Anonym (Sanna) skrev 2024-01-29 15:37:18 följande:
Min situation är på ett sätt helt motsatt din :).
Vi är snäppet äldre än er och våra barn är på väg ut ur boet.
Jag trivs med min man, vi har kul ihop, samma grundvärderingar, har ett rikt liv med intressen, vänner och tajta relationer med våra barn och familjer. Vi har också gemensamma drömmar och planer för framtiden.
Vi är olika som personer, men trivs ändå bra ihop. Det jag saknar hos min man, exempelvis djupa diskussioner av olika slag får jag istället hos syskon och några nära vänner och det funkar bra för mig.
Men det som tyvärr svalnat för oss (mest mig) är attraktion och pirr. Vi har ett sexliv som ibland är ok och ganska ofta bra, men sällan himlastormande. En gång i tiden (vi har varit ihop läääänge) var vi unga, kära och galna, så vi har haft det där. Sen kom alla barnår, med familjeliv, logistik och kämpande för att räcka till. Fantastiska år som gjort oss starka som familj och som jag inte vill vara utan. Men jag tror vi tappade mycket av vår kärleksrelation under den tiden.
Just nu jobbar vi på den delen och jag jobbar på att känna tacksamhet för det jag har och att inte ha för stora krav (jag har en personlighet som ibland ställer stora (orealistiska) krav på tillvaron för att känna mig tillfreds). Jag tycker att attraktion och sexliv är viktigt, men det är på ett sätt ännu viktigare med allt annat i en relation. Bäst är såklart om allt finns, men lust kommer och går i livet. Jag tror inte man kan bygga en kärleksrelation på det primärt. Tänk om den minskar/försvinner i perioder, vad har man då som binder en samman?
Min spontana känsla, som jag tryckt på tidigare, är ju att ni redan tagit det där jobbiga steget med separation. Nu vill jag inte separera, men om jag själv snuddar vid tanken så är det ett enormt, nästan oöverstigligt hinder att ta sig förbi. Att säga till sina barn att vi inte längre ska var en familj, att berätta för hans syskon som jag är jättetajt med, min pappa som han är jättetajt med, att jag själv förlorar min bästa vän?. Ni är ju redan där och du verkar inte alls längta efter din frus sällskap utan jag läser snarare in att du gillar att vara separerad. Den enda du gör besviken genom att inte bli ihop igen är ju din fru, och det var ju faktiskt hon som tog steget från början att separera. Så det är ju inte en total överraskning för henne.
Att du gillat bekräftelsen att få kvinnor är väl heller inte konstigt eller fel. Jag tror faktiskt att det är lättare att lämna någon man har bra sex med, men inget annat än tvärtom. Sexet är lättare att hitta igen på annat håll och förhoppningsvis kan man få en del av övrigt du saknar med din partner, att ha kul och trivas ihop. Att få utmaning som du skriver att din fru ger dig kan du få via jobb eller kompisar.
Alltså jag kan ändå tycka våra situationer påminner om varandra utifrån det du skriver även om det finns skillnader med. Om jag drar parallellen med min fru så delar jag och hon värderingar, både politiskt och kring familjen. En sak jag uppskattar med henne är att vi kan diskutera mycket, det var något jag verkligen uppskattade dom första åren, hur vi kunde ligga i sängen kolla upp i taket och bara prata i timmar. Vi har nära band med vänner, rör oss i liknande kretsar, delar intresse för kultur och musik, m.m. Sen att vi inte har kul ihop på det sättet att vi skojar eller hittar på massa saker på tu man han, det kan jag ju få ihop med mina vänner också?! Så det är svårt. Jag kan känna att det saknas något men det kan också bara vara att vi levt ihop så länge så man liksom blivit blind för varandra på det sättet. Jag vet inte. Gräset kanske inte alls är grönare på andra sidan utan mer att man ska underhålla den gräsmatta man har och på så sätt få det att växa igen.
För mig är attraktion en viktig del av relationen absolut, men nog inte lika viktigt som det verkar vara för min fru. Alltså för mig är attraktion mer än bara utseende, det handlar om vibrationer och kemi på många sätt. Och som du säger så kan den komma och gå och vad lutar man sig mot i så fall. Jag kände ju attraktion för den andra tjejen med så klart. Där känner jag mig ganska lugn med att jag kan hitta någon som jag tycker är snygg och som tycker detsamma om mig.
Beauty captures your attention but personality captures your heart, som Oscar Wilde skrev. Där kan jag vara osäker om jag och min fru kanske har så olika personligheter eller behov och att det då blir svårt. Samtidigt har vi lyckats hålla ihop så länge så något verkar ju funka också. Som du märker pendlar jag mycket och jag antar jag behöver mer tid för att kunna vara säker.
Har föreslagit att vi ska fortsätta gå i parterapi och det är min fru öppen för. Jag är väldigt rädd för att behöva gå igenom en separation till med min fru, som du säger är det redan gjort och allt det stora och jobbiga som det innebär. För mig konkret så handlar mycket om att jag vill känna att vi båda vill varandra det bästa, att vi lär oss kommunicera på ett sätt som gör att vi undviker missförstånd, att vi lär oss förstå vad som triggar den andra, praktiska saker som förväntningar kring hushållsarbete, relationen till min familj och hur den ska se ut, m.m
