Gå tillbaka till min fru efter separation?

Det går bra faktiskt! Jag tycker senaste veckan har varit väldigt bra mellan mig och min fru. Vi har pratat mycket om hur jag ser på det och hur jag vill att våran relation ska vara, dvs att jag vill att den ska vara positiv och att relationen ska ta fram det bästa hos oss och inte det värsta som varit tendensen innan. Min fru har visat förståelse och håller med mig i allt säger hon. Hon har på riktigt verkat ta till sig och har ansträngt sig i sin kommunikation och vi har haft fina ögonblick ihop senaste veckan. 

Nu har vi lagt upp det som så att jag är hos henne på tisdagar plus onsdagar och så sover jag över i min dotters säng. Då är jag med i morgonbestyren på onsdagsmorgon och torsdagsmorgon. För att få känna lite på vardagen igen. Sen försöker vi få till en kväll på helgen tillsammans iallafall, som ikväll då vi ska se Mellon hela familjen. Jag och min fru har även börjat kolla på Love Is Blind ihop. Sådana småsaker ger mig ändå mycket och få mig att känna att det visst finns något mer än bara attraktion. 

Skilsmässa är inget måste för mig om vi faktiskt får det att fungera. Jag vore jätteglad om vi kan få det att funka och jag kommer absolut gå in i detta helhjärtat och med ärliga intentioner. Men som du sagt innan så är mitt förhandlingsläge gott och jag känner mig trygg i att jag kan våga vara ärlig mot mig själv.

Blir våran relation inte positiv så är jag faktiskt villig att avsluta det och att jag vågar uttrycka det gentemot min fru och att hon visar förståelse kring det är mycket positivt tycker jag. Sen gäller det att vi fortsätter jobba med allt så klart. 

Tänkvärt. Ska försöka reflektera kring detta.

Ang sexet så har jag nog känt lite så med faktiskt. Inte att min fru medvetet och illvilligt manipulerar, men att det blir ett sätt att hålla oss kvar hos varandra. Jag tror det till stor del handlar om lust från hennes sida, men också närhet så klart. Har upplevt det som att vårat sex har förändrats sen efter seperationen. Mer passion vilket är positivt, men också mer porrigt om jag säger så, och det är inte på min begäran. Ibland kan jag uppleva det som att det är vad min fru tror jag vill ha, att hon tror det är sådant sex jag haft med yngre tjejer och att hon är rädd att jag inte ska tycka hon är attraktiv eller sexig om hon inte gör så. Hon har själv uttryckt det som att det inte är samma kärlek bakom det, eller snarare att hon känner på mig att det inte är samma kärlek bakom det. Istället verkar det som att hon tror att jag bara vill dunka på henne som i en porrfilm, och att hon tror att det är det jag vill ha. Fast så är det ju inte.  

Alltså det är verkligen en skitsak egentligen. Jag uppskattar vårat sex och jag tycker det är positivt att det blivit mer passion i det. Att vi kan hitta stunder då vi är helt ensamma medan barnen är i skolan och man slipper oroa sig att dom ska störta in. Men jag har alltid uppskattat vårt sex.

Mitt inlägg var mer en reflektion kring det där med att försöka hålla kvar en relation genom sex. Jag kan uppleva att det finns en rädsla hos min fru att jag inte ska finna henne attraktiv längre efter att jag träffat andra. Det är också något hon uttryck. Att det i sin tur kanske leder till att min fru känner att vi måste ligga ofta och hon måste prestera på ett annat sätt när vi har sex. Det är saker som att ofta ge oralsex ex. Fattar att det säkert låter löjligt och konstigt att anmärka på en sådan sak, det är så klart något jag också uppskattar. Men det var liksom inget som riktigt ingick i vårat sexliv innan på det sättet. Då var det mer under täcket en söndagsmorgon medan barnen kollade på TV i vardagsrummet. Att det var närheten i sig som var det fina. Nu kan nog både hon och jag känna att det uppstår någon slags distans ibland och att sexet på något vis lite blivit som en skådespeleri. Även om det också blivit passionerat och härligt så kan jag känna en obekväm press på något sätt, att jag måste bevisa för min fru att jag tycker hon är sexig. 

