Hur klarar ni er ekonomiskt ?

Jo, det är ju mycket bättre att bara skrika en dag "nu lämnar jag dig din skithög!" på impuls, och sedan springa ut och smälla igen dörren efter sig, och få bo på gatan, och exmannen får ensam vårdnad om barnen då de inte kan bo på gatan. Bra tänkt där!  //

Fan ska man göra då?
Flytta ut på gatan?

Om man inte har råd idag men hinner spara ihop lite på 2-3 år och den man ska skilja sig ifrån inte gör ett skit för att jobba på relationen...

Kom med ett bättre (HÅLLBART) förslag!

Kvinnor har alltid varit tvungna att vara om sig och kring sig, eftersom männen sitter på den ekonomiska makten. 

Man märker att du inte vet hur verkligheten ser ut för många kvinnor. De har ofta låga löner, och har arbetat deltid eller inte alls under äktenskapet - och det är inte alltid så lätt att trappa upp direkt. De tjänar ofta för lite för att få ett eget hyreskontrakt (hyresvärdarna kollar upp detta), eller så går det inte för att de inte har en fast anställning. Det är t.ex. jättesvårt för en frilansare att få ett hyreskontrakt. Inte ens en stor summa på banken räcker i Sverige (jämfört med i andra länder), då vi är fixerade vid just den fasta månatliga inkomsten i Sverige. 

...och att få lån till en bostad, och bli accepterad i en bostadsrättsförening, är naturligtvis ännu svårare under dessa omständigheter. 

Därför är det jättedumt att ens andas något om separation, innan man har ett bostadskontrakt påskrivet. För då kanske mannen plötsligt bestämmer sig för att "ska det vara så, så får det väl vara så", och sedan sätter han en på gatan vare sig man har en bostad eller inte. 

Det är även väldigt bra att ha en buffert, så att man åtminstone inte börjar livet som ensam mamma på minus.

Det är ju du som är förminskande, och detta handlar mer om klass än om kön dessutom. "din kvinna" (vad är det för uttryck?) kanske kommer från en övre medelklassfamilj, där hon fick stöd och uppmuntran och självförtroende, så att hon kunde utbilda sig och göra karriär i ett välbetalt yrke. Så ser inte verkligheten för de flesta ut.

Skillnaden mellan män och kvinnor är, att arbetarklassmän ofta kan få ett hyfsat jobb ändå inom industri eller transport, medan arbetarklasskvinnornas möjligheter är lågbetalda jobb inom vård, omsorg, handel, restaurang, städ, tvätt... och dessutom fysiskt tunga, vilket gör att heltidsarbete ofta inte går att förena med graviditeter, barnafödande, småbarnsår och hushållsarbete. 

Och i de "högre klasserna", kan det vara så att mannen vill ha en hemmafru som ska ta hand om barnen och sköta representationsmiddar och liknande. Samtidigt som han insisterar på äktenskapsförord, för att det alltid varit så i hans släkt och detta sköts närmast automatiskt av familjens advokat.

Gör man slut så fort tanken har börjat födas så heter det "Du har inte tänkt igenom det här ordentligt. Hur fan kan du bara slänga ur dig att du vill göra slut helt plötsligt??!"

Tänker man igenom det hela ordentligt så får man fan för att man "har gått och planerat det bakom ryggen på partnern".

Det är inte lätt att göra rätt bland er gnällrövar.
Kom med något konstruktivt istället!

Att vänta 2-3 år kan lika gärna ha att göra med att den andra ska ha tid att styra upp sin ekonomi och på så sätt ha lättare att hitta något eget när det är dags.
Det kan handla om att man själv behöver spara pengar, men samtidigt uppmanar den andra att göra detsamma inför... "oväntade situationer".
Allt är inte svart eller vitt.