Gå tillbaka till min fru efter separation?

Tack för alla inputs!

Jag är väl medveten om att en förälskelse är flyktig och att den inte vara för alltid oavsett vem. Det är också därför jag ändå är öppen för att hitta tillbaka till min fru. Jag älskar henne som sagt som person och att det finns en attraktion efter så många år säger något enligt mig. Det finns ingen jag har haft bättre sex med, även efter separationen. Det har ju dock skapat en svartsjuka hos min fru att jag legat runt efter separationen och hon är orolig att jag ska föredra någon 30-åring framför henne. Så sådana saker gällande tillit behöver vi bygga upp igen och även om vi båda har ambitionen att vara sitt bästa jag mot den andre så är det svårt att veta om vi klarar det. Är som att sluta röka eller vad som, viljan kan finnas men det är svårt att bli av med grundläggande personlighetsdrag och där är vi liksom olika. 

Så jag är rädd att vi snabbt återgår till gamla mönster. Dom tendenserna finns där redan även om vi dom senaste veckorna verkligen försökt anstränga oss och det har känts bra många gånger att vara tillsammans allihopa  Jag har sagt till min fru att jag vill ta det långsamt och börja om på nytt, se det som att vi dejtar. Detta skapar en osäkerhet hos min fru då hon vill känna att jag 100% är öppen för att hitta tillbaka.

 

Tack för alla inlägg!

Jag känner mig väldigt ambivalent inför situationen. Egentligen borde jag vara glad. Att min fru ångrar separationen och säger att hon inte kan känna det hon känner för mig med någon annan är ju precis det jag velat höra hela tiden. Hon är redo att göra förändringar och säger själv att hon varit för hård mot mig. Jag är också villig att göra förändringar och visa att jag tar till mig av hennes perspektiv. 

Samtidigt finns det fortfarande en bitterhet kring hela separationen som jag tyvärr inte kommit förbi än. För min egen del så har hela grejen skapat mer osäkerhet än vad det gjort mig säker på att det ska vara vi för alltid. Innan separationen hade jag inte en tanke på att hitta någon annan eller annat. Nu känner jag mig till viss del sviken och all svartsjuka som varit emellan oss har skadat tilliten till varandra.

Jag känner att jag älskar min fru som person ändå men inte att jag är förälskad på det sättet. Det är så klart svårt att kräva det efter snart 15 år ihop, men det gör mig också osäker om det är så här jag ska känna resten av livet. Är snart 39 år, ska jag ha chans att hitta någon annan så är det väl typ nu. Att vara ihop 15 år till med min fru och sen gå skilda vägar när barnen är stora, då vet jag inte hur kul det är eller vad för status en själv har. Nu har jag haft det lätt för att få dejter och träffa andra och det har så klart också skapat en känsla av att jag kanske kan hitta något som känns ännu bättre. Inte att jag vill ligga runt, det gjorde jag under sommaren och det gav mig inte speciellt mycket. Mer att jag kanske kan hitta någon annan som kan få mig att känna mig 100% hel med. 

Jag vill nog inte ha en ny familj eller skaffa fler barn. Men tänker att varannan vecka-livet till viss del är skönt. Jag är pappa en vecka och sen kan jag ha skoj, träffa kompisar och ha tid att hitta på saker med någon ny den andra veckan. Men också, tänk om jag inte hittar någon bättre än min fru och hon i sin tur skaffar en annan. Då bränner jag broarna.

Vill försöka vara snäll mot mig själv och ge det tid och inte stressa men det är svårt när jag känner en känslomässig press från mig själv att komma fram till ett beslut. 
 

Ja, exakt. Det är precis så jag känner. Det är väl just osäkerheten i valet om jag kan få något bättre eller ej som är det jobbiga. Med min fru skulle jag säga att jag kanske är lycklig på en skala på 6 eller 7 av 10. Vi har bra sex, hon är en bra mamma, vi delar värderingar osv. Men kan jag bli maximalt lycklig med henne? Går det bli det med NÅGON? Är målet med livet att det bara ska vara uthärdligt eller ska man liksom verkligen känna sig lycklig? Och vad är isf lycka i en relation?  

