Gå tillbaka till min fru efter separation?

Jag håller med dig. Jag är jättetacksam för alla kloka råd och bra inputs från olika folk i denna tråd. 

Ska jag vara 100% ärlig så kan jag fortfarande känna viss ambivalens inför vår relation, vilket jag förstår, och själv känner, är ganska osympatiskt och osexigt. Den känslan handlar just om vad som gör mig lycklig. Men jag tror också den frågan är större än att bara handla om relationen till min fru. Vad är lycka? Hur ska det kännas? Är det en aktiv känsla eller bara avsaknaden av missnöje? 

En insikt som både jag och min fru har fått är att det inte går att förändra varandra så drastiskt som man kanske hoppades innan. Utan att det handlar om acceptans för varandras olikheter. Klyschigt absolut men likväl sant. Kan vi liksom nå dit? Samtidigt så handlar det ju också om att bara ge sig hän och faktiskt köra. 

Jag älskar min fru. Jag tycker hon är vacker och jag tycker hon bara blir finare med åldern. Hon är smart och skarp. Hon är en bra mamma som är omtänksam och organiserad. Jag känner att det finns något mer än bara vänskap, annars hade jag inte tvekat. Att BARA hålla ihop för barnens skull är inte aktuellt. Där kan jag ändå skilja på lycka och olycka för egen del. Men det är en sak som det varit nu där vi bor isär och en annan att ha 100% av vardagen ihop igen. 

Sen finns det också en väldigt ytlig och bekräftelsetörstande av mig där tanken på vad som kan finnas på andra sidan ändå lever kvar. Jag vet att jag kan få tjejer och jag märker att människor tycker jag är attraktiv. Det finns flera saker med mitt utseende som jag kan noja över, som mina acneärr, men jag ser nog överlag bra ut. Jag har ett ?coolt? jobb och jag träffar mycket folk inom det. Så tanken på vad som kan finnas istället är fortfarande kvar. Känslan av bekräftelse när någon kollar på mig är en ganska stark grej. Samtidigt är det kanske också ett tecken på att jag inte kan älska mig själv fullt ut, utan måste söka det genom bekräftelse från andra.

Jag saknar inte Tinder eller så, jag tyckte inte det fanns så mycket som kändes givande med det egentligen. Jag tyckte inte det fanns många som kunde komma nära min fru. Jag älskar att vara en familj och jag önskar inte en ny. Men jag vill, som du också vill, vara lycklig. 

Hjälp mig gärna förstå denna diskussion och hur vi kan bli bättre på att kommunicera. Min fru är den som skriver i fetad text och jag den andra. Bakgrunden är att jag varit  Norge förra veckan på festival och sen att jag sov över hos min fru natten söndag-måndag efter jobbet. Hon anser att jag borde plockat undan mer. Detta är ett väldigt typiskt tjafs för oss ordagrant taget från meddelanden.

Tack för ditt inlägg och jag förstår dina synpunkter. Detta är ett vanligt exempel på typen av tjafs vi har. Sen är tjafset i sig mer eller mindre förekommande. Det är inte konstant vi har tjafs men ganska regelbundet. Jag upplever då det som att det är min fru som tar initiativ och att frekvensen av tjafs är mycket beroende på hennes humör. Jag klagar aldrig på henne på det sättet utan det blir mer att jag hamnar i försvar och blir defensiv. Jag håller med dig om att det blir onödigt av mig att fortsätta ta upp just det ett städa hos mig. 

Jag hade varit i Oslo mellan tisdag-lördag. Söndag jobbade jag från kl 12 till kl 01. Jag åkte hem till min fru efter och kom i säng runt kl 03. På morgonen lämnar hon yngsta på förskolan och går sen till jobbet. Jag har dom andra två barnen. Jag ordnar frukost åt dom och sen går vi hem till mig. 

Lägenheten var lite stökig som det blir efter 5 dagar med ungarna där. Det var dock inte från efter att jag varit där med barnen, utan mer för att min fru inte hunnit plocka efter dom under veckan. Jag rostade mackor till frukost och plockade undan allt det. Sen gick vi hem till mig och stack för att bada.

Det stämmer att allt det var framme, men jag ansåg väl att det inte var på mig att plocka undan annat än våran frukost. Jag var väldigt trött och jag vet att min fru aldrig skulle städa hos mig, vilket jag inte heller hade förväntat mig. Men hon anser väl att jag borde visat uppskattning genom att plocka eftersom hon tagit barnen hela veckan så jag kan gå på festival. 

