• Anonym (Fundersam)

    Stanna eller skilja sig?

    Jag och min man hade i början av vår relation extremt mycket passion och hittade många gemensamma nämnare för vad vi ville av livet och framtiden och hur vi såg på världen. Vi ville resa, skaffa hus, bilda familj och vi båda är väldigt spontana och orädda att testa nya saker. Men vi har extremt olika bakgrunder, olika sätt att kommunicera, olika behov av närhet och olika sätt att framföra åsikter på. Han är väldigt rak och hård medan jag är mycket mer försiktig och diplomatisk. Detta resulterar i att vi dagligen hamnar i små konflikter som uppstår pga irritationer. Jag känner mig väldigt förminskad ofta, han tycker jag överreagerar. Jag känner mig inte sedd eller att jag får någon som helst närhet om jag inte ber om det (eller om han vill ligga). Om jag är ledsen kan han total ignorera det eller frågar inte vad det är. Han har ett uselt morgonhumör vilket jag alltid försöker bortse ifrån, men när vi möts igen efter jobbet har han ofta det kvar. Han måste ha allt på topp för att han ska skratta och vara glad och han skulle aldrig lägga sitt humör åt sidan för att skapa en trevlig stämning hemma. Han kan tjura ett eller två dygn över ett tjafs och under den tiden håller jag på att implodera. 


    Jag känner att vi inte har mycket glädje eller kärlek till varandra under för många och långa stunder utslaget på ett år. Men visst kan vi också skratta och var kärleksfulla men det är mer vanligt att vi är irriterade på varandra och tjafsigt. 


    Det är inte en relation jag vill ha och vi har pratat om våra problem med kommunikation, närhet och reaktion massvis av gånger. Men trots hur mycket vi tycker att vi kommit på lösningar så faller vi alltid tillbaka i samma hjulspår. Vi har pratat om terapi men det slutar alltid med att han säger att det är bortkastade pengar. Och helt ärligt är jag inte säker på att vi kommer att kunna få den hjälp vi behöver eftersom vi belyser våra problem så ofta och hittar lösningar. Men jag torr kanske att vi inte är villiga eller kapabla till att göra de uppoffringar eller förändringar som krävs. 


    Min man tycker att vi ska tänka långsiktigt och se att detta är en period. Jag känner mig för nedstämd i vår relation för att känna samma sak. Min energi slukas varje dag av hans humör och våra tjafs, det går ut över mina övriga relationer och jobb för jag är helt uttömd. Som tur är lyckas vi hittills hålla tjafs efter att vårt barn somnat. 


    Min fråga är om man kan lära sig att leva med någon för att man inte klarar av tanken på att behöva se sitt barn enbart varannan vecka? Kan man förhålla sig till strategier som gör att man inte blir besviken eller tar åt sig av sin partners kommentarer eller beteende och mer fokusera på sitt barn och sig själv? Om vi inte hade haft barn hade jag skiljt mig, det är jag ganska säker på. Men jag kommer inte göra det nu om det inte skulle bli sämre förstås, för jag vill absolut inte vara ifrån mitt barn så mycket. Då vill jag hellre försöka hålla upp en ok nivå i relationen så pass att jag kan känna mig lycklig ändå även om det är falskt mot honom. Även om jag verkligen saknar att känna mig älskad så kan jag leva utan det om jag får vara med mitt barn varje dag. 


    Är det någon som gått igenom liknande känslor eller relation och som fått det att fungera, vända eller ta sig igenom relationen utan att ta kål på sig själv? 


    Tack för er input. Känner mig rätt uppgiven. 

  • Svar på tråden Stanna eller skilja sig?
  • Anonym (Granbarr)

    På vilket sätt skulle detta vara till ert barns bästa att behöva växa upp under dessa villkor och leva med dysfunktionella föräldrar som inte vill ta ansvar för sin situation?  (Dysfunktionella i meningen att behöva se sin fars sinnesstämning dagligen och tassa på tå samt se din hopplöshet och tassa på tå samt veta att detta är vad som erbjuds då ingen förmår sig ta ansvar ) 

    Med all respekt alltså men vart är ditt föräldraansvar här? 

  • Anonym (sopp)

    Hej.
    Jag förstår din uppgivenhet och även din ovilja till att skilja dig.
    jag va för några år sedan i samma situation dock med min dåvarande fru
    som hade en tendens att alltid se svart vilket ofta ledde till konflikt.
    Vi valde att gå skilda vägar vilket jag idag kan känna va ett litet förhastat beslut då det innebar varannan vecka med 2 barn och allt som kommer med en skilsmässa
    tänker nu att fan vi skulle försökt hårdare .

    i vilken ålder är ni? och hur många barn är det med i bilden?

  • Anonym (Nyskild)

    Ett par saker som jag tar fasta på i din trådstart...

    Ni tjafsar nästan på daglig basis.
    Du känner att ni mer vanligt har längre perioder där det saknas kärlek och glädje tillsammans, sett över ett helt år.
    Din energi är slut. Det går ut över dina andra relationer och ditt jobb.
    Hade ni inte haft ett gemensamt barn, då hade du valt att gå skilda vägar.
    Din make anser att terapi är "bortkastade pengar".

