Var mamma en missbrukare?

Det låter för mig både som att din mamma hade någon diagnos som påverkar det sociala, och kanske som en följd eller symtom av det svår ångest som hon dämpade med alkohol och läkemedel.

Det är väldigt synd att hon inte fick samtalskontakt och behandling istället, för då kanske hon hade kunnat bli människa igen.

Min styvfar var liknande. Bottenlöst dåligt självförtroende, kände sig inte älskad av sina föräldrar (adopterad, vilket de tryckte i nosen på honom jämt), drack och hängde hemma istället för att söka nytt jobb när han blev av med det han hade.

Jag var arg på min mamma i många år för att hon inte ställde ultimatum att han som vuxen karl skulle söka hjälp, men det var klart inte lätt för henne som var jättesnäll, socialt blyg och barn till två ofantligt snälla människor.

En del av att bli vuxen är tyvärr att klä av sin barndom, analysera och förstå vad som var friskt och sjukt i den, och tyvärr har många växt upp under inte så friska förhållanden.

Att gå i samtal ett år kan hjälpa till att bena ut jobbiga tankar man har, så att man kan lägga saker bakom sig. Fast det blir ofta värre innan det blir bättre, när man börjar tänka på gammalt elände.