Jobb efter jobb skiter sig. Klarar inte den sociala biten

Slita rör och det - sluta le och ser*

Smitta - sitta*

Asså man går till sin arbetsplats för att jobba, sen om man kommer överens med sina kollegor så är det bara bonus. Har man bra kommunikation med sina kollegor gällande arbetet i sig och du känner att du trivs med att vara ensam på lunchen så borde du inte lägga större vikt på det. Alla är inte duktiga på att kallprata och alla är inte lika sociala. Det är mänskligt liksom. Vill man istället vara inkluderad då får du helt enkelt anstränga dig. Håller man för sig själv och inte försöker delta, då slutar folk fråga till slut såklart. Du kan ändå jobba med kundservlce, det betyder ju att du klarar av att prata med nya som bekanta ansikten. Att prata med kunder innebär ju att ni pratar om något ni har gemensamt = produkten, arbetet eller vad du nu säljer osv. Samma kan du göra med dina kollegor, prata om jobbet. Men man kommer rätt långt med att egentligen bara hälsa alltid hej och hejdå och sätter dig närmare i fikarummet. Resten kommer följa därefter och om du är duktig medarbetare så kommer sen skirsnacket bakom din rygg också att minska. Dock aldrig helt då det alltid måste finnas någon som bara måste snacka om sina kollegor.

Om du tycker att det sociala är jobbigt kan du kanske Kanske jobba lite på det? Lär dig enkel konversationsteknik, vad som funkar eller inte i fikarummet, hur man kan ställa frågor och få svar på ett trevligt och välkomnande sätt. Annars finns risken att du sitter och surar i sällskap, och då vill ju ingen prata med dig. Du kallar dig själv tråkig men det låter mer som att du kategoriserat dig själv och fastnat i det. Du har säkert många intressanta sidor, låt andra upptäcka dem - så kan du utbilda dig till djurskötsel under tiden. Lycka till! 

Jobba med det sociala och med din inställning till andra. Många som är som du vill gärna hacka på andra, de är skvallriga, de är ointressanta, de bara kallpratar osv. Dvs det är deras fel att du inte anstränger dig. 

Du får tycka vad du vill om dina arbetskamrater, men det är dom som får stanna på arbetet, det är dom som är omtyckta av varandra och chefen. För de kan det sociala spelet och de är intresserade av andra människor och bryr sig om andra människor. 

 

Du säger att du inte har några diagnoser. Jag antar att du menar inom npf? Har du blivit utredd? 

Svårighet med det sociala och att föredra att umgås med djur är ju rätt klassiska egenskaper för de med autism. Det du skriver om att andra är falska känner jag också igen från autister. Men man kan så klart också känna så utan att uppfylla så många kriterier att man får autism som diagnos. Kanske är det snarare depressionerna som får dig att känna så.

Även om du inte har autism kanske du kan ha nytta av råd och övningar som riktar sig till de som har det. 

Jag funderar också på om du skulle vinna på att gå undan för dig själv när du inte orkar vara social och bara fika med jobbkompisarna när du faktiskt orkar och vill. Du kan ju säga som det är, ursäkta dig med ett leende och säg att du är lite av en enstöring. Gå en promenad istället. Min gissning är att du blir mer omtyckt om du träffar de andra mer sällan men faktiskt är trevlig när ni ses än att du sitter och ser sur ut rast efter rast. Ingen gillar en person som uppenbarligen vantrivs i ens sällskap. 

Ett bra sätt att ge ett trevligt intryck vid ett fikabord utan att själv behöva prata är att lyssna aktivt på vad de andra pratar om, skratta när de skrattar. Då uppfattas man oftast som tystlåten men trevlig. 

Får du vård för dina återkommande depressioner? 

Håller med. Märker att dom som är lite off socialt gärna letar fel på andra. En del är inte så kul om man är på fel ställe men med normala/bra personer finns alltid roliga människor imo. 

Negativitet är inte en attraktiv egenskap, menar inte att man ska välja glädje eller nåt sånt dumt. Men man kan se fina saker hos dom flesta människor med några få undantag, och så spinner man vidare på det. Att kunna visa sin personlighet är ngt bra, försök att vara mer lugn i vem du är. Alla är vi olika, det är bra att kunna se vem du är för dina kollegor. Nån avstängd är svårt.

Du säger att du byter jobb när det börjar kännas motigt, men gör inte det. Stanna kvar och försök hitta din plats istället. Alla behöver inte vara ultrasociala. Det finns sådana som du på varje arbetsplats och det brukar funka bra!

Föreslår att du är öppen mot chefen gällande detta. Inte på anställningsintervjuer utan när du väl är på plats och visat att du är bra på ditt jobb. Om det är en bra chaf så värdesätter den din insats så att det inte spelar någon roll. Och backar dig om någon annan skulle klaga på att du inte är social nog. 

