Kan jag hjälpa min son på något sätt?

Vi fick in varje dotter till en Kina-restaurang som servitris. Orsaken till det är att alla tre är något introverta, blyga och lite svårt med nya människor och dessa arbetspass som pågick över somrarna ett par, tre år gjorde de mer säkra på nya människor. 

Din sons syn på sig själv kan du säkert hjälpa till och försöka förbättra och sociala biten är nog normal uppfostran.  

Visst försöker vi föräldrar fixa allt åt våra avkommor?

Jag tänker att det kankse är bättre att stötta honom i att det är ok att inte vara som alla andra och uppskatta de känner han har och inte bry sig så mycket om vad andra tycker. 

Min son är något år yngre med add och vissa autistiska drag så förstår. Han har en nära vän och ytterligare några han är med i skolan. Jag ser ju att han faktiskt trivs bra på det sättet istället för att vara mer i smeten. 

Jag var själv väldigt populär under stora delar av min uppväxt men nu när jag tänker tillbaka så är jag oerhört avundsjuk på min barndomsvän som jag tappade kontakten med. Hon hade färre vänner men som var betydligt mer genuina och som hon har kontakt med fortfarande medan mina vänskaper alltid har försvunnit då de haft mycket svagare grund. 

Vad, mer konkret, är det din son mår dåligt över? Sin blyghet? Det kan jag förstå, men det går till viss del att träna bort. Jag skriver till viss del, för alla måste inte vara framåt och man måste inte vara som alla andra. Men är man jätteblyg eller har stora sociala svårigheter, kan det vara bra att öva på det.

Din son är skötsam, omtyckt, har vänner, har bra betyg. På många sätt låter han som rena drömsonen. Uppmuntra honom och prata om hans positiva sidor! Kanske ser han dem inte själv?

Kanske behöver han mer hjälp med det sociala. Kanske är det bara en tonårskris som har kommit in, som gör att han har börjat jämföra sig och tror att han inte duger som han är?

Mycket ansvarsfullt och bra av dig att kolla upp att han inte är mobbad eller utsatt. Ibland kan sådant tyvärr ske utan att det märks.

Det verkar vara två saker som din son behöver hjälp med:

1) Sin blyghet. (Om han själv ser det som ett problem, och så verkar det ju vara). 

2) Att han vill att alla ska tycka om honom.

Alla vill känna sig uppskattade, men man kan inte bli omtyckt av alla. Prata med din son om detta. Säg att han är äskad av dig / sin familj, omtyckt av sina vänner och säkert uppskattad av lärarna. Det räcker långt, så länge andra behandlar honom civiliserat och han gör detsamma tillbaka. 

Risken om man vill bli omtyckt av alla, är att man alltid försöker vara till lags och i värsta fall blir utnyttjad eller överkörd. Det är ok att gå sin egen väg, det kan t om vara bra, så länge det inte skadar någon och så länge man kan samarbeta när det krävs.

Gällande det sociala, låter det som om din son behöver utsätta sig för sådana situationer för att öva sig. Sociala aktiviteter på fritiden? Extrajobb?

Ok, han kanske inte är regelrätt mobbad, men om andra i klassen kritiserar allt han säger, eller bemöter det negativt, finns det ju faktiskt ett problem. Som inte har med din son eller hans svårigheter att göra, utan med klasskamraterna. 

Nu vet jag inte vad din son säger, men jag har svårt att tro att ingen annan någonsin håller med honom, eller tycker att allt han säger är dåligt. Snarare låter det som om de försöker spela allan eller hävda sig på din sons bekostnad. 

Eller så är det inte medvetet, utan en viss jargong de har. Men det betyder inte att det är ok. 

Vissa saker får man lära sig skaka av sig. Man kan inte vara tjenis eller bundis med alla. Men att bli ifrågasatt eller få negativ respons så fort man öppnar munnen, kan knäcka självkänslan hos vem som helst.

Kan du prata med din sons mentor om detta? 

Förstår. Går det att byta klass så att han får gå med sina vänner? Att inte ha vänner i klassen är såklart tufft, men det borde vara bättre om han kan få komma till en klass där han passar in än att behöva ändra på sig.

Om det dessutom är en jargong där han bemöts med negativ respons så är det nog ett mönster som är svårt att bryta.

Allt som får han att möta nya människor är bra för honom tror jag.

Vi föräldrar (ialla fall jag) vill gärna ta över och axla alla skitsaker de måste gå igenom i skolan, på arbetsplatsen etc. men det funkar inte i längden. Jag LED när jag behövde vara kurator åt mina döttrar när de kom hem på lunchrasterna och sade att de inte hade nån att vara med. Jag försökte stärka dem och fick dem att gå tillbaka. Det formade dem. De lärde sig att hantera situationer men det var tufft några år. Det var en längre period av träning på social samvaro med andra vill jag påstå. Den ena tjejen sade jag åt att "stoppa i lurarna och lyssna på rockmusik och gå tillbaka".  Den andra tuffade till sig lite och fick väninnan till sist. Jag pustade ut. 

Jag vet inte om du har nytta av det jag berättade men det är en story som jag har om mina barn och den där "anpassningen" som de måste genomgå.   

Det han nämner här har inget att göra med det sociala, utan verkar vara en helhetsbild av sin egen självkänsla..

Med andra ord, din son är verkligen jättehård mot sig själv.. Vilket jag kan känna igen mig i, då jag med haft dålig självbild och ADHD. Och han skulle i den här åldern må bättre om han kunde tänka lite annorlunda.