Det var jag igen...

Jag och min fru tog en skogspromenad imorse. Vi pratade om vår relation och allt igen. Hon frågar mig vad jag vill med oss och vad jag önskar. Jag sa det jag sagt innan att jag inte riktigt vet, att jag inte vet än om vår relation skulle vara bättre ihop som partners eller som föräldrar bara. Att vi fortfarande har en massa att jobba på innan jag kan känna mig säker. Men att jag villl försöka. Hon blir jätteledsen och känner återigen att jag tvekar vilket skapar osäkerhet hos henne. Hela dagen har sedan handlat om att hon inte orkar fortsätta kämpa och öppna sig så länge jag är tveksam. Att hon bygger upp sin mur mer och mer för varje tvekan från mig. 

Jag kan absolut förstå hennes reaktion och att det måste vara jobbigt för henne att känna min tvekan. Hade det varit tvärtom och jag till 100% velat hitta tillbaka medan hon i sin tur uttryckt tvekan, så hade jag säkert reagerat liknande. Men jag tror också vi tolkar frågan olika. Hon menar att jag ska utgå ifrån hjärtat och vad jag hoppas på ang oss. Men för mig går inte det ihop så länge hjärnan forfarande ser utmaningar. Att jag inte vågar slappna av så länge jag känner att vi inte kommit bort från det som skapade problem innan. 

Några tankar hur en kan förhålla sig här? Jag vill ju våga vara öppen och transparent med min fru, ett problem innan som vi haft är ju just det att jag varit konflikträdd. Att jag nu försöker möta det och våga säga obekväma saker och vara öppen, istället för att undvika det och då riskera en större konflikt senare. Men att hennes reaktion då blir så negativ gör att jag också att jag drar mig för det. Även om jag vill vara sann mot själv och tänka att jag bara kan ta ansvar för mina egna känslor här.

Jag undrar också om det är mitt egna undvikande mönster som får mig att känna tvekan så fort min fru vill ha besked eller kommer vidare i relationen. Att exemplevis min rädsla för att bli sårad får mig att bli ambivalent fast jag egentligen vill komma nära? Tanken på att min fru går vidare och träffar en annan kan så klart också vara obehaglig.  

Tack för ditt svar! Jag vill ju också se en framtid med min fru. Men jag vill framförallt känna mig lycklig och där vet jag inte vilken väg som i slutändan blir bäst. Som att någon här kan ge mig svaret, men ändå. 

Jag är fine med kritik. Det är en sak jag faktiskt uppskattar med min fru, just att hennes sätt att tänka får mig att reflektera och utvecklas. Jag tycker det är jobbigt att känna mig anklagad och i min personlighet ligger det att jag är undvikande och lätt kan bli defensiv. Men min fru har oftast vettiga anledningar och förklaringar till varför hon känner på sitt sätt. Det är bara det att vi ofta ser på saker på olika sätt.

Med träningen exempelvis så ja, det handlar för min fru helt om att den information jag ger är opålitlig när jag tidigare sagt att jag ska avveckla mitt engagemang men sen ändå hoppar in och täcker träningar när ingen annan förälder ställer upp. Att hon då känner sig tvingad att planera om i sin dag för annars så måste dom andra två barnen hänga med på träningen och stå och frysa. Hon tycker då att jag är självisk som utsätter dom för det. För mig så är det så klart att jag känner ett ansvar för laget ändå, det finns ingen annan förälder som ställer upp och jag har tränat det laget i ett par år nu och vill inte bara överge killarna innan en lösning är på plats. Min son är inte heller helt hundra på att han vill byta lag, så för hans skull så vill jag att han kan kunna komma tillbaka ifall han bestämmer sig för det, och att jag då finns där som tränare. Helst önskar jag dock få slippa ansvaret att vara tränare då jag inte riktigt orkar och jag önskar att det snart finns en lösning på plats.  

