Gå tillbaka till min fru efter separation?

Ja, det är kul att vi ändå verkar ha kommit framåt. Det var fint att se på Mellon ihop, jag hade städat fint hemma, köpt snacks och pizza och läsk. Alla barnen glada och jag och min fru med. Ska tänka på Alla Hjärtans Dag! 

Ja, absolut. Bra reflektion! Jag kan också känna att det går lite väl snabbt, barnen har börjat påpeka saker med. Min son sa idag typ " Jag vet inte om ni är ihop eller inte. Ni har ju gjort slut men ni hänger ofta som att ni inte gjort slut". Vet inte hur jag ska tänka kring det. Nu har vi setts 3-4 gånger i veckan. Det kanske är för mycket jag vet inte, samtidigt så har det varit trevligt och vi har båda kunnat gå hem till sig själv efter middag och lite mys med barnen. Det ger mig mycket att se barnen så glada, som igår när vi skulle se Mellon ihop. Samtidigt så vet jag som du säger att våra mönster finns kvar och det krävs mer än en vecka för att verkligen komma någonstans. 

Ja, absolut. Jag förstår vad du menar. Hur ofta är rimligt att ses tycker du? Eller hur lång tid ifrån varandra? Hur ska vi förhålla oss till varandra tycker du?

Nu har vi ju fortfarande majoriteten av dagarna isär typ, eller hälften hälften iallafall. Jag tycker det är svårt att känna efter om vi inte heller utsetts för varandra liksom. Vi hade en period på en månad eller två där vi inte hördes av knappt. Det var en period där hon dejtade en annan och jag mest gick runt i någon slags förvirring och hade bestämt mig för att försöka jobba upp mig själv istället för att söka tillfällig bekräftelse hos andra. Jag försökte jobba mycket med acceptans då och gjorde olika övningar. Jag kände stark saknad efter min fru  och det var en jobbig tid för mig. Sen kände jag att jag lyckades acceptera allt ändå och kort därefter träffade jag den andra tjejen och typ samtidigt tog det slut mellan min fru och hennes dejt. Då var det som att jag gick vidare på många sätt.

Jag går i terapi, försöker reflektera kring allt, skriva av mig hos kompisar och som i detta forum. Försöker förstå mina egna mönster och vågat prata öppenhjärtigt med min mamma om hela vår barndom och hennes förfall osv. Vågar konfronterar min chef exempelvis som jag tidigare tyckt är obehaglig i sin stil. Jag känner att jag personligen faktiskt kommer framåt. Huruvida det samma gäller min fru kan nog mest hon svara på. Jag upplever att hon försökt ändrat på mycket av det jag tagit upp, ex att inte kolla i min mobil, att inte dra kortet om att lämna relationen så fort det blir tjafs, att vi ska vara positiva mot varandra. Det kräver mer arbete det förstår jag med och jag känner att vi självklart behöver ge det tid. 

Tänkvärt. Ska försöka reflektera kring detta.

Ang sexet så har jag nog känt lite så med faktiskt. Inte att min fru medvetet och illvilligt manipulerar, men att det blir ett sätt att hålla oss kvar hos varandra. Jag tror det till stor del handlar om lust från hennes sida, men också närhet så klart. Har upplevt det som att vårat sex har förändrats sen efter seperationen. Mer passion vilket är positivt, men också mer porrigt om jag säger så, och det är inte på min begäran. Ibland kan jag uppleva det som att det är vad min fru tror jag vill ha, att hon tror det är sådant sex jag haft med yngre tjejer och att hon är rädd att jag inte ska tycka hon är attraktiv eller sexig om hon inte gör så. Hon har själv uttryckt det som att det inte är samma kärlek bakom det, eller snarare att hon känner på mig att det inte är samma kärlek bakom det. Istället verkar det som att hon tror att jag bara vill dunka på henne som i en porrfilm, och att hon tror att det är det jag vill ha. Fast så är det ju inte.  

Alltså det är verkligen en skitsak egentligen. Jag uppskattar vårat sex och jag tycker det är positivt att det blivit mer passion i det. Att vi kan hitta stunder då vi är helt ensamma medan barnen är i skolan och man slipper oroa sig att dom ska störta in. Men jag har alltid uppskattat vårt sex.

