• Anonym (Pappa)

    Ni som separerat med barn..

    Barn klarar en separation. Däremot kan det bli tuffare praktiskt och ekonomiskt för dig som förälder. Sen är det viktigt för barnet att det har båda föräldrarna som engagerar sig. Har man redan en dålig relation som föräldrar så blir den sällan bättre av en separation.


    Sen vore det intressant att veta vad som gör just din relation så dålig att du har ångest varje dag.

  • Anonym (Pappa)
    Lissen0009 skrev 2024-01-23 23:56:56 följande:

    Vi har inte sovit i samma rum sen sonen föddes, några enstaka ggr när vi haft barnvakt men även då sover jag hellre i sonens rum.

    vi har bråkat och sagt så elaka saker som sitter kvar.
    vi kan inte kommunicera alls.

    allt är bara tyst, ensamt och ångest.

    tappat mig själv å min glädje helt.


    Det låter inte roligt. Att kunna kommunicera är a och o i en relation och även för att kunna vara bra föräldrar.


    Även om ni separerar kan det vara bra att ni båda lär er att kommunicera med varandra. Dels för er egen skull då ni mycket väl kan hamna i samma sits framöver i nya relationer då ni inte lärt hantera denna typ av situation.


    Men också för barnets skull då ni behöver kunna kommunicera om föräldraskapet efter en separation.


    Jag skulle rekommendera familjerådgivningen. 


    Sen är det viktigt att ni båda arbetar på er själva så ni mår bättre. Det är viktigt för er som för ert barn.

  • Anonym (Pappa)
    Anonym (Jo) skrev 2024-01-24 07:23:46 följande:

    Det är bättre att separera nu än när barnet blir äldre! Ju äldre barn blir desto större omställning.

    Du börjar så klart med att berätta för pappan. Barnet kan få veta långt senare, bättre att ta det när man har fakta på bordet, dvs kan ge svar om när ni flyttar, var, hur det blir med förskolan, kommande fsk-klass osv. Om man berättar direkt så har man inte alla svar och det kommer att göra barnet förvirrat, ledset och ffa oroligt. Se till att fixa situationen först, sedan kan du eller ni prata med barnet om det.

    När man pratar med barnet så ge inga större detaljer om relationen, man kan säga att kärleken tog slut eller att ni är för olika eller vad som helst som är neutralt. Aldrig snacka skit om föräldern!


    Det kan vara sämre för barnen att separera när de är små. Det ökar risken för psykisk ohälsa. Så det behöver inte vara bättre när de är små.
  • Anonym (Pappa)
    Anonym (Jo) skrev 2024-01-24 10:12:05 följande:
    Om du ska påstå att skilsmässor bland yngre barn ökar risken för psykisk ohälsa så kom gärna med källor. Annars är det onödigt att skrämma upp ts i onödan. Snarare finns det belägg för att det är när barnen kommer i skolålder som är den värsta tiden att gå isär. Alltså är det bättre att göra det när barnet är yngre eller äldre, i ts fall yngre med tanke på hur hon själv mår. Hon kan inte vänta tills barnet är i tonåren.

    www.healthline.com/health/childrens-health/worst-age-for-divorce-for-children
    Elementary school age (6?12)

    This is arguably the toughest age for children to deal with the separation or divorce of their parents.


    That?s because they?re old enough to remember the good times (or good feelings) from when you were a united family. They?re also old enough to understand more complex feelings around conflict and fault, though not fully.


    Jag har inte studien här men förskolebarn och speciellt pojkar har ökad risk för anknytningsproblem vilket sällan märks när barnen är små utan senare i livet och är svårt att förändra. Anknytningstil är något som sätter sig djupare inom oss än andra psykiska problem. 
  • Anonym (Pappa)
    Anonym (Jo) skrev 2024-01-24 11:39:45 följande:
    Fast nu var det inte det du sa utan att just den åldersgruppen skulle ha större risk för ohälsa, underförstått jämfört med andra grupper. Självklart kan barn må dåligt av skilsmässor, det tror jag de flesta förstår, men det verkar som att yngre barn klarar sig bättre än skolbarn.
    Men man får skilja på barn som mår dåligt för stunden och barn som får påverkan som visar sig i form av problem främst vid vuxen ålder.

    Många studier tittar bara på hur barnen påverkas kortsiktigt men missar hur det påverkar dem som vuxna. 
  • Anonym (Pappa)
    Anonym (Jo) skrev 2024-01-24 12:14:17 följande:
    Ja, men problemet här är att du kommer med påståenden som du inte kan ge grund för samtidigt som du inte verkar ha läst den länk som jag skickade. Du kan inte sitta och hitta på hur en studie är gjord när du inte ens läser om den.

    Jag har läst studien. Det är denna de hänvisar till i artikeln du länkat till:


    srcd.onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1467-8624.2011.01597.x


    De har bara tittat 2 efter separationen. Således vet de inget om hur det påverkade det undermedvetna hos barnen senare i livet. De tittar bara på hur barnet minns händelsen (och den tidigare studien hur barnet upplevde händelsen). Man behöver tänka på att det sker saker hos barnet som det inte kan återberätta för det inte är tillräckligt utvecklat. Det missar man i denna studie.


