Anonym (Orolig tonårsmorsa) skrev 2024-01-13 06:28:26 följande:
Kan jag hjälpa min son på något sätt?
Hej!
jag har en son (14 år) med ADD och autistiska drag som alltid försöker vara glad, vill att alla ska tycka om honom, och är jätte blyg i skolan.
Härom dagen bröt han ihop fullständigt och berättade att han mår jätte dåligt eftersom han tycker han är så dålig socialt.
Eftersom jag själv varit mobbad som barn, så vill jag vara säker på att jag inte gör en höna av en fjäder så jag ringde BUP för att fråga om råd. Det hela ledde till att jag kontaktade min sons mentor och fick JÄTTE bra feedback kring detta.
Mentorn sa att han inte märker någon mobbning men ska prata med de andra lärarna för att verkligen utesluta det. Min son är väldigt målinriktad i skolan och kämpar hårt för sina betyg.
Men jag tvivlar på att alla runt omkring kan hjälpa min son med det sociala rent konkret?eller? Tänker att han skulle behöva öva på kallprat. Han har vänner och med dessa är han sig själv så det känns ju jätte bra!
Kan man hjälpa sitt barn öva på det sociala på något vis!
Det han nämner här har inget att göra med det sociala, utan verkar vara en helhetsbild av sin egen självkänsla..
Med andra ord, din son är verkligen jättehård mot sig själv.. Vilket jag kan känna igen mig i, då jag med haft dålig självbild och ADHD. Och han skulle i den här åldern må bättre om han kunde tänka lite annorlunda.
Så vad vet vi? Han bröt ihop för att han tänker att han är dålig på det sociala. Något som får mig att tänka att han har försökt.. Tex skaffa nya vänner eller en flickvän men det inte riktigt funkade, och då tog han det som att det är något fel på honom, och att det är för att han är annorlunda.
Problemet är då att han tänker att allting måste hända direkt (eller bli perfekt) annars så betyder det att han är misslyckad.. Detta är en form av perfektionist tänk, och sånt är inte bra för hälsan. Då ingen människa klarar av att vara perfekt, och framförallt inte första gången man testar...
Och det sociala är en skill som man lär sig ifrån barnsben och prövar sig fram långsamt. (Jobbigt för ADHD, då vi tänker att allting måste ske direkt annars är vi dåliga/annorlunda.)
Det som hjälpte mig tänka annorlunda var att lära mig hur man lär sig.. Att alla faktiskt inte lär sig sånt där direkt.. Eller att basket proffs kastat bollen tio tusen gånger innan varenda skott faktiskt börjar sitta..
Att börja lära sig att det är bra att ta inlärningen långsamt. Att ta små steg mot målet istället för att direkt ta på sig fallskärm och hoppa ur ett flygplan. Att kanske lära sig vika fallskärmen först innan man hoppar.. Att man tar ett körkort innan och inte bara tror att man ska hoppa..
Och samma är det sociala.. Vill man ha kompisar så är det bra om man lär sig att först kan det vara bra att ha en idé om nått att göra, och sen börja bjuda med en massa kompisar.
Att man inte bara kan ringa någon, och sen falla sönder bara för den inte vill med eller inte svara.. (Varför den inte svara kan ju vara allt ifrån att den var upptagen, att den redan är upptagen med sina egna vänner. Att den bara låtsas vara vänskapliga. etc etc. Och ingenting av det har något med din son att göra.)
Men det är det att din son istället tar det hela jättepersonligt som är det farliga.
Det bästa han kan lära sig är hur man lär sig. Och att man lär sig bättre av att misslyckas än att lyckas.. Att ett misslyckande inte betyder att man är dålig person och misslyckad. Och att ett misslyckande bara betyder att det finns ett annat sätt, så man får lov att pröva.
Det är vad jag skulle säga till din son iaf. Michael Jordan missade tio tusen skott och gick igenom tio tusen träningar innan skotten började sitta. Kan inte sätta sig ner och gråta bara för att skottet missade. Då är det någonting annat
Ibland önskar jag att jag hade en manual med olika idéer att ge honom, men jag tror att jag som förälder behöver ha lite is i magen eftersom han behöver få upp sitt självförtroende. Om jag hjälper honom så blir det ju tvärtom.