Gå tillbaka till min fru efter separation?

Och ang den nya tjejen så är det svårt och vi båda kände nog att det fanns ett bäst före datum på våran relation. Hon är några år yngre och vill verkligen ha barn. Jag har svårt att se mig själv skaffa fler barn och känner mig obekväm i tanken på en annan familj. Så jag vill inte slösa ett par år av hennes liv och sen komma fram till att jag ej vill skaffa fler barn. Samtidigt så gav hon mig mycket som jag saknar hos min fru. Jag kände att hon var väldigt rolig, bekräftande och att vi kunde umgås på ett sätt som jag saknar med min fru. Det skapar också osäkerhet hos mig om jag verkligen är fullt så lycklig som jag kan vara ifall jag väljer att gå tillbaka till min fru

Tack för alla inlägg!

Jag känner mig väldigt ambivalent inför situationen. Egentligen borde jag vara glad. Att min fru ångrar separationen och säger att hon inte kan känna det hon känner för mig med någon annan är ju precis det jag velat höra hela tiden. Hon är redo att göra förändringar och säger själv att hon varit för hård mot mig. Jag är också villig att göra förändringar och visa att jag tar till mig av hennes perspektiv. 

Samtidigt finns det fortfarande en bitterhet kring hela separationen som jag tyvärr inte kommit förbi än. För min egen del så har hela grejen skapat mer osäkerhet än vad det gjort mig säker på att det ska vara vi för alltid. Innan separationen hade jag inte en tanke på att hitta någon annan eller annat. Nu känner jag mig till viss del sviken och all svartsjuka som varit emellan oss har skadat tilliten till varandra.

Jag känner att jag älskar min fru som person ändå men inte att jag är förälskad på det sättet. Det är så klart svårt att kräva det efter snart 15 år ihop, men det gör mig också osäker om det är så här jag ska känna resten av livet. Är snart 39 år, ska jag ha chans att hitta någon annan så är det väl typ nu. Att vara ihop 15 år till med min fru och sen gå skilda vägar när barnen är stora, då vet jag inte hur kul det är eller vad för status en själv har. Nu har jag haft det lätt för att få dejter och träffa andra och det har så klart också skapat en känsla av att jag kanske kan hitta något som känns ännu bättre. Inte att jag vill ligga runt, det gjorde jag under sommaren och det gav mig inte speciellt mycket. Mer att jag kanske kan hitta någon annan som kan få mig att känna mig 100% hel med. 

Jag vill nog inte ha en ny familj eller skaffa fler barn. Men tänker att varannan vecka-livet till viss del är skönt. Jag är pappa en vecka och sen kan jag ha skoj, träffa kompisar och ha tid att hitta på saker med någon ny den andra veckan. Men också, tänk om jag inte hittar någon bättre än min fru och hon i sin tur skaffar en annan. Då bränner jag broarna.

Vill försöka vara snäll mot mig själv och ge det tid och inte stressa men det är svårt när jag känner en känslomässig press från mig själv att komma fram till ett beslut. 
 

Tack för omtanke! Jag håller med dig i det du skriver. Jag känner absolut ingen stress egentligen och jag vill också ta det långsamt. Min fru är dock ivrig att ta ett beslut och att vi ska flytta ihop igen. Har sagt att jag vill avvakta fram till slutet av våren innan jag kan avgöra något. Sen kan man ta det i långsam takt efter det med allt vad att säga upp lägenhet osv skulle innebära i så fall. Det skulle så klart vara en klar ekonomisk fördel att flytta ihop igen, vi skulle helt plötsligt ha massa pengar över istället för att knappt gå runt som nu.

Men våra negativa mönster finns kvar och när det hettar till så kommer dom fram. Dock att vi båda lärt oss kontrollera det mer och själva vara medvetna om dom. Men den förändringen tar längre tid än en vecka och jag vill vara säker på att vi inte bara anstränger oss en period för att sedan falla tillbaka så fort vardagen är tillbaka. Precis som du säger. Vi får se hur det utvecklas. 

Ja, absolut. Jag förstår vad du menar. Hur ofta är rimligt att ses tycker du? Eller hur lång tid ifrån varandra? Hur ska vi förhålla oss till varandra tycker du?

