Halvsyskon bra eller ingen relation

Huvudansvaret för relationen till de stora barnen ligger på din man. Det är han som ska ta ansvar för att hans barn har goda relationer.
Och hur ser hans kontakt med de vuxna barnen ut? Du skriver att de inte kommer och hälsar på er. Jag tror nyckeln till kontakt är att din man tar ansvar för sin relation till de vuxna barnen. Han måste få dem att känna sig lika viktiga som sina nya barn.
Problemet ligger inte främst hos barnen (ännu mindre deras mor) utan hos din man.

Det är väl ganska vanligt och till och med naturligt skulle jag tro. Finns inget du kan göra åt det, försök att inte ge dina barns halvsyskon skuldkänslor över detta.

Själv har jag inga halvsyskon men om min pappa hade träffat en ny när jag var vuxen eller äldre tonåring så kan jag garantera att jag inte hade räknat deras barn som mina syskon. Sånt är livet, du kan aldrig ändra på hur någon annan känner. 

Du skriver "pappan och jag" har försökt prata med barnen.
Jag tror pappan själv måste kliva fram och ta ansvar för relationen till sina egna barn

Jag har äldre halvsyskon, yngsta är 5 år äldre än min mamma äldsta tio år äldre än mamma. Jag har en del kontakt med dem, jag gillar dem väldigt mycket men de känns inte som syskon, tror jag. Jag vet inte hur det skall kännas. Jag växte mer upp som ensambarn kan man nog säga.  

Relationen mellan pappan och hans vuxna barn är inte så jättebra anser jag. Inte sen småsyskonen kom in i bilden. Om han ändå försökt lösa problemet med dom och det inte går hem, intresset ska ju komma från båda håll. Så tycker inte jag att man ska lägga hela ansvaret på honom om det ändå är vuxna barn det handlar om som valt att göra såhär under några år nu. Man kan ju inte tvinga fram en relation. Man tänker ju att är det vuxna personer så är de inte barn längre och de tar ansvar för sina egna handlingar. Själv som person hade jag inte gett pappa skulden och slutat vilja ha kontakt med honom för att han träffar en ny och får barn på nytt. Jag är vuxen nog att se glädje i andras lycka och få ett syskon ser jag mer som något roligt och inte tråkigt. Vuxna barnens mamma har sagt massor av negativt om deras pappa och mig. Och tagit upp om arv, att de får mindre pengar nu när de är fler syskon. Så visst kan det påverka deras syn om de tar till sig det hon säger 

Föräldrarna har mer större ansvar för relationen än barnen. Man är föräldrar - barn hela livet. Jämbördiga vuxna blir man inte.
Har du själv varit i situationen att din pappa gifte om sig och fick andra barn? Annars tror jag du behöver var lite ödmjuk inför andras perspektiv.
Det deras mor säger om arvet är ju ren fakta. Det är inte kvinnans fel om pappan och barnen har en dålig relation. 

Jag har två halvsyskon, de är 13 och 15 år yngre och klart i helt andra faser i livet.

Jag är från första äktenskapet, den misslyckade pannkakan, och har aldrig fått det de har fått, varken i tid eller materiellt. Jag är inte bitter över det för jag har byggt mig ett bra och rikt liv på egen hand, men vi har bara haft det väldigt olika under uppväxten.

Jag har alltid sagt att om de vill ses så är dörren öppen, kom förbi på lunch eller middag om ni är i närheten osv. Men vi har alltid bott 30 mil ifrån och nu bor den ena utomlands.

Min man har den omvända situationen. Han har en 7 år yngre halvbror som är nära som en bror, vi umgås gärna som par eller tränar och bjuder dem även  socialt ihop med andra vänner. Ingen av oss fyra tål å andra sidan min mans helsyster då hon beter sig helt orimligt, vilket hon själv ursäktar med diagnoser.

Så bara för man är helsyskon är det ingen garanti för umgänge senare i livet, och det finns både helsyskon som är nära och inte så nära, tänker jag.

Meh, HALVsyskon skulle det ju stå sist...

Svar till Anonym. Ren fakta ja om arvet men att säga det på ett negativt sätt så att det inte alls är kul att få syskon pga en sån sak är ju inte direkt att ta ansvar som förälder. Verkar ju som att de vuxna barnens mamma försökt svartmåla saker och ting 

Lägg inte ansvaret på henne för att din man och barnen inte har en bra relation. Ett faktapåstående om ett arv kan knappast förstöra en relation mellan en förälder och ett barn. Har man en nära relation med sitt barn så blir inte den relationen knäckt för att någon säger en sak om ett arv. Du verkar ha väldigt lätt att lasta henne, men hon har faktiskt inte ansvar för att din man har en god relation med sina barn.
De hade inte varit överlyckliga för sina halvsyskonen bara för att hon låtit bli att nämna arvet. Relationen med deras far är mycket mer komplicerad och svår än att hela lösningen ligger hos deras mamma. Det är din man som måste kliva fram och ta ansvar och bygga på sin relation med barnen. 

Alltså det är jag som är ts här så varför hoppar du på någon annan som skriver? Har inte lagt något ansvar på någon, inte henne heller. Även om hon sagt en del saker som inte varit okej just gällande min sambo, mig och mina barn. Det har de vuxna barnen själva öppnat upp sig om. Vilket jag inte tänker ta upp en diskussion om här men det har varit en bidragande faktor till de vuxna barnens reaktioner på de nya syskonen. Tycker det låter som du känner den mamman, min man och hans relation till hans barn. Nu var denna tråd till halvsyskon där ute. 

Du har orealistiska förväntningar om att leka lyckliga familjen

Orealistiska förväntningar? Snälla du🙄 Har inga förväntningar alls. Vi har det bra och är en lycklig familj 

Hm tycker inte man ska lägga ansvar och skulden på pappan. Som att jag skulle förvänta mig att min pappa uppfostrar min 40 åriga halvbror i hur man beter sig mot folk, att han ska gilla mig mm. Om han knappt har bott med min pappa under sin uppväxt. Är man vuxen har man väll en hjärna att tänka med. Så dessa vuxna personer som inte vill ha med sina småsyskon att göra är deras val. Pappan har ju försökt prata med dom. Hade ju varit en sak om de var yngre och kanske bodde ihop med pappan och nya familjen, då är det lite annorlunda 

Jag tror att du helt enkelt får förlika dig med att era gemensamma barn och hans tidigare barn aldrig kommer få en syskonrelation. Delvis på grund av åldersskillnaden men mest på grund av att de inte kunnat acceptera att deras pappa börjat om med en ny familj.

Jag har själv 4 halvsyskon, 2 via min biopappa och 2 via min mamma. Jag har inte haft någon kontakt alls med min biopappa sedan jag var 6 år och jag därför ganska naturligt inte någon kontakt med halvsyskonen på hans sida heller.

Jag har istället växt upp med halvsyskonen på min mammas sida där jag som vuxen har en bra syskonrelation till dem.

Var nöjd med att ni är lyckliga som familj idag och låt dina barns äldre halvsyskon vara tills den dagen de eventuellt accepterar er som en del av deras familj.

Min pappa har ny familj och jag känner inte hans nya barn.
Jag är mer än 20 år äldre och jag har aldrig varit förtjust i hans sambo så att åka dit och hälsa på eller dylikt har inte varit aktuellt.
Jag ringer pappa nån gång i månaden för att fråga hur det är med honom, mer kontakt än så finner jag absolut inte nödvändig. Förstår att han har fullt upp med sitt och jag har fullt upp med min egen familj.