Mitt inlägg var mer en reflektion kring det där med att försöka hålla kvar en relation genom sex. Jag kan uppleva att det finns en rädsla hos min fru att jag inte ska finna henne attraktiv längre efter att jag träffat andra. Det är också något hon uttryck. Att det i sin tur kanske leder till att min fru känner att vi måste ligga ofta och hon måste prestera på ett annat sätt när vi har sex. Det är saker som att ofta ge oralsex ex. Fattar att det säkert låter löjligt och konstigt att anmärka på en sådan sak, det är så klart något jag också uppskattar. Men det var liksom inget som riktigt ingick i vårat sexliv innan på det sättet. Då var det mer under täcket en söndagsmorgon medan barnen kollade på TV i vardagsrummet. Att det var närheten i sig som var det fina. Nu kan nog både hon och jag känna att det uppstår någon slags distans ibland och att sexet på något vis lite blivit som en skådespeleri. Även om det också blivit passionerat och härligt så kan jag känna en obekväm press på något sätt, att jag måste bevisa för min fru att jag tycker hon är sexig. 

Det var jag igen...

Jag och min fru tog en skogspromenad imorse. Vi pratade om vår relation och allt igen. Hon frågar mig vad jag vill med oss och vad jag önskar. Jag sa det jag sagt innan att jag inte riktigt vet, att jag inte vet än om vår relation skulle vara bättre ihop som partners eller som föräldrar bara. Att vi fortfarande har en massa att jobba på innan jag kan känna mig säker. Men att jag villl försöka. Hon blir jätteledsen och känner återigen att jag tvekar vilket skapar osäkerhet hos henne. Hela dagen har sedan handlat om att hon inte orkar fortsätta kämpa och öppna sig så länge jag är tveksam. Att hon bygger upp sin mur mer och mer för varje tvekan från mig. 

Jag kan absolut förstå hennes reaktion och att det måste vara jobbigt för henne att känna min tvekan. Hade det varit tvärtom och jag till 100% velat hitta tillbaka medan hon i sin tur uttryckt tvekan, så hade jag säkert reagerat liknande. Men jag tror också vi tolkar frågan olika. Hon menar att jag ska utgå ifrån hjärtat och vad jag hoppas på ang oss. Men för mig går inte det ihop så länge hjärnan forfarande ser utmaningar. Att jag inte vågar slappna av så länge jag känner att vi inte kommit bort från det som skapade problem innan. 

Några tankar hur en kan förhålla sig här? Jag vill ju våga vara öppen och transparent med min fru, ett problem innan som vi haft är ju just det att jag varit konflikträdd. Att jag nu försöker möta det och våga säga obekväma saker och vara öppen, istället för att undvika det och då riskera en större konflikt senare. Men att hennes reaktion då blir så negativ gör att jag också att jag drar mig för det. Även om jag vill vara sann mot själv och tänka att jag bara kan ta ansvar för mina egna känslor här.

Jag undrar också om det är mitt egna undvikande mönster som får mig att känna tvekan så fort min fru vill ha besked eller kommer vidare i relationen. Att exemplevis min rädsla för att bli sårad får mig att bli ambivalent fast jag egentligen vill komma nära? Tanken på att min fru går vidare och träffar en annan kan så klart också vara obehaglig.  

Det har ju nu gått ungefär den tiden som jag gett mig själv, men jag känner mig fortfarande ambivalent till relation med min fru. Överlag tycker jag det har funnits saker som gått framåt. Jag har märkt att min fru anstränger sig i att möta det jag önskar, samtidigt så är det väldigt svårt. 

 

Svartsjukan hos min fru har minskat men finns fortfarande kvar. Hon har inte kollat min mobil på ett par veckor men har innan dess haft en tendens att snoka igenom. Jag har inte haft kontakt med andra alls egentligen men det har hänt att gamla dejter hört av sig. Jag har då bara svarat trevligt och sagt att jag försöker med min fru igen. Men hon känner sig ändå misstänksam.

 

Häromveckan fick hon för sig att jag stuckit in till stan mitt i natten och bara lämnat allt med lampor och dator på etc. I själva verket hade jag somnat i vår sons säng när jag nattade honom och det hade hon inte märkt. Så hon trodde att jag bara stuckit. Hon ringde flera gånger och skickade sms och frågade vad fan jag höll på med och att hon inte kan se en framtid med mig i detta läge. Hon märkte på morgonen att jag somnat i sonens säng och inte alls stuckit och blev så klart skamsen och bad om ursäkt. 