Nu har vi ju fortfarande majoriteten av dagarna isär typ, eller hälften hälften iallafall. Jag tycker det är svårt att känna efter om vi inte heller utsetts för varandra liksom. Vi hade en period på en månad eller två där vi inte hördes av knappt. Det var en period där hon dejtade en annan och jag mest gick runt i någon slags förvirring och hade bestämt mig för att försöka jobba upp mig själv istället för att söka tillfällig bekräftelse hos andra. Jag försökte jobba mycket med acceptans då och gjorde olika övningar. Jag kände stark saknad efter min fru  och det var en jobbig tid för mig. Sen kände jag att jag lyckades acceptera allt ändå och kort därefter träffade jag den andra tjejen och typ samtidigt tog det slut mellan min fru och hennes dejt. Då var det som att jag gick vidare på många sätt.

Jag går i terapi, försöker reflektera kring allt, skriva av mig hos kompisar och som i detta forum. Försöker förstå mina egna mönster och vågat prata öppenhjärtigt med min mamma om hela vår barndom och hennes förfall osv. Vågar konfronterar min chef exempelvis som jag tidigare tyckt är obehaglig i sin stil. Jag känner att jag personligen faktiskt kommer framåt. Huruvida det samma gäller min fru kan nog mest hon svara på. Jag upplever att hon försökt ändrat på mycket av det jag tagit upp, ex att inte kolla i min mobil, att inte dra kortet om att lämna relationen så fort det blir tjafs, att vi ska vara positiva mot varandra. Det kräver mer arbete det förstår jag med och jag känner att vi självklart behöver ge det tid. 

Det var jag igen...

Jag och min fru tog en skogspromenad imorse. Vi pratade om vår relation och allt igen. Hon frågar mig vad jag vill med oss och vad jag önskar. Jag sa det jag sagt innan att jag inte riktigt vet, att jag inte vet än om vår relation skulle vara bättre ihop som partners eller som föräldrar bara. Att vi fortfarande har en massa att jobba på innan jag kan känna mig säker. Men att jag villl försöka. Hon blir jätteledsen och känner återigen att jag tvekar vilket skapar osäkerhet hos henne. Hela dagen har sedan handlat om att hon inte orkar fortsätta kämpa och öppna sig så länge jag är tveksam. Att hon bygger upp sin mur mer och mer för varje tvekan från mig. 

Jag kan absolut förstå hennes reaktion och att det måste vara jobbigt för henne att känna min tvekan. Hade det varit tvärtom och jag till 100% velat hitta tillbaka medan hon i sin tur uttryckt tvekan, så hade jag säkert reagerat liknande. Men jag tror också vi tolkar frågan olika. Hon menar att jag ska utgå ifrån hjärtat och vad jag hoppas på ang oss. Men för mig går inte det ihop så länge hjärnan forfarande ser utmaningar. Att jag inte vågar slappna av så länge jag känner att vi inte kommit bort från det som skapade problem innan. 

Några tankar hur en kan förhålla sig här? Jag vill ju våga vara öppen och transparent med min fru, ett problem innan som vi haft är ju just det att jag varit konflikträdd. Att jag nu försöker möta det och våga säga obekväma saker och vara öppen, istället för att undvika det och då riskera en större konflikt senare. Men att hennes reaktion då blir så negativ gör att jag också att jag drar mig för det. Även om jag vill vara sann mot själv och tänka att jag bara kan ta ansvar för mina egna känslor här.

Jag undrar också om det är mitt egna undvikande mönster som får mig att känna tvekan så fort min fru vill ha besked eller kommer vidare i relationen. Att exemplevis min rädsla för att bli sårad får mig att bli ambivalent fast jag egentligen vill komma nära? Tanken på att min fru går vidare och träffar en annan kan så klart också vara obehaglig.  

Det var jag igen...

Jag och min fru tog en skogspromenad imorse. Vi pratade om vår relation och allt igen. Hon frågar mig vad jag vill med oss och vad jag önskar. Jag sa det jag sagt innan att jag inte riktigt vet, att jag inte vet än om vår relation skulle vara bättre ihop som partners eller som föräldrar bara. Att vi fortfarande har en massa att jobba på innan jag kan känna mig säker. Men att jag villl försöka. Hon blir jätteledsen och känner återigen att jag tvekar vilket skapar osäkerhet hos henne. Hela dagen har sedan handlat om att hon inte orkar fortsätta kämpa och öppna sig så länge jag är tveksam. Att hon bygger upp sin mur mer och mer för varje tvekan från mig. 

