Att minnas sin barndom

Minnen skapas genom upplevelser och upprepning: "kommer du ihåg den där gången?"

Minnet verbaliseras, visualiseras och återlagras, varvid nya nervkopplingar skapas. Detta fenomen kallas för neuroplasticitet. Det är ungefär som att gå i en skog: går du en gång, så blir det bara enstaka fotspår som snart försvinner, men om du går fram och tillbaka upprepade gånger längs samma väg, så blir det till sist en tydlig stig som syns väldigt väl och som inte växer igen.

Om du upplever en händelse och sedan aldrig mera pratar eller ens tänker igenom händelsen senare, så kommer minnet att försvinna och endast finnas kvar som en diffus känsla. Det är därför som obehagliga eller traumatiska minnen från barndomen tenderar att suddas ut eftersom det helt enkelt gör för ont att tänka på dem igen. 

I ditt fall verkar det som att du har vuxit upp i en verbalt mycket fattig miljö, där ni i princip inte pratade om händelser eller återlevde dem via bilder eller andra medier. Det har fått dina minnen att endast inpräntas mycket svagt och som gör att du inte lika lätt hittar stigarna i skogen.

Nej, jag säger inte att du ska göra det ena eller det andra, jag förklarar bara hur det är.

Om du verkligen vill gräva, så finns det tekniker du kan prova. Börja exempelvis med att rita en tidsaxel som du kopplar till ett biografi, där du beskriver dina minnen. Plotta ut dessa minnen på tidsaxeln.

De sakerna som finns där men som du inte riktigt minns, kan du försöka fylla ut med de små fragmenten av information som du kan sopa upp från dina föräldrar, din bror eller kanske gamla kompisar eller varför inte lärare. Börja bygga upp en stomme så, och sedan försöka erinra dig om något som hände vid vissa tidpunkter. Skriv ner det och läs igenom det ofta.

Ibland kan man plöstligt damma av något gammal spindelväv och något som du trodde var en dröm kanske visar sig vara ett minne. Anteckna och dela med dig av till din bror, han kanske kan komplettera med saker som du inte har.