Incidenten där hon trodde jag stuckit iväg mitt i natten kan jag absolut förlåta henne för. Jag tyckte det var väldigt förvirrat men också lite gulligt. Jag vaknade av att hon stod framåtlutad över mig i sonens säng kl 04 på morgonen och fräste 'VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER? DU HAR VARIT BORTA I FLERA TIMMAR!'. Jag blev ju skiträdd först, tänkte jag gått i sömnen eller något. När hon insåg sitt misstag så blev hon väldigt skamsen, bad om ursäkt och sa att hon var rädd att hon förstört saker nu. Jag tyckte som sagt det var knäppt men också gulligt, (hon har någon gång tidigare väckt barnen mitt i natten kl 02 och gjort dom iordning för skolan för hon trodde det var morgon innan hon insett sitt misstag), så det är lugnt. Men det visar också på en bristande tillit som jag hoppas vi kan komma bort ifrån.

Jag tillåter inte att hon läser min mobil. Men vår yngsta har den ofta i samband med sovdags när han dricker välling och kollar på klipp. Sen har hon då i smyg läst igenom när han somnat utan att jag märkt. Jag har upptäckt det efteråt då vissa meddelanden som varit olästa innan istället stått som lästa och jag har då konfronterat henne. Nu var det någon vecka sedan hon gjorde det sist och hon känner att hon inte känner samma svartsjuka längre och att hon förstår att det är en gräns för mig som hon inte ska passera.

Tack för ditt inlägg! Det är precis detta jag är rädd för. Att jag bara ska finna mig i relationen med min fru utan att det blir bättre, att åren får fortgå och att jag kommer känna att jag svek mig själv om 10-15 år. Jag fyller 40 år i början av nästa år och känner väl också att det är nu jag isf kan ha kul innan jag tappar i attraktivitet. 

Tack för ditt engagemang och glada tillrop! Även om vi är olika och det finns utmaningar så är dom bra stunderna himla fina tycker jag. Hade det inte funnits attraktion och vi bara hade varit kompisar så hade jag aldrig velat försöka igen. Men nu känns det som att vi faktiskt har saker att lämpa för och min fru har uttryckt förståelse för mig på ett sätt som inte gjorde innan och det glädjer mig med. 

Hur länge har du gått med dessa känslor? Och vad krävs för att du verkligen ska våga separera? Jag får intrycket att du fortfarande väntar på att ta ett definitivt beslut. 

Jag tycker det känns jätteviktigt att det finns något mer än bara vänskap. Jag hade blivit väldigt nedstämd ifall jag inte tände på min fru eller kände en attraktion och tanken på att leva resten av livet så. Då hade jag aldrig velat igen. Jag hade nog inte velat igen om vi inte hade barn, där tror jag min stolthet hade sagt nej eftersom det ändå var min fru som ville separera och som började med att träffa andra. 

Ouch! Jag kan ju absolut känna att det du skriver bär sanning. När hon hotar med att dra sig ur eller liknande så skapar det hos mig en angelägenhet att komma närmare, att jag vill bevisa att jag bryr mig. Att jag vill vara till lags och är villig att offra mycket för att hon ska tycka om mig. I mitt mönster ligger det att vilja undvika obehagliga känslor och det yttrar sig delvis genom att jag vill komma vidare från ev konflikt snabbt och göra vad som önskas för att det ska bli så, samt rädsla för att svika och såra. 

