Anonym (Dearest) skrev 2024-01-29 00:43:27 följande:
Tack för att engagerar dig! Och jag tycker du ger mig bra perspektiv.
Ja, jag kan verkligen känna att andra saker än sex är avgörande för mig här. Jag tror terapeuten mer menade att andra problem ofta blir mer hanterbart om sexlivet ändå funkar och attraktionen finns kvar. För min fru verkar attraktionen vara väldigt avgörande och absoluta prioritet. Hon menar på att hon nog inte kan känna samma attraktion för någon annan på samma sätt och det verkar vara hennes främsta argument. Självklart vill jag inte leva i en relation där det inte finns någon attraktion alls, då är man ju bara vänner rakt av. Men nu känner jag att det är det främsta vi har och att jag känna att det saknas andra bitar.
Just att kunna skratta ihop är en sådan sak jag inte visste att jag saknade så mycket förrän jag träffade den andra tjejen. Min fru har alltid varit allvarlig. Alltså ingen torrboll på det sättet, men aldrig lättsam utan allvarlig och värdig. Vi kan skratta åt situationer som uppstår eller om barnen gör något roligt. Men jag kan inte minnas när min fru dragit ett skämt eller liknande och att vi kunnat skoja med varandra på det sättet. Sen är hon intelligent och hon får mig att reflektera och känna att jag utmanas intellektuellt och det är en sak jag också kan uppskatta.
Att vi just redan gått igenom en separation är en stor grej för mig med. Det steget är redan taget och allt det jobbiga som det innebär. Att flytta ihop och riskera att samma sak händer en gång till känns oerhört jobbigt. Det vet jag inte om jag orkar med och framförallt vill jag inte utsätta barnen för det. Så det är en stark indikation för mig att ta det lugnt. För egen del så känner jag liksom ingen stress. Jag har redan 3 barn, jag har gått igenom både giftermål och separation, för min del så har allt det stora redan skett i livet. Det hade varit en annan sak om jag hade varit i någon av mina kompisar sits där man närmar sig 40 och inget av det skett.
Sen kan jag erkänna att grejen med att jag hade lätt att få tjejer efter separationen också bidrar till känslan av att gräset kanske är grönare. Det var inga svårigheter att få dejter eller att få ligga för mig och det var alltid jag som valde att inte ses på fler dejter eller att avsluta något. Det hade nog också spelat in mycket om jag känt att jag inte hade någon lycka alls där och att det bara fanns min fru eller ensamhet att välja på. Dock kände jag inte samma grej för att många av dom jag träffade som jag gjort för min fru. Det var en tjej i somras och sen tjejen jag träffade i höstas som jag kände att jag faktiskt skulle kunna fortsätta med.
Vad har du kommit fram till gällande din medelålderskris och vad som är viktigt för dig? Och tack för att du säger att jag ska vara ärlig mot mig själv för det har jag alltid varit så dålig på, men det är något som jag efter separationen försökt bli bättre på.
Min situation är på ett sätt helt motsatt din :).
Vi är snäppet äldre än er och våra barn är på väg ut ur boet.
Jag trivs med min man, vi har kul ihop, samma grundvärderingar, har ett rikt liv med intressen, vänner och tajta relationer med våra barn och familjer. Vi har också gemensamma drömmar och planer för framtiden.
Vi är olika som personer, men trivs ändå bra ihop. Det jag saknar hos min man, exempelvis djupa diskussioner av olika slag får jag istället hos syskon och några nära vänner och det funkar bra för mig.
Men det som tyvärr svalnat för oss (mest mig) är attraktion och pirr. Vi har ett sexliv som ibland är ok och ganska ofta bra, men sällan himlastormande. En gång i tiden (vi har varit ihop läääänge) var vi unga, kära och galna, så vi har haft det där. Sen kom alla barnår, med familjeliv, logistik och kämpande för att räcka till. Fantastiska år som gjort oss starka som familj och som jag inte vill vara utan. Men jag tror vi tappade mycket av vår kärleksrelation under den tiden.
Just nu jobbar vi på den delen och jag jobbar på att känna tacksamhet för det jag har och att inte ha för stora krav (jag har en personlighet som ibland ställer stora (orealistiska) krav på tillvaron för att känna mig tillfreds). Jag tycker att attraktion och sexliv är viktigt, men det är på ett sätt ännu viktigare med allt annat i en relation. Bäst är såklart om allt finns, men lust kommer och går i livet. Jag tror inte man kan bygga en kärleksrelation på det primärt. Tänk om den minskar/försvinner i perioder, vad har man då som binder en samman?
Min spontana känsla, som jag tryckt på tidigare, är ju att ni redan tagit det där jobbiga steget med separation. Nu vill jag inte separera, men om jag själv snuddar vid tanken så är det ett enormt, nästan oöverstigligt hinder att ta sig förbi. Att säga till sina barn att vi inte längre ska var en familj, att berätta för hans syskon som jag är jättetajt med, min pappa som han är jättetajt med, att jag själv förlorar min bästa vän?. Ni är ju redan där och du verkar inte alls längta efter din frus sällskap utan jag läser snarare in att du gillar att vara separerad. Den enda du gör besviken genom att inte bli ihop igen är ju din fru, och det var ju faktiskt hon som tog steget från början att separera. Så det är ju inte en total överraskning för henne.
Att du gillat bekräftelsen att få kvinnor är väl heller inte konstigt eller fel. Jag tror faktiskt att det är lättare att lämna någon man har bra sex med, men inget annat än tvärtom. Sexet är lättare att hitta igen på annat håll och förhoppningsvis kan man få en del av övrigt du saknar med din partner, att ha kul och trivas ihop. Att få utmaning som du skriver att din fru ger dig kan du få via jobb eller kompisar.
