Gravidillamående

Din man vill inte ha mer barn men ställer upp för din skull...

I know, kanske inte bästa stödet direkt. Medveten om det. Men kan ju inte påverka hur han känner

Det förstår jag. Men du väljer ändå att eventuellt skaffa barn med en man som inte vill ha barnet? 

Hur rättvist är det mot barnet? 

Nä, det är det nog inte

Jag är gravid nu, konstant illamående men kan äta och dricka. Kräks någon gång om dagen mot dygnet runt med tidigare barn så de finns hopp 

förra graviditeten låg jag inne med dropp och mådde 1000 gånger sämre 

sen har jag svårt att få barn vill man ha barn behåller man den annars får man använda skydd
 

Kan bara meddela att när jag skrev att jag inte har svårt att bli gravid så menade jag verkligen det?  provat all tänkbara piller och mår uruselt av dem, provade nuvarande, mådde inget vidare, vi använde kondom ett tag? blev gravid? senast satte jag in spiral? blev gravid? 

Kan bara meddela att när jag skrev att jag inte har svårt att bli gravid så menade jag verkligen det.
 provat alla tänkbara piller och mår uruselt av dem, provade nuvaring, mådde inget vidare, vi använde kondom ett tag, blev gravid, senast satte jag in spiral, blev gravid.

Fy vilken tuff situation! 
Jag fick också hyperemesis i min första graviditet, och var så dålig. Mådde dåligt i flera år efteråt till och med. Min man ville inte heller ha fler barn då, för han tyckte det va alldeles för påfrestande att jag blev så sjuk. 
Efter sju år gick han ändå med på att göra ett nytt försök med graviditet. Jag tog då kontakt med mvc redan i planeringsstadiet. Jag fick träffa en läkare och berätta om hur illamåendet hade påverkat mig under första graviditeten och vad som oroade mig inför en ev ny graviditet. Läkaren hjälpte mig sedan och gjorde en särskild vårdplan i min journal. Den innebar bla att jag skulle höra av mig så fort jag blev gravid igen och att vi då skulle ses så fort som möjligt. Samt att de skulle hålla extra koll på mig under graviditeten, och att jag skulle höra av mig direkt om jag kände att det blev för mycket, och då bli sjukskriven. Läkaren fixade också så att jag fick gå hos en specialistbarnmorska som förstod situationen och gav mig extra stöd. På planeringsmötet inför graviditeten skrev hon också ut mediciner mot illamående så att jag hade dem redo och kunde ta direkt när illamåendet börjat. Och så skrev hon ut olika vitaminer och så som jag kunde börja med direkt, för att boosta kroppen inför graviditeten. Hon pratade också med min man och stöttade honom. Hon gjorde mycket mer också, och vårdplaneringen innehöll fler grejer, men det här är det jag kom på nu iaf. 
Hur som helst, det blev en bebis till tillsist, och jag tror nästan den största faktorn för att det skulle lyckas var just att ha detta stöd från läkare och barnmorska. Det tog bort mycket oro, och jag kunde fokusera mer på att bara sova och kräkas. 
Har du blivit erbjuden nån liknande hjälp? 
Hoppas du snart får må bättre! 

Varför blir du gravid och sen gör abort? 
Du inser inte förrän du börjar må illa hur fruktansvärt det är? Tänker att denna gång ska du klara det? 
Försök bestäm dig innan och håll fast vid det, även om jag vet att det är kämpigt. Jag är själv i v8 nu och mår fruktansvärt illa, vet att jag förmodligen kommer fortsätta må illa tills barnet är fött , det är ett helvete. Men jag klarar inte av abort, känns fel när jag skapat ett liv. Finns stunder då det är för  jävligt men så inser jag att det kommer gå över, även om det inte känns så just nu. 

Låter som de tog dig på allvar, det glädjer mig. 

jag upplever inte att jag togs på allvar. Jag kräktes inte varje dag, de tog prover och tyckte det var ok, behövde inte läggas in. Vet att det finns det som får ligga inne hela graviditeten med dropp osv. Att det finns de som varit betydligt värre drabbade. Men jag mådde konstant superilla, dygnet runt, kräktes ofta, gick inte upp nämnvärt. Jag var helt bedövande trött hela graviditeten, klarade inget mer än det absolut nödvändigast.  Ska tilläggas att jag höll på med uthållighetsidrott på hög nivå innan, ger mig liksom inte.

När barnmorskan mest sa att ja så kan det vara att vara gravid, kan vara kämpigt. Men man får ju något för det. Tänkte jag att ja jag får väl bara bita ihop. Fick mina lergigan ondansetron och rådet att äta ingefära (vill gråta bara jag känner doften av ingefära). 

jag kommer inte kunna ge min son ett småsyskon, frågan är om han kommer orka med mission bara har honom att ösa min omtanke på

Kan verkligen relatera till det här med att inte bli tagen på allvar. Under första graviditeten träffade jag flera barnmorskor och 13 olika läkare. Samtliga hade typ den där inställningen "ja det är så det är att vara gravid, det är lika för alla, inget att gnälla över!". Finns inget i världen som gjort mig så illa. Blev också skickad till fyra olika kuratorer eftersom de tyckte jag var deprimerad. Det var jag ju också, på grund av att jag mådde så fruktansvärt illa och inte kunde ha en rimlig vardag. Kuratorerna sa dock också bara en massa liknande floskler (det värsta var en som sa "har du hört talas om "carpe diem? Jag tycker du ska försöka tänka mer så!")  De förstod liksom inte grundproblemet med illamåendet. 
Så, det beror nog mycket på vem man träffar.  För mig var en jättebra grej att betala och gå till en riktig psykolog privat. Det hjälpte mig verkligen med den mentala biten, att hitta strategier för att klara av såna extrema situationer. Jag gick hos psykologen varannan vecka i 1,5 år för att bearbeta den första graviditeten. Ändå dröjde det som sagt ytterligare fem år innan det kändes tänkbart att orka vara gravid igen.