Hur hantera självmordshot?

Om du mår dåligt själv och känner du gjort det du kan för henne, så bör du nog bara klippa av. Då har du gjort vad du kan. Annars är det liksom mer risk du blir medberoende i hennes destruktivitet.

För din egen skull, klipp kontakten. Det här är så destruktivt och du kan inte hjälpa henne genom att vara kvar.

Jag behandlar alla självmordshot likadant. Att jag upplyser att jag uppfattat risk för suicid/självmord (använder olika ord beroende på vem jag pratar med) och om att det är av vikt att vården får information om att den det gäller har sådana tankar.
Jag informerar om att jag kommer att bryta sekretessen, med sekretess -brytande paragrafer i nödvärnslagstiftning, då det finns allvarliga konsekvenserna om vården inte får denna information och så ringer jag antingen 112, eller kontaktar vårdcentralen med information om situationen. 

I mitt privatliv för jag i princip likadant, förutom att jag ju där inte har sekretess, och andra kanaler. Jag ringer då 112, vid akuta ärenden och 1177 för mindre akuta grejer.

Exempelvis har jag ringt 1177 ett år, när min anhörig "plötsligt" mådde konstigt och åter återkopplat någon vecka senare när det verkade än värre, för att slutligen faktiskt få prata med rätt mottagning, som faktiskt behövde veta att min anhörig hade blivit psykotisk, så att de kunde uppsöka hen.

Precis som andra påverkat så är det inte ditt ansvar att ta, att din syster kanske dör. Däremot finns det faktiskt hjälp att få av vården och håller man på och snackar om självmord, så kan det vara så att vården faktiskt behöver ha lite uppsökande verksamhet och iallafall göra sin bedömning om det hela.

Grejen är att då tappar jag mamma med. För hon måste ta parti (hon kommer bli tvungen till det) och då blir det syrrans parti. Jag förstår det, jag är ju den mer stabile (Inte jämfört med en normal person, utan bara relativt). Var även så när vi växte upp trots att jag är yngst...fan pappa var bra på att hålla ihop, medla, kompromissa och göra alla lugna. Det gick aldrig så här långt när han levde. 

Men ja kanske. Jag har ju brutit med dem tidigare en period. Fast väldigt annorlunda då.

Men jag funderar på om det inte vore bäst så. Tex. om jag vart där, syrran får en dålig period där hon kanske skär sig för att hon kanske triggats av mitt utseende så blir det jobbigt även för mamma. Så det hade kanske vart bäst att inte ha kontakt alls. Jag förstör mer än jag hjälper.


Tack, ja, jag håller med. Nu var det min fästmans röst igen även på ditt inlägg:) Det är logiskt och rätt. Men jag har svårt med känslan av det, det känns som det hamnar på mitt ansvar. Jag vill väldigt gärna att både mamma och syrran är med när jag gifter mig (nästa år) men med tanke på hur hon reagerade över att vi förlovade oss (blev suicidal) så är jag rädd för att det skall bli totalt kaos några dagar före. Jag vågar inte heller vädra det och säga snälla du kan väl sköta dig det är som en slags utmaning att spåra ur är jag rädd för. 

 

Jag överväger det, tack. Jag verkar bara orsaka fler problem genom att ha kontakt ändå.Hon har kontakt med en allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning, som jag också själv har, men inte samma mottagning. Så jag har vänt mig till min egen psykiatriker och frågat om råd. Hon, min psykiatriker alltså brukar vara väldigt rak och direkt men hon är svävande liksom med detta, vill inte uttala sig, utan säger att jag får försöka ha förtroende för mottagningen hon går på, hon kan inte uttala sig om det och styr tillbaks samtalet till att det går bra för mig. 

Jag har väldigt högt förtroende för henne men hennes standardgrej är typ fokus på det som är positivt. Min fästman, mitt mående att jag inte har strösjukdagar från jobbet och att jag har rutin i vardagen.     

Jag tycker att du ska vända dig till "hennes mottagning" genom att gå via 1177. Din egen tid med psykolog ska ju handla om dig och psykologen kan ju egentligen inte råda dig om hur du ska göra som anhörig, utan har ju först och främst ansvar för din vård.

Din psykolog kanske bedömer att det är viktigt att du får tid till din egen vård, och att det vore olämpligt att just råda dig som jag nu gör. 

Jag tänker också att det definitivt är så att man faktiskt inte vill och orkar ta tag i att meddela vården om någons mående. Speciellt eftersom man oftast faktiskt inte får någon återkoppling. MEN för min egna del så tycker jag att den minskade stressen i att veta att man faktiskt iallafall gjort något. 

Att hålla på och själv "vara olycklig" för någon annan är orimligt.

Stackars tjej. 

Det man iallafall borde sluta me är att påpeka att hon gör det för att få uppmärksamhet. Jäkla trams. Hur kan man tro att nån vill skada sig själv med flit. 

Och jo jag har erfarenhet av psykisk ohälsa själv. Inte EIPS. De trodde iofs att jag hade det också. Men jag hade fårt det utlöst av halsfluss 2007. Så ja, 17 års erfarenhet då. 

Videigt att säga sånt. Jag hoppas iallafall inte du säger det till henne. Utan bara sitter här och snackar skit. 

Ge henne en kram. 

Sen det där babblet med om att hon bara säger det för att. Nej, det tror jag inte. Personeb känner nog så just då. Stora känslor. Hon mår väl skit. Ostabil. 

Men det ska man då inte klanka ner nån för. Mår hon bättre då trott du? knappast. 

Bara för du har eips själg betyder det inte att ni är likadana.

Fy vad arg jag blir. 

Håller med men även för systerns skull, då hon pratar dåligt om henne. Men förhoppningsvis inte till henne.