Gå tillbaka till min fru efter separation?

Gå inte tillbaka.
Åtminstone inte i det läge som nu råder. 
Om dina beskrivningar stämmer så är det enligt min erfarenhet troligen dömt att misslyckas. Igen.

Jag har haft tre olika långa förhållanden i mitt liv, ett äktenskap och två samboförhållanden under äktenskapslika förhållanden.
Jag har upplevt såväl relationer, med så småningom de klassiska problemen, med separationer, och alla problem som följer av att bryta upp familj med barn, och att försöka gå tillbaka men misslyckats, och också gå tillbaka med lyckat resultat.
Inget av allt detta har varit fel, utan det blev rätt till slut.

Allt är individuellt och vi är alla individer. Det finns inget generellt rätt eller fel och framförallt finns ingen quick fix. 

Gemensamma nämnare är att det alltid har varit kvinnorna som varit drivande till separationerna och att alla tre senare har ångrat sig. Dessa gemensamma nämnare verkar vara mycket vanliga och det normala, även bland de allra flesta jag känner.

I ditt fall borde det vara hon som skriver i ett forum, hon som kommit till insikter och ställer massor av frågor, hon som ångrar sig, lägger sig platt, har en stark önskan och superstark drivkraft att villkorslöst försöka få er relation att fungera på nytt.
Det borde vara hon som berättar för dig och beskriver alla sina nya insikter om alla hennes egna personliga problem, vad som varit orsakerna hos henne för att hon har försatt er i denna situationen och hon borde berätta vilken plan hon har för att komma tillrätta med allt detta och framförallt då med alla hennes egna personliga problem.
Det skulle krävas en konkret plan från henne som innehåller massor av konstruktiva förslag och massor av löften.
Hennes egna villkorslösa löften till dig.

Sedan, i nästa steg, efter att hon klart och tydligt lagt sin grund för allt detta, så skulle det självfallet krävas en hel del motsvarande saker från dig, för att ni tillsammans skulle kunna börja bygga en ömsesidig grund för er gemensamma kärleks-relation.

Men jag anser att den enda möjliga vägen för er att gå tillbaka skulle kräva att hon inser sitt ansvar och att hon har den starka drivkraften att starta processen. Och att hon har en egen personlig stor insikt om att hon har ett eget ansvar för det första stora steget,
innan hon börjar ställa något som helst krav på dig.

Sedan, i nästa steg, när hon mycket tydligt har visat att verkligen tänker ta ansvar för att bygga en grund för er att bygga vidare på, kommer det självfallet krävas mycket av dig, och av er tillsammans.
Men i första steget måste hon bevisa att hon vill ta sitt ansvar för att se till att det finns en grund för detta!

I dina beskrivningar är det otroligt stort fokus på henne.
Var är DU i allt detta?
Det var hon som valde att separera.
Det verkar vara hon som har problem, åtminstone till 80%.

I det läge ni nu befinner er så är mitt intryck att hon framförallt drivs av att hindra dig från att vara med någon annan och kanske att hon är rädd att gå miste om dig.
Det kan vara en stark underliggande drivkraft, någon typ av ursprunglig nedärvd kvinnlig kraft och strävan, som är mer eller mindre omedveten, denna drivkraft att hindra någon annan.
Men denna kvinnliga underliggande ursprungliga drivkraften ska absolut inte misstolkas för, sammanblandas med, äkta, djup, villkorslös kärlek.

Men oavsett vilka krafter som i verkligheten driver henne så måste det väl vara tydligt också för dig att hon med allra största sannolikhet inte drivs av sin starka villkorslösa kärlek till dig?

Sett ur ditt eget perspektiv borde du helt vända ditt fokus i den här situationen. Vad vill du själv med ditt liv?
Vilken människa vill du vara och hur vill du att ditt liv ska se ut och fungera, nu och i framtiden?

Är ditt stora mål i livet att styras av en annan människas nycker, humör, önskemål och de krav hon ställer på dig?

Eller anser du att du som person har både en vilja, skyldighet och en rättighet att fatta dina egna beslut, göra dina egna val, och sätta upp dina egna mål i livet? Att du själv har rätt till ditt eget liv, att du har ett eget människovärde. Anser du att du  har du rätt att ha egna drömmar och mål?
Eller handlar hela din person, du som människa, enbart om henne och din relation till henne?

