Varför finns det fortfarande så många ensamstående mammor?

En ensamstående mamma som lever ensam med barnen på heltid eller deltid. Finns ingen anledning att göra det krångligare än det är.

Ensamstående lär ju snarare öka när fler och fler kvinnor jobbar (jämfört med 50 år sen) och alltså har råd och frihet att separera. 

Att vara ensamstående innebär ju inte per definition att ha det dåligt ställt, så vad är det du vill diskutera? Och för det bara kvinnor?

Jag tycker att frågan borde vara varför barn till ensamstående föräldrar har det sämre ekonomiskt/socialt/akademiskt och vad vi som samhälle kan göra för att minska dessa svårigheter.

Är det ekonomin som är den avgörande faktorn? Att ensamstående föräldrar har det svårare att ge barnen de förutsättningar de behöver för att vara framgångsrika?

Är det det sociala nätverket som brister och där isolering och brist på avlastning ger föräldrar som inte orkar och kan ge allt barnen behöver? Det kan röra sig om saker eller fritidsaktiviteter eller kanske tid och engagemang.

Kan det vara traumat av en separation och att hantera två hem och två familjer eller frånvaron av en förälder? Kan det vara så att "svårare" barn, som redan har problem, leder till större stress på föräldrarnas relation och därför till fler skilsmässor? (Alltså det här är bara fria spekulationer som exempel på mer eller mindre troliga faktorer som man skulle kunna titta på.)

Hur kan vi hjälpa dessa familjer att inte bli en del av den tråkiga statistiken utan istället stärka dem för det kommer att löna sig inte bara för de berörda barnen utan för hela samhället.
 

Konstig trådstart.

Bakom en ensamstående mamma finns alltid en pappa som inte tagit ansvar. Där har du ditt svar.

vad är det för fel med att längta efter barn?

Jag citerar delvis hur en i tråden uttryckte sig dvs att varför ser inte KVINNOR till att skaffa sig en BRA UTBILDNING och en BRA man INNAN de skaffar barn?

Om nu en kvinna förväntas att hålla efter dessa önskemål har hon många ggr kommit upp i den åldern ATT den biologiska klockan tickar på och har kanske inte ännu har hittat ( och det ska ju även vara ömsesidigt ) den där pålitliga mannen som också vill bilda familj.

Det är ju inte så att det går per automatik att planera in varje steg i livet utan hinder, livet händer hela tiden och kan vara hur guppig som helst under vägen, DÅ nappar kvinnor på den möjligheten att kunna skaffa barn på egen hand.
Som sagt,den biologiska klockan.

Jag tror inte att det NÅGONS önskemål är att bli ensamstående, ensamförsörjare, ABSOLUT inte.

Att förvänta sig att kvinnan tar abort är inte lösningen varje gång en kvinna blir gravid,ibland är det inte heller ens möjligt!

Tycker att när en kvinna blir gravid ( som man ÄR två om, i de flesta fall..) läggs det alldeles för mycket förväntningar på kvinnan vilket beslut hon ska ta,beslutar hon sig för att genomföra graviditeten finns det dem som tycker att det är fel medan mannen kan gå vidare hur lättvindigt som helst.

Jag undrar mer över VAD som gör att så många män överger sina familjer och ofta gör samma misstag om och om igen?

Arbetar inom en bransch där jag möter barnfamiljer och ser att när ett par med barn skiljs så lever oftast mamman själv med barnet/barnen i flera år innan hon träffar en ny man,kanske?
medans mannen många gånger bildar en ny familj?
som inte heller verkar funka optimalt?.

Vad gör det så lätt för män att bara traska ut genom dörren och lämpar allt ansvar på kvinnan ?