Jag får ofta höra på intervjuer hur viktigt det sociala är. De säger det som beröm till mig då jag är öppen och positiv så brukar passa bra in. Men jag blir alltid väldigt ledsen när jag hör det då jag har ett barn som nog aldrig kommer klara den sociala biten. Visst att vissa arbeten kräver att man är social, men det måste finnas utrymme för folk som trivs bäst med att bara göra sitt jobb och vara ifred utöver det som krävs för själva arbetet. Och skulle nog säga att på en bra arbetsplats så finns faktiskt det utrymmet, men det är lättare att få det om man klarar av att vara öppen med att man inte är social. Annars kan det lätt misstolkas som att det är du som inte gillar de andra och "startar" osämja när du egentligen bara vill vara ifred. 

Fråga: är det verkligen ett problem för arbetsgivaren eller kollegorna? Eller något som du gjort till ett problem?

Jag har en god vän som är autistisk och som har svårt för kallprat och så. Han är en väldigt trevlig, sympatisk och hjälpsam person, men han fixar inte långdragna samtal om ytligheter och har en begränsad ork för sociala interaktioner.

Han sa helt sonika till sina kollegor hur det var. Att han tycker om dem allihop men behöver få vara ensam mycket för att hans energi och fokus ska hålla. Att de inte ska ta det personligt om han hellre äter sin lunch ensam ute än sitter med de andra i lunchrummet, eller att han bara sitter med i fem minuter och fikar istället för tjugo minuter som de andra.

Det är ingen som har haft problem med att acceptera detta och det funkar jättebra.

Tyvärr är det sociala spelet något vi alla måste spela. Om du är diagnosfri, så är jag helt övertygad om att du kan, till en viss del. Är själv introvert och blyg, men har aldrig blivit ogillad. Tvingar mig att sitta med. Lyssnar mest och hummar med, men det viktigaste är att LE. Varför kan du inte le, menar du?

Jag ler.. och uppfattas som väldigt social de första 2 månaderna. Men sedan när man är inne i "hjulet" så hatar jag själva situationen. Känner mig fast, mår dåligt, vill alltid prestera på topp, Men le för sakens skull kan jag inte.

Jag kan le eller skratta till om någon säger något roligt. Men försöker hålla mig för mig själv efter de 2 månaderna. Folk tror att jag är ärg eller sur på dom. O jag brukar självklart säga nej, är bara trött. Men sanningen är nog att jag kanske faktiskt är lite sur på dom. Har dom gjort något som har stött mig så har jag svårt för att släppa det och sedan le. Det förstör min dag / dagar och jag har svårt för att släppa det och rycka upp mig. 

Försökte på tidigare arbete att leka obrydd och pratade med dom om dom ville prata med mig och var alltid trevlig ändå. Men tydligen så syns det tydligt i min blick och folk blir osäkra (bara av min blick) Nej jag stirrar inte, utan det handlar om att vi får snabbt ögonkontakt (där jag inte ler men varken glor blänger eller något utan ser kanske mest besvärad ut) 

Kan inte le på beställning direkt. Kan inte sånt alls och vill inte le flaskt heller. 

 

Alltså jag är alltid omtyckt i början. Det är nytt det är spännande det är roligt. Men när det går över så slutar jag le. Och det krockar mest med arbetsgivare faktiskt. Tar kanske åt mig allt för mycket också. Mår dåligt länge av felaktig kritik, medans de fel eller brister jag har står jag för och även erkänner om det kommer upp på tal.

Har inget pokerface. Jag är i övrigt reko, ärlig, jag bryr mig om att alla ska må bra och är hjälpsam. 

Nej, jag är ingen som som talar dåligt om andra om den har gjort fel emot mig. Och då är jag ärlig i att återberätta exakt i detalj osv. Jag överdriver inte, jag berättar även om jag sa något dumt och jag kan även be om ursäkt. 

Jag är inte falsk skitsnackare eller översittare som ska tala om för andra si o så. Utan jag är snarare naiv ifrån början och tror att alla är snälla, bra och bättre än mig. Jag är ju värdelös så hur skulle någon inte kunna vara bättre än mig? 

Har ingenting för att baktala andra eller ljuga eller hitta på något. Däremot så kan jag säga att jag ogillar personen p ga vad den har sagt eller gjort. 

Jag är social av mig alltid till början, tills jag får en törn, då drar jag mig ur vägen o mår dåligt. Sen får jag en till o en till osv och till slut brister jag. 

Så från glad och trevlig till nedstämd, isolerar mig själv till att till slut bli arg där jag inte är rädd för att skälla ut någon. Men då har det gått för långt, mycket för långt enligt mitt egna tycke. 

Inte gör det lättare heller att jag har aft oturen att träffa på arbetsgivare som har varit taskiga och dryga. 

Just nu är på ett jobb som jag är lite fast på då. 