Jag kan märker på min fru att hon anstränger sig men att mönsterna så klart också finns kvar. Exempelvis när det blir mycket för henne att hantera så är det lätt att dom gamla mönsterna skiner igenom. Som nu när jag var på festival i Oslo hela veckan och hon fick vara hemma med barnen. Trots att hon vetat om denna resa i månader innan och vi gått igenom upplägg så blir hon triggad och vad jag upplever som konfliktsökande. Dock kommer hon nu själv till insikt att det handlar om yttre saker och inte bara om mig och hon ber efter ett tag om ursäkt. Men jag märker att det lite kontrollerande och osäkra beteendet finns kvar. 

Jag kände mig stundtals lycklig efter separationen.  Men det var också blandade känslor. Jag kände svartsjuka gentemot min fru, jag saknade att vara en familj och jag tyckte tankarna på att bygga upp en ny familj med någon annan och investera så mycket av sig själv i något annat kändes jobbigt och läskigt. När jag kramar min fru och kommer henne nära så känns det väldigt bra och jag älskar liksom att se barnen glada och när vi gör saker ihop som en familj. Det finns liksom en attraktion mellan oss som jag känner betyder något efter alla dessa år. Men det är också bitterljuvt ibland för jag är ju rädd att vi ska hamna där vi var innan med konflikter och missnö.

En hel del ligger på mig med, jag är liksom inte perfekt på något sätt så klart. Det finns mycket i mitt sätt som jag kan bli bättre på. 

Jag håller med dig. Jag är jättetacksam för alla kloka råd och bra inputs från olika folk i denna tråd. 

Ska jag vara 100% ärlig så kan jag fortfarande känna viss ambivalens inför vår relation, vilket jag förstår, och själv känner, är ganska osympatiskt och osexigt. Den känslan handlar just om vad som gör mig lycklig. Men jag tror också den frågan är större än att bara handla om relationen till min fru. Vad är lycka? Hur ska det kännas? Är det en aktiv känsla eller bara avsaknaden av missnöje? 

En insikt som både jag och min fru har fått är att det inte går att förändra varandra så drastiskt som man kanske hoppades innan. Utan att det handlar om acceptans för varandras olikheter. Klyschigt absolut men likväl sant. Kan vi liksom nå dit? Samtidigt så handlar det ju också om att bara ge sig hän och faktiskt köra. 

Jag älskar min fru. Jag tycker hon är vacker och jag tycker hon bara blir finare med åldern. Hon är smart och skarp. Hon är en bra mamma som är omtänksam och organiserad. Jag känner att det finns något mer än bara vänskap, annars hade jag inte tvekat. Att BARA hålla ihop för barnens skull är inte aktuellt. Där kan jag ändå skilja på lycka och olycka för egen del. Men det är en sak som det varit nu där vi bor isär och en annan att ha 100% av vardagen ihop igen. 

Sen finns det också en väldigt ytlig och bekräftelsetörstande av mig där tanken på vad som kan finnas på andra sidan ändå lever kvar. Jag vet att jag kan få tjejer och jag märker att människor tycker jag är attraktiv. Det finns flera saker med mitt utseende som jag kan noja över, som mina acneärr, men jag ser nog överlag bra ut. Jag har ett ?coolt? jobb och jag träffar mycket folk inom det. Så tanken på vad som kan finnas istället är fortfarande kvar. Känslan av bekräftelse när någon kollar på mig är en ganska stark grej. Samtidigt är det kanske också ett tecken på att jag inte kan älska mig själv fullt ut, utan måste söka det genom bekräftelse från andra.

Jag saknar inte Tinder eller så, jag tyckte inte det fanns så mycket som kändes givande med det egentligen. Jag tyckte inte det fanns många som kunde komma nära min fru. Jag älskar att vara en familj och jag önskar inte en ny. Men jag vill, som du också vill, vara lycklig. 

Jag tror du och jag delar mycket samma syn här. Jag avskyr att bli tillrättavisad oavsett om det är hemma eller på jobbet. Min chef har sin stil som bygger på Management By Fear och jag avskyr det. Jag tror mycket mer på uppmuntran och positiv förstärkning och att tillit bygger arbetsmoral. Lite så kan jag känna kring denna typ av diskussion med min fru också.