    Det finns flera andra studier som tittar på hur en separation påverkar barnen som vuxna. Och då kan man se ett samband mellan separation och anknytningsstil.


    Det finns en hypotes som kallas för Bowlby?s hypotes som menar att när det blir ett avbrott mellan mammans  och barnets anknytning så stör det barnets utveckling. Och ju tidigare detta sker desto större påverkan.


     

  • Anonym (Pappa)
    Anonym (Kfd) skrev 2024-01-25 13:07:19 följande:

    Har separerat från 2 olika pappor. Mina barn lever och mår bra. De är anpassningsbara och livet behöver inte vara på ett specifikt sätt för att ett barn ska må bra. Det viktigaste är att de får kärlek, blir sedda och hörda.
    Visst, det är en sorg, men livet är fullt av sorger. Ge honom verktyg att kunna hantera det och tid att reagera.


    Du vet ju dock inte hur det kommer att påverka dem senare i livet. Det finns ett samband mellan problem som vuxen och separation när man var barn.
  • Anonym (Pappa)
    Anonym (Kfd) skrev 2024-01-25 15:10:44 följande:
    Nej. Men de kommer överleva. Det finns nog inte en enda människa som inte har någon form av trauma. Tycker att det är bättre att separera än att tvinga sig kvar och hata varandra, ha vidriga bråk och iskall tystnad som gör barnen jätteledsna. 

    Separation är en sak. Att överge sina barn är inte samma sak.
    Bråk är givetvis sämre men bråkar man ofta så har man nog mycket att arbeta på själv. Oftast handlar det om att man själv är känslomässigt omogen och behöver arbeta på sig själv. Då bör man nog börja med att reflektera över vad man själv gör för att bidra till bråk.

    Separerar man pga bråk så har man ju egentligen inte löst grundproblemet som är ens egna brister. Dessa kommer nästan alltid att återupprepas förr eller senare i nya relationer.

    Sen kan det ju även vara så att det främst är en part som inte sköter sig. Exempelvis kommer med personangrepp, passiv aggressivitet, stonewalling, drar upp gamla saker, osv. 
  • Anonym (Pappa)
    Anonym (Jo) skrev 2024-01-25 15:06:41 följande:
    Vill dock påpeka att ja, det finns säkert kopplingar mellan separationer och anknytningsstil, men även där borde det finns mönster utifrån ålder, plus att man måste ta hänsyn till helhetsbilden, dvs hur dåligt mår ett barn eller en ungdom av att leva i ett hem där föräldrarna har en destruktiv relation, eller som i ts fall där ena föräldern mår så fruktansvärt dåligt? Även där finns god grund för ohälsosamma anknytningsmönster. Det går alltså inte att säga att man borde hålla fast vid kärnfamiljen bara för att det KAN leda till anknytningsproblem, man måste se till helheten. Dessutom skulle jag gissa att anknytningsproblemen mellan barn och förälder, apropå ditt sista stycke, snarare gäller pappan eftersom många mindre barn har mer tid hemma hos mamman efter en separation och att det är först när barnet blir äldre som man har vv-upplägg.
    Givetvis ska man inte leva kvar i en dålig relation men det sägs att om man har barn så ska man försöka allt innan man separerar.

    Detta för att separation har en negativ inverkan på barn. En dålig relation har det också men den kan gå att fixa. Men det krävs att båda föräldrarna förstår det och vad de behöver göra.

    Oftast grundar det sig på bristande kommunikation. Att man inte delar med sig av tankar, att man inte lyssnar, att man angriper och kritiserar den andra, att det blir pajkastning, att man pratar med andra istället för sin partner, osv.

    Man får ta en lista på saker man inte ska göra och sen själv försöka sluta med dessa saker. Sen får man kommunicera det man tycker är dåligt ur ett "jag perspektiv" och inte anklaga den andra. Och den andra behöver arbeta på att lyssna. En del tycker detta är fjantigt men att tycka det är faktiskt ett tecken på känslomässig omogna. Man får helt enkelt agera vuxet och göra det ändå för hela familjens skull. 
  • Anonym (Pappa)
    Anonym (P) skrev 2024-01-26 11:13:22 följande:
    Det är en fin tanke, men parrelationer baseras på att det är fler än en inblandad. En person kan sluta agera på ett visst sätt, lyssna bättre och resonera utifrån ett jag-perspektiv i all oändlighet, men är motparten inte med på tåget kommer man ingenstans. 

    Givetvis är det så. Då blir det som att stångas med en vägg. Den personen som inte är med på tåget behöver inse att dennes beteende inte är bra. Men det kan sitta långt inne för det kan grunda sig på saker som hände i barndomen och som man aldrig bearbetat. Eller att man under sitt liv lärt sig och förstärkt strategier som inte är bra. Min sambo har en kronisk sjukdom sedan förskoleåldern. Hon har hanterat det genom att förtränga symtomen. Men det var även så hon hanterade de flesta andra problem i livet. Inte alls bra och det tar tid att lära om.


    Är man bara en som anstränger sig kan det vara svårt. Professionell hjälp är bra att ha men räcker inte heller jämt. Man får sätta en tidsgräns och sen separera.

Svar på tråden Ni som separerat med barn..