Träffar kontors folket varje dag i slutet av dagen. I början såg dom mig som blyg då jag tänkte att jag inte skulle leka social då det inte har fungerat i längden tidigare utan var försiktig.. Sedan började dom förändras mot mig och jag mår dåligt varje gång jag går dit. Sedan uppstod en konflikt där man krävde att jag skulle skriva en rapport om något jag inte var skyldig till och nu är man inte alls glad av att se mig på kontoret och leker att jag är osynlig. Så istället får jag stå där och vänta än längre på att få prata med dom medans dom kan stå och prata om fjantiga saker som ex att ett papper har blivit blött och måste torkas och på vilket sätt som vore bäst. Fick stå 20 min nästan den gången, alla ser mig men leker att jag är osynlig. 

Men nu är mitt senaste, alltså nuvarande arbete lite mera speciellt än tidigare. Har inte upplevt detta så pass grovt tidigare. PÅ nuvarande arbete så skuldbelägger man folk konstant frö saker o ting som sker under arbetet. Högsta chefen är värst av dom alla dessutom. 

Tidigare har det inte varit lika grovt och konstant varje dag. 

Men vet om att jag har haft svårt att hålla distans till mina känslor då jag alltid har mått dåligt. Väldigt dåligt. Detta är såklart inte enbart arbetsrelaterat utan såklart på det privata livet med. Så har valt att leva ensam istället då jag inte går ihop med folk i längden. Har inga relationer, sociala eller på något annat plan förutom 1 arbetskollega osv. Men umgås aldrig med personen utanför arbetet.

Jag vet inte, jag förstår inte ritktigt andra människor som "spårar ur", varken när det kommer till att vara glad eller konstiga saker som de gör som accepteras av alla andra. Men så fort jag gör minsta snedsteg så får jag rejält med skit för det. Jag hänger inte med faktiskt. 

Ungefär, (Förenklat liknelse till hur jag känner och ser det)... någon bryter sönder en hel gren, kanske t om såga av ett helt träd o det accepteras, men när jag råkar av misstag bryta en kvist så blir alla jättearga på mig. Lika arga som dom blev på den som drog upp hela trädet med rötterna.

Nu arbetar jag inte med träd alltså, utan försökte enbart göra en slags beskrivning.

O när den kvisten har gått av, ja då duger jag inte längre. Ingen har något intresse av mig mer ingen behöver mig, alla andra har sina liv och jag var bara någon tillfällig som dök upp på vägen.

Ja, syftade nog på det. Har inga bokstavs kombinationer. Och man uppfattar inte att jag skulle ha några heller. Men har själv varit inne på autism. Men som sagt, det märks inte på mig. 

Men uppenbarligen så blir allt fel ändå. 

O jag orkar inte mera nu. Jag klarar inte träffa samma människor dag ut o dag in. Inget fungerar, varken jobb eller privatlivet. Blir alltid så omtyckt i början men sedan när jag drar mig undan så börjar allt dåliga.

Nej, jag får ingen vård. Har sökt vård men det blev aldrig av. Borde egentligen ha gått trauma vård då jag blev väldigt fysiskt och psykiskt misshandlad som barn. Men känner inte att det finns någon anledning för det nu längre. Jag är den jag är och inget går att förändra det längre. Jag är körd.

Hankar mig fram sjunker djupt däremellan och sedan tar jag mig i kragen och hankar mig fram lite till och så har det varit sen jag blev "vuxen". Ensam, fattig och mår dåligt.

Vet du, innan jag kom till ditt näst sista stycke tänkte jag: om vården inte bedömt att det ligger autism bakom, undrar hur ts hade det under uppväxten.

Jag vet att traumareaktion kan ge symptom som är väldigt lika autism. Det har tex hänt att barn med npf misstagits för att ha en traumareaktion och omhändertagits av soc. Men i ditt fall gjorde kanske jag den omvända felbedömningen (och jag är inte heller psykolog på långa vägar!). Och du hade kanske varit hjälpt om soc hade ryckt in när du var liten. 

Jag tror hur som helst inte att du är körd. Försök igen med psykiatrin. Berätta om din uppväxt och hur mycket du fortfarande påverkas. Att det skiter sig i nästan alla dina relationer. 

Jag kan säga att jag blivit berörd av din berättelse, redan i trådstarten. Jag tycker att det lyser igenom att du är en snäll och hygglig person som på grund av något du själv inte kan rå för har det svårt med det sociala. Under de år när vi andra lärde oss att skapa kompisrelationer och nära familjerelationer var du fullt sysselsatt med att överleva en dag i taget. Det är inte konstigt att du inte lärde dig! 

Det finns väl beprövade metoder för behandling av trauma och tyvärr är du ju långt ifrån ensam om dina upplevelser, så det finns kunsksap om hur man kan hjälpa för att du ska kunna komma vidare. Det kan bli bättre. Fortsätt kämpa!