 

Hon kan ofta bli väldigt arg över vad jag anser är småsaker. Förra veckan behövde jag hoppa in för att hålla i träning med min sons fotbollslag. Han provtränar egentligen med ett annat lag och jag har sagt att jag vill avveckla mitt engangemang som tränare och att jag inte vill fortsätta träna hans nuvarande lag om inte han är med. Detta har jag tagit upp med klubben och allt med. Men min fru blir sur att jag ändå ställer upp eftersom det går ut över henne anser hon. Hon hade möte på jobbet förra veckan och jag sa att jag kunde ta med alla ungarna till träningen om det är så. Men hon tyckte det var oschysst av mig mot våra andra barn om dom ska behöva hänga med och jag hade redan förstört hela hennes dag sa hon. Så hon kom och hämtade dom ändå. Hon skriver då i affekt saker som ?fuck you?, att jag är självisk, känslokall mot våra andra barn osv. 

 

Det är mycket liknande saker som det med träningen som vi hamnar i tjafs om. Idag frågade jag vem skulle ta hunden på morgonen och då hamnar vi i tjafs kring det eftersom hon anser det bestämt att jag ska ta honom på onsdagar. Mycket småsaker som detta leder till frustration.

 

Jag förstår att jag kan framstå som opålitlig och att det kan vara jobbigt för henne om jag ändrar info eller liknande. Men jag uppskattar verkligen inte att hon blir så upprörd och det känns som att om vi flyttar ihop så kommer det bara blir mer sådana saker. 

 

Jag irriterar mig mycket på saker med, små kommentarer som när jag kom med ungarna häromdagen. Vår yngsta hade jag tagit på hans fodrade regnjacks o mössa och han satt i vagnen med filt över sig. Mellan mitt och min frus hus är det kanske 30 sekunder att gå. Ändå är det första hon säger ?oj vad lite kläder du har satt på honom?. Det sades i förbifarten och säkert inget min fru la större vikt vid. Men för mig skapar det frustration för att jag återigen känner mig anklagad.

 

I dom bra stunderna så är det bra. Jag älskar att se ungarna glada, det är lättare att ta hand om dom om man är två, jag och min fru har bra sex, vi kommer överens för det mesta och jag kan uthärda även dom dåliga stunderna. Samtidigt så finns hela tiden känslan att det kanske finns något annat, att jag och min fru är för olika i personlighet och att jag inte vill tillbaka till något där jag känner mig ifrågasatt och anklagad för saker. 

 

Hur är det för er? Hur ofta tjafsar man i ett förhållande? Jag har hellre ett förhållande där det finns både positiva och negativa känslor mer än inga känslor alls. Men samtidigt så tänker jag ibland att jag vill ha det förhållande som vi har nu när det är bra fast att vi bara är föräldrar och att vi inte har en kärlekshistoria. Känns som det skulle vara lättare. Samtidigt vad är det jag vill ha? Skulle gräset vara grönare liksom?

Tack för ditt engagemang! Har läst alla dina svar och det kändes relaterbart. 

Jag kan ju också tycka att det är hon som ska visa för mig att hon ångrar sig och det har hon delvis gjort. Hon har sagt att hon ångrar separationen samtidigt som hon inte vill känna så, för hon vill tänka att det kommer något positivt utav det om vi hittar tillbaka och kan förändra saker till det bättre. Hon har gått i lite terapi och visar ansträngning att försöka jobba med sig själv. Samtidigt är det hon som faktiskt var den som bröt relationen från början och det har liksom förändrat så mycket. Jag tänkte aldrig innan det att jag skulle vilja ha något annat, jag var ok med saker även om det inte alltid var toppen. Tänkte att det är som livet generellt och att allt går upp och ner liksom. Men hon ville inte försöka mer. Efter det så har jag ju känt att jag kanske kan få något annat och mer börjat undra om just våran relation är den rätta. Medan hon säger att hon inte kan hitta någon som hon känner samma sak för. 

Det fanns nog en revanschlusta hos mig i början efter separationen som du beskriver med. Visa henne att jag duger, att jag är eftertraktad och att hon går miste om något. Jag har också tänkt ifall hennes drivkraft varit att hon vill ha mig för att ingen annan ska få ha mig, utifrån hur hon agerat i en del situationen, och hur hon agerat utifrån sin svartsjuka. Samtidigt så älskar vi genuint varandra. Jag tycker min fru är vacker och att hon bara blir vackrare ju äldre hon blir. Det klär henne att åldras. Vi delar så mycket historia ihop och vi kommer överens för det mesta. Sexet är som sagt toppen och vi har legat mer detta år efter separationen än vad vi gjorde dom sista två åren innan. Men jag kan känna att det saknas något och att våra olika personligheter och att frustrationen som det medför är dränerande.

