Bra reflektioner och du kommer själv komma fram till vad som är rätt.
För mig har en viktig del dött när en ger upp, man provar andra gräsmattor och sen vill man tillbaka in i det bekväma. Nej, tanken får det att fastna i halsen, något är borta i min bok
Men som sagt, du vet bara vad som är rätt för dig.
Tack för allt engagemang i tråden! Som jag uttryckt så är jag väldigt ambivalent till mycket. Inte ambivalent till om jag älskar min fru så, men ambivalent till om det är meningen att det ska vara vi och vad man ska ha för förväntningar på en relation. Jämför jag med hur många andra trådstartare på detta forum beskriver sina relationer, så kan jag absolut känna att det jag och min fru har är klart bättre än så. Men jag tvekar om det är tillräckligt bra för att vi båda ska kunna vara helt lyckliga.
Jag uppskattar alla svar även om jag inte svarat på varenda ett. Fortsätt gärna dela med er av tankar och råd och egna erfarenheter.
Ja det är otroligt svårt att betygsätta en relation.
Ska jag plocka de delar som måste finnas, är det att man känner glädje av att träffas efter en arbetsdag oftare än inte, känner sig spontansugna på varandra ibland så att det finns en passion. Och att man har roligt ihop i veckorna, det ska skrattas nånstans där i mellan också!
En till sak. Stör man sig på den andra personens brister så pass mycket att det skapar dåligt humör eller osämja, då kan man lika gärna skita i det direkt.
Visst får man vada genom skit i familjelivet en hel del också, men just därför är de här ingredienserna något som ska finnas med om det ska vara värt det för mig.
Det kanske låter som att jag målar upp en disneysaga här, men jag är inte naiv. Lägg ihop de här stunderna på en vecka och det handlar inte om många minuter ibland, jag säger bara att det måste finnas med i springorna i vardagen.
Jag håller med dig! Det kan finnas stunder där vi är i harmoni absolut, men framförallt så känner jag just det som du skriver att Stör man sig på den andra personens brister så pass mycket att det skapar dåligt humör eller osämja, då kan man lika gärna skita i det direkt. Och där känner jag att vi hamnar alldeles för ofta. Det kanske går att jobba bort så klart men vi har också försökt så länge att komma dit och det har vi liksom inte lyckats med. Än iallafall. Vi har gått i parterapi och sådant tidigare. Och hur svårt ska det behöva vara? Framförallt känner jag att det är min fru som stör sig mycket på mina brister, jag är liksom ganska neutral i mitt känsloläge i allmänhet och kan acceptera mycket och jag kände att då jag inte ville separera från början, så var det just för att jag ändå kunde acceptera hennes brister. Men hon kunde inte acceptera mina på samma sätt. Även om hon i efterhand uttryckt att hon inte alls ville separera egentligen utan mer såg det som en sista väg ut för att få till förändring. För mig är det lite dock som du skrev i första inlägget att jag är rädd för att något efter seperationen har dött och jag tvekar om jag kan älska henne som jag gjorde innan, även om jag absolut älskar henne.
Vi hade en liknande kris utan uppbrott, men det var nära. Jag var absolut övertydlig med att vissa grundelement har jag och det kommer inte förändras, även om man kan utvecklas och bli bättre på saker.
Hon såg inte sina sidor som jag valde att ha överseende med, utan till en början var jag den som hade brister, inte hon
Med tiden insåg hon nånstans att jag är som jag är, men mina bra sidor överväger än så länge de dåliga, så hon köpte grisen i säcken, för att jag sa att det var det valet hon hade om vi skulle hålla ihop. Och jag gjorde detsamma med henne! Sedan dess har vi lagat, och fått ett mer kärleksfullt levande förhållande än någonsin, även om vi har förslitningar som alla andra.
Så ska ni gå vidare, var väldigt tydlig med hur saker ligger till, och kommer att vara. Och låt henne ta utrymme med sitt också
Jag är separeras och därför förlitat nästan halva tiden med mina barn. Saknar barnen oerhört oxh skulle alla dagar försöka igen om mitt ex ville det.