Jag kan absolut förstå hennes reaktion och att det måste vara jobbigt för henne att känna min tvekan. Hade det varit tvärtom och jag till 100% velat hitta tillbaka medan hon i sin tur uttryckt tvekan, så hade jag säkert reagerat liknande. Men jag tror också vi tolkar frågan olika. Hon menar att jag ska utgå ifrån hjärtat och vad jag hoppas på ang oss. Men för mig går inte det ihop så länge hjärnan forfarande ser utmaningar. Att jag inte vågar slappna av så länge jag känner att vi inte kommit bort från det som skapade problem innan. 

Några tankar hur en kan förhålla sig här? Jag vill ju våga vara öppen och transparent med min fru, ett problem innan som vi haft är ju just det att jag varit konflikträdd. Att jag nu försöker möta det och våga säga obekväma saker och vara öppen, istället för att undvika det och då riskera en större konflikt senare. Men att hennes reaktion då blir så negativ gör att jag också att jag drar mig för det. Även om jag vill vara sann mot själv och tänka att jag bara kan ta ansvar för mina egna känslor här.

Jag undrar också om det är mitt egna undvikande mönster som får mig att känna tvekan så fort min fru vill ha besked eller kommer vidare i relationen. Att exemplevis min rädsla för att bli sårad får mig att bli ambivalent fast jag egentligen vill komma nära? Tanken på att min fru går vidare och träffar en annan kan så klart också vara obehaglig.  

Det har ju nu gått ungefär den tiden som jag gett mig själv, men jag känner mig fortfarande ambivalent till relation med min fru. Överlag tycker jag det har funnits saker som gått framåt. Jag har märkt att min fru anstränger sig i att möta det jag önskar, samtidigt så är det väldigt svårt. 

Svartsjukan hos min fru har minskat men finns fortfarande kvar. Hon har inte kollat min mobil på ett par veckor men har innan dess haft en tendens att snoka igenom. Jag har inte haft kontakt med andra alls egentligen men det har hänt att gamla dejter hört av sig. Jag har då bara svarat trevligt och sagt att jag försöker med min fru igen. Men hon känner sig ändå misstänksam.

Häromveckan fick hon för sig att jag stuckit in till stan mitt i natten och bara lämnat allt med lampor och dator på etc. I själva verket hade jag somnat i vår sons säng när jag nattade honom och det hade hon inte märkt. Så hon trodde att jag bara stuckit. Hon ringde flera gånger och skickade sms och frågade vad fan jag höll på med och att hon inte kan se en framtid med mig i detta läge. Hon märkte på morgonen att jag somnat i sonens säng och inte alls stuckit och blev så klart skamsen och bad om ursäkt. 

Hon kan ofta bli väldigt arg över vad jag anser är småsaker. Förra veckan behövde jag hoppa in för att hålla i träning med min sons fotbollslag. Han provtränar egentligen med ett annat lag och jag har sagt att jag vill avveckla mitt engangemang som tränare och att jag inte vill fortsätta träna hans nuvarande lag om inte han är med. Detta har jag tagit upp med klubben och allt med. Men min fru blir sur att jag ändå ställer upp eftersom det går ut över henne anser hon. Hon hade möte på jobbet förra veckan och jag sa att jag kunde ta med alla ungarna till träningen om det är så. Men hon tyckte det var oschysst av mig mot våra andra barn om dom ska behöva hänga med och jag hade redan förstört hela hennes dag sa hon. Så hon kom och hämtade dom ändå. Hon skriver då i affekt saker som ?fuck you?, att jag är självisk, känslokall mot våra andra barn osv. 

Det är mycket liknande saker som det med träningen som vi hamnar i tjafs om. Idag frågade jag vem skulle ta hunden på morgonen och då hamnar vi i tjafs kring det eftersom hon anser det bestämt att jag ska ta honom på onsdagar. Mycket småsaker som detta leder till frustration.

Jag förstår att jag kan framstå som opålitlig och att det kan vara jobbigt för henne om jag ändrar info eller liknande. Men jag uppskattar verkligen inte att hon blir så upprörd och det känns som att om vi flyttar ihop så kommer det bara blir mer sådana saker. 

Jag irriterar mig mycket på saker med, små kommentarer som när jag kom med ungarna häromdagen. Vår yngsta hade jag tagit på hans fodrade regnjacks o mössa och han satt i vagnen med filt över sig. Mellan mitt och min frus hus är det kanske 30 sekunder att gå. Ändå är det första hon säger ?oj vad lite kläder du har satt på honom?. Det sades i förbifarten och säkert inget min fru la större vikt vid. Men för mig skapar det frustration för att jag återigen känner mig anklagad.