    Ett annat vanligt "test". Om ditt vuxna barn skulle komma till dig som mamma och beskriva sin relation på samma sätt som du beskriver din relation. Vad skulle ditt råd vara till ditt "barn? 

    Att bara "suga i sig"? Att sätta upp en fasad? Att iklä sig en roll och fake it till you make it??

    Är det värt att bara "harva på" så här..? Eller ska du propsa lite tydligare på att ni borde iaf minst pröva att söka hjälp? För att bättre förstå varandra? För att hitta verktyg för hur ni kan kommunicera i vardagen?

    För att möjligen hitta tillbaka till mer kärlek och glädje..?

    Så här, när en relation tar mer än vad den ger, då är det hög tid att ställa sig själv lite tuffa frågor. Som du i grund gör genom att skriva ditt inlägg...

    Ser man till vanlig "familjerådgivning" så kan det kosta allt mellan "0-500kr", om man inte väljer "privata alternativ". I min hemkommun kostar det 200kr per besök. Anser man att det är "bortkastade" pengar, då bör man nog fundera en sväng till på sin relation och huruvida den kommer att kunna överleva... (om man inte testar att söka hjälp).

  • Anonym (Fundersam)
    Anonym (Granbarr) skrev 2023-12-28 11:48:01 följande:

    På vilket sätt skulle detta vara till ert barns bästa att behöva växa upp under dessa villkor och leva med dysfunktionella föräldrar som inte vill ta ansvar för sin situation?  (Dysfunktionella i meningen att behöva se sin fars sinnesstämning dagligen och tassa på tå samt se din hopplöshet och tassa på tå samt veta att detta är vad som erbjuds då ingen förmår sig ta ansvar ) 

    Med all respekt alltså men vart är ditt föräldraansvar här? 


    Självklart ställer jag mig den frågan också. Jag är medveten om att det är en hårfin gräns när det går ut över ens barn och där ska jag inte hamna. Mitt barns välmående står förstås över allt annat. Det är största anledningen att jag inte vill skilja mig just nu och det finns många anledningar varför varannan vecka inte vore hens bästa, åter igen, just nu. Jag gör mitt yttersta för att det inte ska synas utåt i närheten av vårt barn vilket jag klarar bra, även om jag förstår att det ibland kan märkas att man inte är på topp. Det är dock så livet är, oavsett om man är i ett lyckligt förhållande eller ej.

  • Anonym (Fundersam)
    Anonym (sopp) skrev 2023-12-28 12:22:23 följande:

    Hej.
    Jag förstår din uppgivenhet och även din ovilja till att skilja dig.
    jag va för några år sedan i samma situation dock med min dåvarande fru
    som hade en tendens att alltid se svart vilket ofta ledde till konflikt.
    Vi valde att gå skilda vägar vilket jag idag kan känna va ett litet förhastat beslut då det innebar varannan vecka med 2 barn och allt som kommer med en skilsmässa
    tänker nu att fan vi skulle försökt hårdare .

    i vilken ålder är ni? och hur många barn är det med i bilden?



    Hej, 


    Tack för din input. Ja det är inte lätt, man har inte världens bästa tålamod och energi när man har småbarn heller direkt. 


    Hur länge sen var det ni skiljde er och kommer ni försöska igen eller är det avlsutat kapitel? 


    Ett barn, vi är 35 år. 

  • Anonym (Fundersam)
    Anonym (Nyskild) skrev 2023-12-28 12:52:32 följande:

    Ett par saker som jag tar fasta på i din trådstart...

    Ni tjafsar nästan på daglig basis.
    Du känner att ni mer vanligt har längre perioder där det saknas kärlek och glädje tillsammans, sett över ett helt år.
    Din energi är slut. Det går ut över dina andra relationer och ditt jobb.
    Hade ni inte haft ett gemensamt barn, då hade du valt att gå skilda vägar.
    Din make anser att terapi är "bortkastade pengar".

    Ett annat vanligt "test". Om ditt vuxna barn skulle komma till dig som mamma och beskriva sin relation på samma sätt som du beskriver din relation. Vad skulle ditt råd vara till ditt "barn? 

    Att bara "suga i sig"? Att sätta upp en fasad? Att iklä sig en roll och fake it till you make it??

    Är det värt att bara "harva på" så här..? Eller ska du propsa lite tydligare på att ni borde iaf minst pröva att söka hjälp? För att bättre förstå varandra? För att hitta verktyg för hur ni kan kommunicera i vardagen?

    För att möjligen hitta tillbaka till mer kärlek och glädje..?

    Så här, när en relation tar mer än vad den ger, då är det hög tid att ställa sig själv lite tuffa frågor. Som du i grund gör genom att skriva ditt inlägg...

    Ser man till vanlig "familjerådgivning" så kan det kosta allt mellan "0-500kr", om man inte väljer "privata alternativ". I min hemkommun kostar det 200kr per besök. Anser man att det är "bortkastade" pengar, då bör man nog fundera en sväng till på sin relation och huruvida den kommer att kunna överleva... (om man inte testar att söka hjälp).