Efter att du djupt inom dig själv har fått svar på dessa och liknande frågor, alltså helt individuellt bara för din egen skull (utan påverkan eller ens tanke på henne) har skaffat dig själv insikter om allt detta,
på allvar verkligt djupa insikter,
först då, alltså ganska långt fram i din egen individuella process, är det dags att ens börja fundera på var du vill att hon ska komma in i detta, hur vill du att dina egna val och beslut i livet ska styra hur din relation till henne ska se ut?
T ex ska din relation till henne enbart som var i form av mor till era barn eller eventuellt en kärleks-relation tillsammans med henne?
Vad är dina egna val och dina egna beslut?

Om du inte gör dina egna val och inte fattar dina egna beslut, utan du låter henne styra över detta, så kommer du inte att känna dig som en hel och bra människa, du kommer inte kunna bli vare sig den bästa kärleks-partnern eller en bra pappa till dina barn.

TS, jag har fullt förståelse för ert uppvaknade sexliv.
Jag känner igen det och har liknande erfarenheter från alla mina tidigare relationer.

Sexdriften och lusten är stark. Kanske särskilt när den är nyvaknad och återuppväckt. Sex är underbart och fantastiskt och också närheten är en stark upplevelse när den kanske hade "dött ut" lite under äktenskapet.
Sex, och närhet, är grundläggande mänskliga behov. Och underbart.

Även om det kanske skulle vara klokare i vissa situationer att avhålla sig så förstår jag, har själv upplevt det, att man gör allt annat än avhåller sig.
Detta tycker jag är fullt förståeligt och det är något man bara får hantera så bra det går, för det är både omänskligt och nästan omöjligt att bara välja vara klok och avhålla sig.
Den sexuella drivkraften och njutningen är allt annat än intelligent, det är bara att tugga i sig.

Jag har bl a en gång för 20 år sedan upplevt stark drivkraft att återerövra "min" kvinna (hon som är mor till våra barn). Jag lyckades. Så till den grad att hon ångrade sig och ville gå tillbaka, trots att skilsmässan var klar och prövotiden gått ut. Men jag insåg att jag mest ville återerövra och visa henne vad hon hade gått miste om. Och visa för mig själv, värde, förmåga och en massa annat... Hon ville hindra någon annan från att få "hennes man", med detta underbara sex, och hon hade insett att gräset inte var grönare...

Hon blev återigen förälskad i mig, men mest då så där blixtförälskad som många kvinnor ofta blir vid upprepat bra sex.

Men det handlade inte om ömsesidig djup och äkta kärlek. Detta insåg jag i kvalificerad terapi så jag valde att avsluta (och tyvärr sårade jag henne djupt).
Hon finns i mitt liv, finns i utkanten av min nuvarande relation, som mor till våra barn. Vid vissa tidigare tillfällen har hon funnits som typ KK.
Hon ångrar sig fortfarande djupt och hon har tyvärr aldrig mer lyckats få till en hållbar relation, vilket jag skulle önska och verkligen unna henne.

Mina separationer, mina exempel och erfarenheter, har så småningom visat sig bli rätt.

Att försöka gå tillbaka men misslyckas var också rätt att det inte gick i det fallet. En av orsakerna var att hennes drivkrafter mest var att hon ville hindra mig från att vara med någon annan och hon lyckades nog tack vare att jag vid tillfället tillät mig själv känna mig rädd att bli ensam.

Att gå tillbaka med lyckat resultat, min nuvarande relation, har också visat sig vara rätt.
Kanske har detta lyckats mest tack vare att vi båda är mogna och livserfarna individer med numera mycket stor insikt, erfarenhet, tolerans, förståelse för oss själva på ett individuellt plan och både ökad förståelse och kunskap om mänskliga relationer och om kärleksrelationer.
Det var hon (som vanligt) som tog initiativet till separationen den gången. Men i det här fallet kom hon verkligen till insikt och hon tog initiativ till att lägga en mycket stark grund som så småningom ledde till att vi kunde gå tillbaka.

Jag har tidigare i livet trott, då varit helt säker på, att jag varit kär och älskat mina partners.
Men nu först nu, i mycket mogen ålder, vet jag vad djup äkta kärlek är och vad det innebär.

I min nuvarande relation, som krisade som vanligt i de flesta relationer efter 6-7 år.., lyckades vi hitta tillbaka. Och det fungerar utmärkt, helt fantastiskt på alla plan, och har gjort det nu i snart 10 år. 

När jag insåg att risken var stor att vi skulle hamna i samma hjulspår igen.
Jag kände mig inte tillräckligt övertygad att hon hade skaffat sig själv tillräcklig insikt om sina egna personliga problem och att hon inte personligen och djupt inom sig själv var tillräckligt motiverad. Jag bedömde risken stor för att hon snart skulle börja känna sig missnöjd igen. Missnöjd med livet, missnöjd med mig, och framförallt missnöjd med sig själv, och därmed risk att vi skulle falla tillbaka i samma problematik igen.
Det som väckte dessa insikter hos mig kan nog ha varit att hon inom sig själv, icke uttalat, kanske inte ens medvetet, verkade ställa upp vissa förutsättningar och krav för vårt fortsatta liv och krav och önskemål på hur jag skulle vara som person.
Hon hade alltså inte kommit fram till att hon hade ett eget ansvar och hade inte skapat en egen drivkraft att sträva mot att vår grund, vår nya start, skulle bygga på villkorslös kärlek.