I dom bra stunderna så är det bra. Jag älskar att se ungarna glada, det är lättare att ta hand om dom om man är två, jag och min fru har bra sex, vi kommer överens för det mesta och jag kan uthärda även dom dåliga stunderna. Samtidigt så finns hela tiden känslan att det kanske finns något annat, att jag och min fru är för olika i personlighet och att jag inte vill tillbaka till något där jag känner mig ifrågasatt och anklagad för saker. 

Hur är det för er? Hur ofta tjafsar man i ett förhållande? Jag har hellre ett förhållande där det finns både positiva och negativa känslor mer än inga känslor alls. Men samtidigt så tänker jag ibland att jag vill ha det förhållande som vi har nu när det är bra fast att vi bara är föräldrar och att vi inte har en kärlekshistoria. Känns som det skulle vara lättare. Samtidigt vad är det jag vill ha? Skulle gräset vara grönare liksom?

Jag tycker också att man ska göra sitt yttersta för att få det att funka, speciellt med tanke på att vi har barn och det finns något mer än bara vänskap efter så många år ihop. Jag tänker också att om man verkligen hänger sig och verkligen vill, så kan man få det att funka så länge relationen i övrigt inte är död. Också som du säger, jag vill inte leva med tanken på ?vad hade hänt om vi försökt?? - om det inte skulle funka nu så vet jag iallafall det. 

Personligen ger det mig så mycket när jag känner att vi är en familj, att se barnen glada, att se min fru glad, att göra saker ihop osv. Jag har svårt att se det allt det framför mig på samma sätt, om jag skulle satsa på någon annan med bonusfamilj och allt vad det innebär. Min fru har många bra sidor och som alla människor är hon alltifrån rolig till allvarlig, glad till sur osv, det gäller att vi försöker locka fram det bra hos varandra. Där har både hon och jag ett ansvar att först se till så vi själva är lyckliga, efter det kommer ansvaret vi har för vår egna relation tillsammans.

Jag tycker också ett sådant tjafs som ang taxfree-butiken är konstigt och onödigt. Samtidigt så finns det tjafs och riktiga konflikter. Jag försöker tänka att det inte handlar om mig direkt och att frustrationen tyder på något annat. Hon kände kanske att det återigen bevisar att jag inte har henne i tankarna, jag hade ju kunnat köpa en flaska rosévin till henne bara för att visa att jag bryr mig oavsett. Istället köper jag öl och cigg till mig och hon ser kanske framför sig hur jag ska sitta vid stugan och bara dricka öl och röka cigg. Hon bad om ursäkt för tjafset någon dag senare med och sa att hon var dum som drog igång det.

Sen finns det dom riktiga konflikterna och där vill jag att vi ska prata igenom allt innan vi isf flyttar ihop. Det gäller hur vi ska hantera relationen till min mamma, hur vi ska hantera allt det vardagliga och hur vi ska hantera våra interna tjafs och motsättningar. Jag vill inte som du beskriver det behöva gå på äggskal och vara rädd för att alltid göra fel. Jag kan fortfarande känna bitterhet över hela separationen - hur vi hamnat mer i skuld för att ha råd med allt, hur min fru sårade mig och hur jag upplevde det som att hon och hennes dotter (min bonusdotter) gaddade ihop sig mot mig. Där dom verkade anse att jag bara var ett manipulativt as. Jag känner att vi hade kunnat komma till dessa insikter vi nu fått tidigare, utan att behöva gå igenom allt som varit med hjärtekross och nya lån, men jag kan släppa allt med och acceptera om hon kan göra detsamma.

Jag känner att min fru kommit till insikter ändå. Hon går i terapi och har jobbat en del med emetionell reglering, hon har även kommit till insikter om att mycket ligger på henne med och att jag inte förtjänar att bli en ventil för hennes frustration på det sättet. Sådant gör mig hoppfull. Hon kan se på sin egna familj och se hur hennes syster och pappa kan bete sig på ett liknande sätt som henne och det är något hon själv inte uppskattar. Men ja, vi är olika som personer och det finns så klart utmaningar. Jag är knappast perfekt. Jag tror det är viktigt att tänka att vi båda gör saker utifrån våra personliga anknytningsmönster och hur det präglar våra beteenden.

Hjälp mig gärna förstå denna diskussion och hur vi kan bli bättre på att kommunicera. Min fru är den som skriver i fetad text och jag den andra. Bakgrunden är att jag varit  Norge förra veckan på festival och sen att jag sov över hos min fru natten söndag-måndag efter jobbet. Hon anser att jag borde plockat undan mer. Detta är ett väldigt typiskt tjafs för oss ordagrant taget från meddelanden.