Ja precis. Jag växte upp med en alkoholiserad mamma och en pappa som stundtals kunde bli våldsam och där dom bråkade mycket. Min mamma är en stjärna på att spela offer och ge dåligt samvete medan min pappa mer drog sig undan. Jag blev en mästare på att trycka undan mina egna känslor och istället göra allt jag kunde för att dom skulle vara glada och inte bråka. Jag kunde känna i luften när det var bråk på gång, det var som ett åskoväder som kom in. 

Jag har alltid varit den som velat ställa upp för andra och där jag vill att alla ska tycka om mig. En riktig peoples pleaser på det sättet förutom när det kommer till auktoriteter som fotbollstränare eller chefer, då har jag istället haft en tendens att säga ifrån. 

Jag förstår att det måste vara jobbigt för dig med din skilsmässa. Oavsett vad man gör blir det ju både rätt och fel. Men man vill ju inte såra någon man älskar. Modigt av dig ändå och det känns ju som att du landat i ett definitivt svar vilket förhoppningsvis gör det lättare med det som utgångspunkt. 

Jag har ingen fastställd diagnos men jag kan säkert ha någon sorts ADD/ADHD. Det är många i min släkt med det och även bland syskonen. Men svårt att veta med. Såg något online om Freeze syndrome eller vad det kallades som påminde väldigt mycket om ADD men som orsakats av trauma i barndomen och där jag kände igen mig mycket. 

Har använt Mindler en del. Hjälpte mig mycket precis efter separationen 

Jag förstår din poäng och kan ta till mig av det. 

Ver inte varför jag påpekade att det också var en jobbresa. Men jag kan ibland uppleva det som att min fru blir irriterad över att jag har ett jobb jag älskar och som verkligen är en tonårsdröm för mig. Att jag inte behöver lida på jobbet utan istället har kul, får träffa folk jag har haft som idoler i yngre dar och som utåt sett är glassigt. Jag kände inte samma frustration när jag jobbade som personlig assistent men var borta minst lika mycket och dessutom tjänade mycket mindre. 

Hej! Vad fint att du landat i ett sådant beslut. Var det något speciellt som fick dig att vilja stanna? Hade du hunnit berätta för din man om tankarna på att lämna? Känner du dig pepp på en framtid ihop? 

Det svåra med kärlek och relationer är att massa olika känslor kan vara sanna samtidigt, känner jag. Jag älskar min fru samtidigt som jag ibland bara vill vara själv. Har ändå landat i känslan att ge mig hän relationen med min fru, för jag tänker att man tillslut bara måste bestämma sig. Jag ser det valet som mer positivt än alternativen. Sen kan så klart saker och situationer förändras och jag vill inte att varken jag eller min fru ska behöva bita ihop bara för relationens skull. 

Det har annars varit bra mellan oss senaste tiden men vi har inte setts så mycket. Min fru har varit bortrest och varit på kvinnoläger där dom sysslat med meditation och energier och sådant. Det är en grej hon börjat med efter separationen. Hon uppelever det som väldigt positivt och det är ju så klart något som jag då blir glad av för hennes skull, även om det kanske inte är något jag skulle känna mig bekväm med. Hon har fått insikt i hur mycket hon älskar mig och barnen genom det säger hon och det är ju fint. 

En uppdatering så här ett drygt år senare. Nu fyller jag 40 år om några dagar. Känns som att det var nyss jag startade denna tråden samtidigt som det också känns som en livstid sedan.

Jag och min fru har fortsatt att hålla ihop och sedan snart tre månader så bor vi också ihop. Jsg hyr ut min lägenhet i andra hand under 2025 så vi får chans att känna efter. Hittills så känns saker faktiskt väldigt bra, känns som att vi har kommit förbi mycket av det som skapade frustration innan och att vi har en annan acceptans för varandra. Självklart kan vi falla tillbaka ibland och det är inte alltid enkelt, men som det känns nu så är det absolut värt att kämpa för. Jag tycker mycket om att få mer tid ihop med barnen och vår ekonomiska situation har förbättrats väldigt mycket. Attraktionen mellan mig och min fru finns kvar även om jag kanske skulle önska ännu mer sex och att vi gör saker ihop på tu man hand. Men överlag så känns allt bra. Svartsjukan hos min fru har lagt sig och hon kollar inte längre igenom min mobil osv. 

Så till alla som känt igen sig och upplever en liknande situation så vill jag säga att det ibland absolut kan vara värt att hålla ut uch kämpa på. Iallafall i vårat fall så blir relationen vad man gör den till och jag är glad att vi fortsätter kämpa.