Att minnas sin barndom
Jag är en man i 35:årsåldern. När jag tänker tillbaka på min barndom är det mest fragment. Enskilda, utspridda minnesbilder som inte hänger ihop. Har väldigt få minnen tillsammans med mina föräldrar. Av de minnen jag har är väldigt få positiva, men inte heller direkt negativa. Min bror upplever samma "minnesluckor". Jag har försökt prata med mina föräldrar om detta, en enkel fråga som "gick jag på dagis?" är omöjlig att svara på, även om jag själv har något enstaka minne från något dagis. Antingen vet de inte eller så ger de olika versioner (de är skilda sen flera år tillbaka). Det är oerhört frustrerande.
Jag tror att det normala är att ha någon slags känsla av kontinuitet när man minns tillbaka på sin barndom. Att det väcker något i en. Är det så? Kan man "känna" sin barndom?
På ett sätt upplever jag det som att kopplingen mellan då och nu inte finns.
Mina syskon kommer ihåg andra saker, även om vi var med om samma saker.
Tror detta är rätt normalt och inget jag bekymrar mig över. En skillnad är att mina föräldrar inte har några problem att berätta vad som har hänt. Sen har även de tappat lite årtal och kronolgin "Var vi i Danmark samma år som farfar dog eller var det året efter?"