska vara som en extramamma åt sina vänner, och Att prata i telefon varje dag är nog inte många som fixar helt ärligt. Det är jättefint att du engagerar dig så mycket men jag tror det blir för mycket. du investerar supermycket av dig själv och då blir fallet också hårdare när din vän går vidare. För oftast är ju vänskaper lite flytande och intensiteten går i vågor eller ibland rinner ut i sanden också. 

Jag tror att Jårdi är inne på rätt spår, TS kan nog uppfattas som "klängig", vilket i och för sig inte är så märkligt eftersom hon saknar vänner och desperat längtar efter nya, men man måste ändå hålla "lite luft" mellan sig och kompisarna. Umgänget ska inte kännas påtvingat och det är bra att fördela gracerna lite. Man behöver egentligen många olika kontakter beroende på intressen och fritidssysselsättning.                                                                                                                                                                                                                                  Att försöka bygga ett nätverk där man inte har krav på att vara väldigt tight till en början är väl det bästa. Så småningom kan man komma någon lite närmre och etablera  vänskap. Då gäller det att inte "slita ut den" genom att vara alltför "på".

Behöver kanske förtydliga. Det är inte bara på mitt initiativ vi har haft daglig kontakt utan båda mina vänner har ringt mig dagligen och ibland har jag ringt dem. 
Som jag skrev här ovan. Jag tror inte att jag uppfattats som klängig, utan att vi pratas vid i princip dagligen har varit ömsesidigt. Har inte jag ringt, har dom ringt. Eller så har det skickats meddelanden.

Jag tror att de få vänner jag haft blivit väldigt nära vänner och därmed har vi haft en väldigt nära och tight relation. Tror dock dessa avslut egentligen beror att de hittat någon annan. I första vännens fall en vän som bor betydligt närmare och därmed är lättare att umgås med. I det andra fallet beror det nog på att jag, som jag skrev, nog är utbränd och saknar ork. Har inte ork att umgås lika ofta som förut och tackar oftast nej, den nya vänner verkar hänga med på det mesta.

Jag tror att min brist på "normalt" umgänge också gjort att jag har svårt att veta hur man umgås med människor. Jag endast haft dessa väldigt nära relationerna där jag fram till gymnasiet sov över hos varandra, umgicks dagligen på skolan och efter skolan. I vuxen ålder har jag haft denna vännen som i perioder bott hos mig, rest tillsammans och när jag skaffade familj även blivit en del av familjen. Vi har varit med som syskon där jag varit hennes storasyster. Hon har umgåtts mycket med min familj såsom mor, far och syskon osv. Högskolevännen har jag pluggat med dagligen, vi har sedan haft daglig kontakt på ömsesidigt sätt. Varit varandras stöd då hon också varit ensam. Pratat om relationsproblem, dagliga problem, svårigheter på jobbet etc och sedan även umgåtts mycket. Tränat tillsammans som mest 5 dagar per vecka, promenerar, gått på festival, konserter och liknande. Rest tillsammans osv.

Jag har aldrig haft någon halvnära vän eller vad man ska säga. Vet ej hur man gör? Hur ofta umgås man? Hur ofta hörs man? Vad pratar man om?

Ja det är inte helt lätt hur man ska göra med halvnära vänner. men Generellt tror jag man brukar prata ytligare, och kanske inte så mycket om svårigheter i livet. Vänskapen kanske mer går ut på att man tränar tillsammans och bondar kring det, eller något annat intresse. Alla gillar ju inte halvnära vänskaper, jag själv har börjat uppskatta dem lite mer på senare år, men behöver också de djupare relationerna annars känns det tomt. Jag tror man måste testa sig fram.