Samtidigt så undrar jag om det är jag som gör fel som ifrågasätter hennes reaktion snarare än att ta ansvar för att mina handlingar framkallar hennes reaktion?

Ja precis. Jag växte upp med en alkoholiserad mamma och en pappa som stundtals kunde bli våldsam och där dom bråkade mycket. Min mamma är en stjärna på att spela offer och ge dåligt samvete medan min pappa mer drog sig undan. Jag blev en mästare på att trycka undan mina egna känslor och istället göra allt jag kunde för att dom skulle vara glada och inte bråka. Jag kunde känna i luften när det var bråk på gång, det var som ett åskoväder som kom in. 

Jag har alltid varit den som velat ställa upp för andra och där jag vill att alla ska tycka om mig. En riktig peoples pleaser på det sättet förutom när det kommer till auktoriteter som fotbollstränare eller chefer, då har jag istället haft en tendens att säga ifrån. 

Jag förstår att det måste vara jobbigt för dig med din skilsmässa. Oavsett vad man gör blir det ju både rätt och fel. Men man vill ju inte såra någon man älskar. Modigt av dig ändå och det känns ju som att du landat i ett definitivt svar vilket förhoppningsvis gör det lättare med det som utgångspunkt. 

Hej! Vad fint att du landat i ett sådant beslut. Var det något speciellt som fick dig att vilja stanna? Hade du hunnit berätta för din man om tankarna på att lämna? Känner du dig pepp på en framtid ihop? 

Det svåra med kärlek och relationer är att massa olika känslor kan vara sanna samtidigt, känner jag. Jag älskar min fru samtidigt som jag ibland bara vill vara själv. Har ändå landat i känslan att ge mig hän relationen med min fru, för jag tänker att man tillslut bara måste bestämma sig. Jag ser det valet som mer positivt än alternativen. Sen kan så klart saker och situationer förändras och jag vill inte att varken jag eller min fru ska behöva bita ihop bara för relationens skull. 

Det har annars varit bra mellan oss senaste tiden men vi har inte setts så mycket. Min fru har varit bortrest och varit på kvinnoläger där dom sysslat med meditation och energier och sådant. Det är en grej hon börjat med efter separationen. Hon uppelever det som väldigt positivt och det är ju så klart något som jag då blir glad av för hennes skull, även om det kanske inte är något jag skulle känna mig bekväm med. Hon har fått insikt i hur mycket hon älskar mig och barnen genom det säger hon och det är ju fint. 

 

En uppdatering så här ett drygt år senare. Nu fyller jag 40 år om några dagar. Känns som att det var nyss jag startade denna tråden samtidigt som det också känns som en livstid sedan.

Jag och min fru har fortsatt att hålla ihop och sedan snart tre månader så bor vi också ihop. Jsg hyr ut min lägenhet i andra hand under 2025 så vi får chans att känna efter. Hittills så känns saker faktiskt väldigt bra, känns som att vi har kommit förbi mycket av det som skapade frustration innan och att vi har en annan acceptans för varandra. Självklart kan vi falla tillbaka ibland och det är inte alltid enkelt, men som det känns nu så är det absolut värt att kämpa för. Jag tycker mycket om att få mer tid ihop med barnen och vår ekonomiska situation har förbättrats väldigt mycket. Attraktionen mellan mig och min fru finns kvar även om jag kanske skulle önska ännu mer sex och att vi gör saker ihop på tu man hand. Men överlag så känns allt bra. Svartsjukan hos min fru har lagt sig och hon kollar inte längre igenom min mobil osv. 

Så till alla som känt igen sig och upplever en liknande situation så vill jag säga att det ibland absolut kan vara värt att hålla ut uch kämpa på. Iallafall i vårat fall så blir relationen vad man gör den till och jag är glad att vi fortsätter kämpa.