Gå tillbaka till min fru efter separation?

Tack för att kollar läget!

På vissa sätt är läget ganska oförändrat och på vissa sätt känner jag att det gått framåt. Jag känner att jag kommit förbi mycket av vemodet som fanns efter att jag och den andra tjejen slutat ses. Jag kan fortfarande tänka på henne men vemodet har ändå lagt sig till stor del. Tid har väl den effekten. Hon hörde av sig på nyår och har skrivit någon gång sedan dess och det har gjort mig glad ändå. Alltså glad över känslan att hon ändå tänker på mig och hör av sig. Det har bara varit ganska ytligt liksom, frågat läget och frågat hur det går på jobbet osv. Sen har hon bara försvunnit efter det med. Vet inte om hon känner att hon inte vill ha kontakt för att hon tycker det är jobbigt eller för att hon inte vill ha med mig att göra. Jag känner ju att jag gillar henne väldigt mycket men att våra livssituationer hade gjort det väldigt svårt att få till en långvarig relation oavsett och att det då är lika bra att inte engagera sig. 

 

Jag har träffat min fru sedan mitten av december. Vi ses kanske 2-4 gånger i veckan. Hänger med barnen, äter middag, kollar TV och allt sådant vardagligt. Min fru är väldigt på att vi ska hitta tillbaka. Vi har grymt sex ihop, bättre nu än innan. Och ofta. Till och med så att jag känner att det ibland blir för mycket eller att det är den primära grejen vi har ihop. Min fru vill liksom ligga varje gång vi ses nu. Det är ju kul så klart. Jag tycker verkligen om att ligga med henne. Vi brukar passa på när barnen gått till skolan och vi har tid för oss själva. Jag njuter och hon verkar njuta ännu mer. Jag har börjat gå i terapi och terapueten säger att så länge attraktion och sex funkar så brukar det andra vara småsaker som går att hantera.

 

För mig är det dock djupare saker än så på något sätt som är problemet. Attraktionen har aldrig varit en issue. Min fru har varit svartsjuk på mig rätt mycket sen vi börjat ses. Kollar igenom min mobil och läser sms. Jag låg runt en del i somras efter seperationen. För mig var det en del i befrielsen och ett sätt att komma vidare. Det gav mig inte så mycket så förutom tillfällig bekräftelse, vilket jag antar att jag behövde i stunden. Men för min fru har det blivit en stor grej efter att hon i somras upptäckte att jag legat runt rätt mycket och hon tvivlar på att jag ska välja henne framför någon yngre 30-åring typ. Så hon är liksom misstänksam rätt ofta, kollar min mobil och blir orolig så fort jag ska ut på stan för att träffa kompisar.

 

Sen är det mycket hur vi är som personer och vilka ankytningsmönster osv vi har. I min frus mönster ligger det att hon hela tiden behöver bekräftelse på att jag älskar henne genom handlingar och ord. Hon har en stark tendens att dra kortet ?jag lämnar? eller ?vi har ingen framtid? när hon känner att jag inte lever upp till hennes ?förväntningar?. I mitt mönster ligger att jag hela tiden vill vara till lags och jag tycker det är otroligt jobbigt att bli anklagad för saker eller när jag känner att jag inte räcker till. Det blir en svår kombination. Jag upplever att min frus ribba för vad hon förväntar sig är lite flytande och att jag ofta känner att jag inte räcker till eller gör fel och då har jag en tendens att bli defensiv istället för att validera hennes känslor. Hon känner säkert samma sak att hon anstränger sig men att jag inte gör det så vi hamnar ofta i missförstånd. 

 

Jag brottas fortsatt med existensiella frågor om vad lycka ska vara och vilka förväntningar man ska ha på livet generellt. Är lycka bara avsaknaden av negativa känslor eller är det en aktiv känsla man ska ha? Mitt liv med min fru känns uthärdligt absolut, men ska det inte vara mer än så?

 

Det finns många saker med min fru som jag uppskattar och det finns andra saker jag inte gillar. Precis som med alla personer. Det jag verkligen uppskattade med den andra tjejen var att vi hade skoj ihop, vi kunde skratta och jag tyckte genuint att hon var rolig. Det var en känsla jag verkligen uppskattade och som jag saknar hos min fru. Min fru är allvarig och brydd. Det är saker jag så klart också kan uppskatta, jag känner att jag kan utvecklas och få nya perspektiv med min fru. På ett bra sätt. Men jag saknar grejen att faktiskt skratta ihop som jag hade med den andra tjejen. För mig känns den apsekten mycket viktigare nu än innan seperation. Och jag undrar hur min och min frus relation skulle se ut om vi faktiskt flyttade ihop igen, kommer glöden avta och allt blir vardag igen med samma tjafs. 