    Just nu känns fake it til you make it i linje med det jag ser som alternativ. Tragiskt men vet inte riktigt hur jag ska väga alla nackdelar med skilsmässa just nu. Absolut inte hålla en fasasd för alltid, inte för flera år fram, men i varje fall tills vårt barn kommit över fasen där hen är extremt mammig. Barn har en tendens att anpassa sig förstås, men det är en känslig period nu och det känns inte rätt att ta tag i det just nu när jag lika gärna kan bita ihop ett tag eller försöka lösa det, i bästa fall. 


    Men du har helt rätt. Jag skulle absolut säga att familjerådgivning är första alternativet. Har man inte testat det så vet man inte och det är väl extremt dumt att gå utan att ha testat allt... Tack. Jag ska propsa på att vi tar några sessioner i varje fal... 


     

  • Anonym (sopp)

    Det är nog dött lopp för oss tyvärr :-/ 

    hur har ni det nu under julen ? Är ni båda lediga eller jobbar ni ? 


    om Ni båda är hemma så kanske det är läge att ta ett snack men han ikväll så att han förstår allvaret?

  • KimLinnefeldt
    Anonym (Fundersam) skrev 2023-12-28 16:14:52 följande:

    Just nu känns fake it til you make it i linje med det jag ser som alternativ. Tragiskt men vet inte riktigt hur jag ska väga alla nackdelar med skilsmässa just nu. Absolut inte hålla en fasasd för alltid, inte för flera år fram, men i varje fall tills vårt barn kommit över fasen där hen är extremt mammig. Barn har en tendens att anpassa sig förstås, men det är en känslig period nu och det känns inte rätt att ta tag i det just nu när jag lika gärna kan bita ihop ett tag eller försöka lösa det, i bästa fall. 


    Men du har helt rätt. Jag skulle absolut säga att familjerådgivning är första alternativet. Har man inte testat det så vet man inte och det är väl extremt dumt att gå utan att ha testat allt... Tack. Jag ska propsa på att vi tar några sessioner i varje fal... 


     


    Ja, om du menar allvar med att du trivs så dåligt i er relation så måste du sätta ner foten ordentligt, så det hörs. Säg ifrån att du inte tänker leva med honom längre på de rådande villkoren. Du kräver att ni går i rådgivning. Vill han inte så är det dags att planera separation.

    Visst kan det drabba barn, särskilt i känsliga åldrar, kanske är mellanstadiet värst. Tonåringar bryr sig inte. Småttingar förstår inte. Jo, de förstår att det är roligare att ha glada skilda föräldrar än griniga sammanboende.
  • Anonym (Granbarr)
    Anonym (Fundersam) skrev 2023-12-28 16:14:52 följande:

    Just nu känns fake it til you make it i linje med det jag ser som alternativ. Tragiskt men vet inte riktigt hur jag ska väga alla nackdelar med skilsmässa just nu. Absolut inte hålla en fasasd för alltid, inte för flera år fram, men i varje fall tills vårt barn kommit över fasen där hen är extremt mammig. Barn har en tendens att anpassa sig förstås, men det är en känslig period nu och det känns inte rätt att ta tag i det just nu när jag lika gärna kan bita ihop ett tag eller försöka lösa det, i bästa fall. 


    Men du har helt rätt. Jag skulle absolut säga att familjerådgivning är första alternativet. Har man inte testat det så vet man inte och det är väl extremt dumt att gå utan att ha testat allt... Tack. Jag ska propsa på att vi tar några sessioner i varje fal... 


     


    Barn har sina perioder givetvis och barn är barn - men det kan vara värt att stanna upp och reflektera över att barnets klängighet kan bero på att det snappar upp vad som händer er vuxna hemma. Din sinnesstämning smittar av sig givetvis även om det inte är bråk. Barnet känner att nånting inte stämmer och agerar på det. 
    Det har ju visat sig i undersökning forskning att till och med bebisar under 1 år snappar upp sin omgivnings sinnesstämning och även som bebis reagerar på bråk, våld, depression , förlossningspsykoser och annat med tydliga signaler . 
    Så underskatta inte ditt barn även om det är litet. 

    I övrigt rekommenderar jag att för din egen skull och för ditt barns skull gå och prata med någon på egen hand. Vissa familjerådgivare tar emot enskilda besök också. Så får du chans att prata ut och få nya perspektiv att tänka kring.  Framförallt kan det vara nyttigt att ta reda på hur en separation går till rent praktiskt så du inte går omkring och tror en massa saker som inte stämmer. Tex just att man faktiskt inte måste ha varannan vecka bara för att man separerade.  Det finns ingen sån lag.  Ingen kan tvinga varken dig eller ert barn till det. 
  • Räkan77

    Det finns ingen lag som säger att man måste köra varannan vecka, men en av föräldrarna kan inte bestämma hur upplägget ska ske, det behöver man ju komma överens om. Annars får tingsrätten avgöra. 

Svar på tråden Stanna eller skilja sig?