Så vad vet vi? Han bröt ihop för att han tänker att han är dålig på det sociala. Något som får mig att tänka att han har försökt.. Tex skaffa nya vänner eller en flickvän men det inte riktigt funkade, och då tog han det som att det är något fel på honom, och att det är för att han är annorlunda.

Problemet är då att han tänker att allting måste hända direkt (eller bli perfekt) annars så betyder det att han är misslyckad.. Detta är en form av perfektionist tänk, och sånt är inte bra för hälsan. Då ingen människa klarar av att vara perfekt, och framförallt inte första gången man testar...

Och det sociala är en skill som man lär sig ifrån barnsben och prövar sig fram långsamt. (Jobbigt för ADHD, då vi tänker att allting måste ske direkt annars är vi dåliga/annorlunda.) 

Det som hjälpte mig tänka annorlunda var att lära mig hur man lär sig.. Att alla faktiskt inte lär sig sånt där direkt.. Eller att basket proffs kastat bollen tio tusen gånger innan varenda skott faktiskt börjar sitta.. 

Att börja lära sig att det är bra att ta inlärningen långsamt. Att ta små steg mot målet istället för att direkt ta på sig fallskärm och hoppa ur ett flygplan. Att kanske lära sig vika fallskärmen först innan man hoppar.. Att man tar ett körkort innan och inte bara tror att man ska hoppa.. 

Och samma är det sociala.. Vill man ha kompisar så är det bra om man lär sig att först kan det vara bra att ha en idé om nått att göra, och sen börja bjuda med en massa kompisar. 
Att man inte bara kan ringa någon, och sen falla sönder bara för den inte vill med eller inte svara..  (Varför den inte svara kan ju vara allt ifrån att den var upptagen, att den redan är upptagen med sina egna vänner. Att den bara låtsas vara vänskapliga. etc etc. Och ingenting av det har något med din son att göra.) 

Men det är det att din son istället tar det hela jättepersonligt som är det farliga. 

Det bästa han kan lära sig är hur man lär sig. Och att man lär sig bättre av att misslyckas än att lyckas.. Att ett misslyckande inte betyder att man är dålig person och misslyckad. Och att ett misslyckande bara betyder att det finns ett annat sätt, så man får lov att pröva.

Det är vad jag skulle säga till din son iaf. Michael Jordan missade tio tusen skott och gick igenom tio tusen träningar innan skotten började sitta. Kan inte sätta sig ner och gråta bara för att skottet missade. Då är det någonting annat 

Det var därför jag skrev en liten manual för dig att tänka på. Det fungerade för mig med ADHD att få höra att ingen klarar allt på en gång. Och att ett misslyckande inte säger något om ens karaktär. Att dom som kan mycket, dvs "proffsen".. Alltid lär sig mer av att misslyckas och aldrig ge upp. Och att det viktiga är att man fortsätter att vara nyfiken på det man gör och pröva.

Det tog lång tid att inse det för mig dock, och värre är det om man har ätit dåligt eller råkar vara känslosam. Men vad jag behövde hela tiden var att någon sa till en hur det funkar, och inte som jag trodde, att alla bara var duktiga på allting utan att ens ha övat.

Jag tror det går bra för grabben. Med en sån dedikerad mamma så kan det bara gå bra. Som han skrev nedan "Ha lite is i magen". 

"Ensam" kände sig mina flickor då och då. Minns en gång ena dottern kom hem o låg i sängen o stortjöt. Hon var nog typ 14 år då. "Jag är ensammast i hela världen. Nu har jag ingen!".  Hennes kompis skulle flytta till annat land. Återigen reagerade jag med LIDANDE men jag tänkte att "den där matchen måste hon gå själv".  Så blev det. Dottern behövde släppa tryggheten att luta sig mot en person och istället söka sig utåt. Hon förändrade sitt agerande verkade det som.

Självkänslan är nåt du kan säkert hjälpa honom med. Jag menar, man får belysa hans styrkor och påminna om tillfällen han gjort/gör nåt bra. Det där sår frön i huvudet på han som han sen bearbetar medvetet och omedvetet. 

Jag brukar säga till mina barn att var rädd om era unika drag och egenskaper. Det är det som gör er till den ni är och ska vara. (Sen finns det förbättringspunkter men det är en annan sak)

Fortsätt att jobba med hans självkänsla som föreslås ovan, men var öppen för att byta klass också. Tänk om du vantrivdes på jobbet och alla på din avdelning var nedlåtande mot dig och du hade vänner på en annan avdelning, skulle du inte då försöka att få byta till den avdelningen framför att ändra på dig på själv för att bättre passa in?

Båda mina barn har bytt skola för att det inte funkat med vänner. Min son som känns rätt lik din son tex flöt runt mellan de olika grupperingarna och även om han inte var ensam så var han alltid socialt sist in i gruppen och aldrig någon som tänkte på honom när det var kalas och liknande. 

För båda barnen har bytena gett dom en ny chans till socialt sammanhang där de inte behöver kämpa med att ändra på hur folk ser på dom och behandlar dom utan får komma in och bara få börja med en fräsch start. Och för båda barnen har det blivit riktigt bra. Inte så att de fått bästisar från dag 1, men de har kommit in i en ny gemenskap och tids nog hittat bra sociala sammanhang där de trivs och uppskattas.