Jag kan också gå runt och fantiserar kring att bli förälskad igen och den tjejen jag träffade i höstas finns fortfarande i mina tankar många gånger. Samtidigt så är jag nog mer kär i tanken på att bli kär mer än något annat och jag vet att det finns saker med alla som är negativa och att varje relation kräver jobb. 

Jag vill tänka att som du säger att det oavsett blir rätt. Klarar vi det så toppen och gör vi inte det så har vi iallafall testat och då slipper jag leva med tanken på vad som hade hänt. Jag älskar ju känslan av att vara en familj, det är så fint att ungarna är glada, att vi kan hjälpas åt, att få komma hem till min fru efter jobbet och mötas av att ungarna kommer ropandes 'HEJ PAPPA'. Inte missa halva deras uppväxt. Det är en stark drivkraft hos mig just det att få vara en familj och en helhet på något sätt. Men jag vet inte. Barnen har inte verkat så påverkade av separationen som jag trodde innan det skedd. Det värsta senario här som jag kan tänka mig nu är att jag och min fru flyttar ihop igen men sen måste gå igenom ännu en separation. 

När visste du att du inte ville tillbaka till dina barns mamma? Vad fick dig till den insikten?

Ja, jag känner igen mig i det. Ju mer vardag saker blir desto mer känns relationen som den var innan separationen. Men hur ska vi göra? Vilka konsekvenser syftar du på?

Tack för ditt svar! Jag vill ju också se en framtid med min fru. Men jag vill framförallt känna mig lycklig och där vet jag inte vilken väg som i slutändan blir bäst. Som att någon här kan ge mig svaret, men ändå. 

Jag är fine med kritik. Det är en sak jag faktiskt uppskattar med min fru, just att hennes sätt att tänka får mig att reflektera och utvecklas. Jag tycker det är jobbigt att känna mig anklagad och i min personlighet ligger det att jag är undvikande och lätt kan bli defensiv. Men min fru har oftast vettiga anledningar och förklaringar till varför hon känner på sitt sätt. Det är bara det att vi ofta ser på saker på olika sätt.

Med träningen exempelvis så ja, det handlar för min fru helt om att den information jag ger är opålitlig när jag tidigare sagt att jag ska avveckla mitt engagemang men sen ändå hoppar in och täcker träningar när ingen annan förälder ställer upp. Att hon då känner sig tvingad att planera om i sin dag för annars så måste dom andra två barnen hänga med på träningen och stå och frysa. Hon tycker då att jag är självisk som utsätter dom för det. För mig så är det så klart att jag känner ett ansvar för laget ändå, det finns ingen annan förälder som ställer upp och jag har tränat det laget i ett par år nu och vill inte bara överge killarna innan en lösning är på plats. Min son är inte heller helt hundra på att han vill byta lag, så för hans skull så vill jag att han kan kunna komma tillbaka ifall han bestämmer sig för det, och att jag då finns där som tränare. Helst önskar jag dock få slippa ansvaret att vara tränare då jag inte riktigt orkar och jag önskar att det snart finns en lösning på plats.  

Incidenten där hon trodde jag stuckit iväg mitt i natten kan jag absolut förlåta henne för. Jag tyckte det var väldigt förvirrat men också lite gulligt. Jag vaknade av att hon stod framåtlutad över mig i sonens säng kl 04 på morgonen och fräste 'VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER? DU HAR VARIT BORTA I FLERA TIMMAR!'. Jag blev ju skiträdd först, tänkte jag gått i sömnen eller något. När hon insåg sitt misstag så blev hon väldigt skamsen, bad om ursäkt och sa att hon var rädd att hon förstört saker nu. Jag tyckte som sagt det var knäppt men också gulligt, (hon har någon gång tidigare väckt barnen mitt i natten kl 02 och gjort dom iordning för skolan för hon trodde det var morgon innan hon insett sitt misstag), så det är lugnt. Men det visar också på en bristande tillit som jag hoppas vi kan komma bort ifrån.

Jag tillåter inte att hon läser min mobil. Men vår yngsta har den ofta i samband med sovdags när han dricker välling och kollar på klipp. Sen har hon då i smyg läst igenom när han somnat utan att jag märkt. Jag har upptäckt det efteråt då vissa meddelanden som varit olästa innan istället stått som lästa och jag har då konfronterat henne. Nu var det någon vecka sedan hon gjorde det sist och hon känner att hon inte känner samma svartsjuka längre och att hon förstår att det är en gräns för mig som hon inte ska passera.