Jag har fått en helt annan förståelse för folk som lever med flera partners faktiskt. Gick på en dejt med en tjej som levde i ett poly-förhållande. Hon beskrev det som att hennes olika partners kunde tillfredställa olika behov, en var extrovert, den andra introvert, en gillade kultur, den andra gillade det, olika kärleksspråk osv. Det svåra blir ju tanken på att även min fru då också skulle hålla det öppet och hennes svartsjuka gentemot mig. Så jag ser inte hur det skulle funka i praktiken.

Ja, många råd. Det är jag tacksam för såklart. Men också väldigt mycket olika råd och det speglar nog mitt känsloläge rätt bra. Jag känner mig så otroligt kluven till hela situationen. 

Vi hade det lite öppet i början efter seperationen. Jag gick egentligen första månaden och bara hoppades att hon skulle inse sitt misstag och komma tillbaka. Jag hade tänkt att jag bara skulle vara själv hela sommaren åtminstone. Sen kom hon och visade mig att hon skaffat en dejtingapp efter någon månad och berättade om alla likes hon fått. Enligt henne var det på skämt för att visa upp alla fåniga killar som hade gillat henne. Men jag tog det så väldigt hårt, kände att hon uppenbarligen ville ha ett liv utan mig och att jag då inte ska sitta själv som en nolla och bara vänta. Så då skaffade jag också sådana appar som ett sätt att befria mig själv från situationen, få en chans att känna något annat och blicka framåt. Det skapade en karusell av svartsjuka. Hon låg med några, jag låg med fler, men vi träffades ändå ibland och låg med varandra. När hon insåg att jag legat med kanske 10+ tjejer på ett par månader så blev hon ganska tokig av svartsjuka. Jag kände liknande sak kring hennes ligg. Allt sådant gör väl att jag ser det som svårt att vi faktiskt skulle klara av att ha ett öppet förhållande. Tror ingen av oss riktigt skulle klara av svartsjukan och vetskapen om att den andre träffar andra. För egen del skulle jag nog tycka det vore en bra lösning om det bara gällde mig, att det var jag som fick ligga med andra, men den premissen är ju så klart inte rättvis eller schysst. Sen har jag fått en annan förståelse för polyförhållanden eller öppna relationer och att olika människor kan fylla olika behov hos en.

Ja usch vad jag tyckte det var elakt och jag tog upp det direkt att jag blev sårad. Vi har pratat om den incidenten många gånger för det var verkligen något som satte igång en spiral av svartsjuk. Hon har bett om ursäkt och har uttryckt att hon ångrar det mycket. 

Min fru är medveten om sitt mönster och vi har båda försökt förstå och läsa på om varandras mönster, sen är det svårare att faktiskt få till en förändring eftersom det är en sådan grundläggande grej hos oss båda. 

Jättebra inlägg, tack! Jag tar till mig det där om jag och hon också är ansvariga för att skapa vår EGNA lycka. Att vi inte kan ta ansvar för att den andre ska göra det. 

Jag känner att jag faktiskt är villig att ta det steget med skilsmässa om jag känner att våran relation inte blir bättre. Har liksom kommit till en punkt där jag känner att jag inte orkar med alla missförstånd och hur mycket energi som läggs på vad jag upplever som negativitet. Det är inte rättvist mot någon av oss och det är inget någon av oss vill ha heller. Min fru messade idag och sa att hon också ville att våran relation ska vara positiv och berättade om fina minnen hon har av oss tillsammans.

Jag förstår mycket väl att min fru kan träffa en ny man och i andra situationer upplevas som glad, rolig, öppen, självsäker och allt sådant, för allt det är hon också. Sen verkar det vara något emellan oss som bara drar fram det jobbiga. Men jag är ärlig i ambition att jag vill försöka och att jag ska göra mitt bästa för att vara den jag vill vara gentemot henne under den tiden.