 

Sen är det saker med det rent praktiska. Som separerad är jag halva tiden pappa och halva tiden kan jag göra exakt vad jag vill. När jag umgås med min fru så är jag liksom pappa/make hela tiden. Även om det inte blir lika intensivt när det är både jag och min fru som tar hand om barnen så får jag aldrig helt bara vara själv. Ensam är det 100% intensivt med barnen, men sen 100% frihet. När jag är med min fru och barn så är det 50% intensivt hela tiden men 0% total frihet. 

 

Så jag pendlar fortfarande en hel del i mitt känsloläge. Har börjat gå i terapi, men jag har bara 6 stycken samtal gratis via facket så jag vet liksom inte hur djupt det går att komma. Dock skönt att bara få prata av sig (likadant som i detta forum) och det är fint och räcker kanske så. Tror jag befinner mig i en medelålders livskris överlag.

 

Någon mer som vill dela med sig av liknande känslor?

 

Nu blev det långt inlägg och kärlek till dig som orkade läsa ändå hit. 

Jag är nog en trygghetsnarkoman känner jag. Vilket jag tänker hänger ihop med min barndom. Jag växte upp i ett hem där mamma var alkoholist, pappa var våldsam och det var mycket bråk mellan dom. Två av mina tre systrar har också utvecklat missbruk av alkohol ihop med andra droger. Jag kan ha personlighetsdrag som liknar deras, men det har aldrig varit en större grej för mig med alkohol. Vilket jag är oerhört tacksam för. Däremot har jag missbruk när det kommer till cigaretter och visst sockermissbruk, jag röker cannabis och kan i perioder gå in i träning eller jobb väldigt hårt. Alltså jag är väldigt på eller av. Men jag har inget missbruk när det kommer till alkohol eller liknande. 

Jag har liksom varit en sådan som bara glidit med. Velat vara alla till lags och alltid varit rädd för att såra folk. Antar som en försvarsteknik sen barndomen. Även om jag kan minnas ångesten som liten, när jag i luften kunde känna att ikväll kommer det bli bråk mellan mamma o pappa, så hade jag nog mer ångest över tanken på att dom skulle skiljas. Jag ville inte ha den förändringen. Jag blev duktig på att stänga av känslor och liksom leva i en bubbla där världen pågick utanför. Detta har jag tagit med mig in i vuxenlivet. 

Så för mig är lycka mycket trygghet. Men också att jag vill utvecklas. Tror min livskris i stort också gäller allmänt. Har ett jobb som jag för 20 år sedan hade varit helt lyrisk över men som jag nu efter några år känner är vardag, lite ångest och att det inte är kul på samma sätt. Funderar ofta på att söka mig vidare, men jag är också orolig över att inte hitta något bättre, att jag är osäker vad jag egentligen vill osv. Där kan man dra många paralleller till relationen med min fru. Innan var det en stor lycka för mig att åstadkomma saker inom min passion för musik, så jag startade eget skivbolag och började göra saker. Sen fick jag jobb inom branschen och varit anställd istället. Så där har jag också uppfyllt det mesta jag velat.

Jag känner att trygghet, avsaknaden av negativa känslor, bra ekonomi, att få träffa mina barn osv ger mig lycka. Gå på konsert, träffa kompisar, kolla fotboll och sådana små saker.

Jag känner ingen spänning i att träffa min fru, jag längtar liksom inte efter henne på det sättet, även om jag absolut kan uppskatta henne och att få vara en familj. 

Det som gör dig lycklig, är det sådant du framförallt gör på egen hand eller är det ihop med en partner? Jag kan önska känslan av att min partner även är min bästa vän, för så är det inte mellan mig och min fru. Det finns en attraktion absolut, vi kan komma överens och som en del av en familj kan jag känna lycka när jag ser hur glada barnen blir av att vi är tillsammans. Men jag vet inte om det också är för att jag bara är rädd för förändring och att osäkerheten och det okända som alternativ, är jobbigare än att bara stå ut.  

Jag kanske har låtit väl hård ang det. Samma sak där som frågan, vad är lycka, så kan man ju fråga sig vad som är kul? Jag kan uppskatta min frus sällskap men jag känner ingen längtan efter att träffa henne på det sättet eller att vi ska hitta på saker ihop. Men går det att begära efter 15 år ihop? Räcker det med att vi hänger med barnen ihop och att jag tycker det är fint? Och så kan jag träffa mina kompisar annars och ha kul? Med den andra tjejen så var det visserligen en grej jag verkligen gillade med henne, att jag tyckte hon var rolig, hela hennes lite skeva personlighet och kroppsspråk fick mig att le. Ocj vi skrattade mycket ihop. Så känner jag inte med min fru. Men då är jag inte nyförälskad heller i min fru. Vi har snackat mycket om att vi ska ses någon gång i veckan bara hon och jag och käka lunch eller något, men det är ingen av oss som verkar drivande i att få det att hända heller. Att få barnvakt så vi kan åka iväg en helg är väldigt svårt för oss tyvärr. Min mamma är alkis och bor långt borta, min pappa gick bort för några år sedan och min frus föräldrar är så gamla att dom inte orkar bara barnvakt längre.