Jag kom till insikt delvis med stöd av enskild och mycket bra terapi.
I kombination med att jag övervann min rädsla för att bli ensam, övervann rädslan för att förlora familjelivet och rädslan för att förlora den nära kontakten med mina barn (det visade sig sedan att min egen kontakt med barnen blev mera nära och djupare). Och det hjälpte min självkänsla att jag fick uppleva att jag var betraktad som en bra och faktiskt attraktiv man i andras ögon, fick känna att jag som man hade "ett värde på marknaden".
Jag kom mer till insikt om att det inte var för sent, att det finns massor att uppleva i resten av livet.
Och den känslan har jag alltjämt vid 60, att jag kommer ha roligt, vara lycklig och uppleva massor under resten av livet.

Jag tror att ny kärlek ofta hindras av ens egna gamla känslor, att man känner känslor av förlust och av att man har misslyckats och gjort dåligt ifrån sig när det man trodde var livslång kärlek visade sig haverera. Man bär på känslor av misslyckande.

Under tiden som kvinnan mentalt förbereder sig på att avsluta relationen (förbereder sig medvetet eller undermedvetet...), under tiden som hon blir alltmer missnöjd, får varje man oftast ta emot massor av kritik, kritik som ges och visas på väldigt många olika sätt och ofta outtalat.
Detta kan vara mycket nedbrytande, kan ge dålig självkänsla, och blir sedan till ett självklart hinder inför att öppna sig för ny äkta kärlek.

Dels tror jag att ny kärlek hindras till dess man på riktigt lämnat det gamla bakom sig, accepterat att det tillhör en tidigare fas i livet, har fått insikt att jag är bra, jag duger och livet kommer med massor av chanser och erbjudanden till mig, nu och  i framtiden,
dels och dessutom måste man komma över sin rädsla att bli sårad igen.
Först då tror jag att man på riktigt kan öppna sitt hjärta och på nytt bli kär igen.

Under tiden kan hända att man av många olika orsaker har tillfälliga förbindelser, eller kanske inleder en ny relation som senare visar sig bli kort. Kanske att man övar sig och övar sitt sinne, och man söker bekräftelse för att få veta att man duger, men man kanske ännu inte är riktigt redo för en ny djup och äkta kärlek.

För att en ny kvinna ska bli kär i en så krävs självfallet att man själv är en person som älskar sig själv, trots misslyckandet i den tidigare fasen i livet.., att man på nytt har lyckats skaffa sig själv förmåga vara helt öppen för hennes kärlek, och att man vågar visa sin kärlek för henne.
Kärlek börjar med förälskelse.
För att få en ny kvinna att bli förälskad i en så behövs det ofta mycket och bra sex, som upprepas.
Och ur en lyckad förälskelse-fas så kan det ofta i nästa steg utvecklas djup och äkta kärlek.

Samhället och sent skapade normer, och kanske många kvinnor (?), har ibland ett starkt behov av att tona ned betydelsen av bra sex.
Men om vi ska vara ärliga och om vi bara tar ett litet kort steg tillbaka i evolutionen, till tiden innan samhället och vissa människor lyckats skapa religiösa hinder och påhittade normer, så var sexet det helt avgörande i relationen mellan man och kvinna.

När jag som man i relationen med en kvinna lyckas få hennes sinne att glömma eller bortse från alla begränsande normer och religiösa hinder etc, så skapas en grund för bra sex och då leder det nästan alltid, eller alltid, till heta känslor och förälskelse hos kvinnan.
Och förälskelse krävs om det ska kunna finnas en förutsättning för att kärlek ska komma i nästa steg.
Utan förälskelse-fas finns knappast någon grund för att äkta kärlek ska kunna uppstå.
Men självfallet leder inte alla förälskelser till äkta kärlek.
Vilket de flesta av oss fått erfara, t ex att enbart förälskelse räcker inte som grund för att inleda en varaktig kärleksrelation. Men då får man ju glädja sig åt det positiva och det fantastiska som förälskelse innebär och när en förälskelse rinner ut i sanden så får man vara öppen för nya förälskelser, som i sin tur kanske kan vara rätt möjlighet för äkta kärlek.