Gravidillamående

Fy vilken tuff situation! 
Jag fick också hyperemesis i min första graviditet, och var så dålig. Mådde dåligt i flera år efteråt till och med. Min man ville inte heller ha fler barn då, för han tyckte det va alldeles för påfrestande att jag blev så sjuk. 
Efter sju år gick han ändå med på att göra ett nytt försök med graviditet. Jag tog då kontakt med mvc redan i planeringsstadiet. Jag fick träffa en läkare och berätta om hur illamåendet hade påverkat mig under första graviditeten och vad som oroade mig inför en ev ny graviditet. Läkaren hjälpte mig sedan och gjorde en särskild vårdplan i min journal. Den innebar bla att jag skulle höra av mig så fort jag blev gravid igen och att vi då skulle ses så fort som möjligt. Samt att de skulle hålla extra koll på mig under graviditeten, och att jag skulle höra av mig direkt om jag kände att det blev för mycket, och då bli sjukskriven. Läkaren fixade också så att jag fick gå hos en specialistbarnmorska som förstod situationen och gav mig extra stöd. På planeringsmötet inför graviditeten skrev hon också ut mediciner mot illamående så att jag hade dem redo och kunde ta direkt när illamåendet börjat. Och så skrev hon ut olika vitaminer och så som jag kunde börja med direkt, för att boosta kroppen inför graviditeten. Hon pratade också med min man och stöttade honom. Hon gjorde mycket mer också, och vårdplaneringen innehöll fler grejer, men det här är det jag kom på nu iaf. 
Hur som helst, det blev en bebis till tillsist, och jag tror nästan den största faktorn för att det skulle lyckas var just att ha detta stöd från läkare och barnmorska. Det tog bort mycket oro, och jag kunde fokusera mer på att bara sova och kräkas. 
Har du blivit erbjuden nån liknande hjälp? 
Hoppas du snart får må bättre! 

Kan verkligen relatera till det här med att inte bli tagen på allvar. Under första graviditeten träffade jag flera barnmorskor och 13 olika läkare. Samtliga hade typ den där inställningen "ja det är så det är att vara gravid, det är lika för alla, inget att gnälla över!". Finns inget i världen som gjort mig så illa. Blev också skickad till fyra olika kuratorer eftersom de tyckte jag var deprimerad. Det var jag ju också, på grund av att jag mådde så fruktansvärt illa och inte kunde ha en rimlig vardag. Kuratorerna sa dock också bara en massa liknande floskler (det värsta var en som sa "har du hört talas om "carpe diem? Jag tycker du ska försöka tänka mer så!")  De förstod liksom inte grundproblemet med illamåendet. 
Så, det beror nog mycket på vem man träffar.  För mig var en jättebra grej att betala och gå till en riktig psykolog privat. Det hjälpte mig verkligen med den mentala biten, att hitta strategier för att klara av såna extrema situationer. Jag gick hos psykologen varannan vecka i 1,5 år för att bearbeta den första graviditeten. Ändå dröjde det som sagt ytterligare fem år innan det kändes tänkbart att orka vara gravid igen.