Att minnas sin barndom

Det jag finner märkligt är att era föräldrar antingen inte vet, eller ger helt olika versioner. Just det känns helskumt. Viss variation i hur någon upplever något är såklart naturligt, men så som jag uppfattar din text? Så låter det mer som att era föräldrar kan säga helt olika saker om vad som hänt, osv. 

Annars är det egentligen inte konstigt att inte minnas sin barndom så tydligt. När våra hjärnor utvecklas vid en viss ålder, möbleras hela skiten om ärligt talat. I den processen tappar en del människor många av sina barndomsminnen. Andra gör det inte. Det är helt enkelt individuellt. Men vet man med sig att där funnits mycket ångest, depression, dålig anknytning, andra trauman under sin uppväxt. Så kan även sådant inverka, på hur mycket man minns. Då hjärnan kan välja att skydda oss, genom att stänga undan/förtränga händelser-eller perioder. 

Själv minns jag inte mycket, och tyckte ett tag att detta var ett rejält problem. Men kom över det där tillslut, och har ändå format vissa gamla minnen-förnimmelser av händelser med hjälp av berättelser ifrån barndomen av mor-farföräldrar, mina föräldrar, syskon och fotografier. Min familj och släkt var duktiga på det, att ta många foton.