• Anonym (Jo)

    Ni som separerat med barn..

    Det är bättre att separera nu än när barnet blir äldre! Ju äldre barn blir desto större omställning.

    Du börjar så klart med att berätta för pappan. Barnet kan få veta långt senare, bättre att ta det när man har fakta på bordet, dvs kan ge svar om när ni flyttar, var, hur det blir med förskolan, kommande fsk-klass osv. Om man berättar direkt så har man inte alla svar och det kommer att göra barnet förvirrat, ledset och ffa oroligt. Se till att fixa situationen först, sedan kan du eller ni prata med barnet om det.

    När man pratar med barnet så ge inga större detaljer om relationen, man kan säga att kärleken tog slut eller att ni är för olika eller vad som helst som är neutralt. Aldrig snacka skit om föräldern!

  • Anonym (Jo)
    Anonym (Pappa) skrev 2024-01-24 09:39:11 följande:
    Det kan vara sämre för barnen att separera när de är små. Det ökar risken för psykisk ohälsa. Så det behöver inte vara bättre när de är små.
    Om du ska påstå att skilsmässor bland yngre barn ökar risken för psykisk ohälsa så kom gärna med källor. Annars är det onödigt att skrämma upp ts i onödan. Snarare finns det belägg för att det är när barnen kommer i skolålder som är den värsta tiden att gå isär. Alltså är det bättre att göra det när barnet är yngre eller äldre, i ts fall yngre med tanke på hur hon själv mår. Hon kan inte vänta tills barnet är i tonåren.

    www.healthline.com/health/childrens-health/worst-age-for-divorce-for-children

    Elementary school age (6?12)

    This is arguably the toughest age for children to deal with the separation or divorce of their parents.


    That?s because they?re old enough to remember the good times (or good feelings) from when you were a united family. They?re also old enough to understand more complex feelings around conflict and fault, though not fully.

  • Anonym (Jo)
    Anonym (Pappa) skrev 2024-01-24 11:30:46 följande:
    Jag har inte studien här men förskolebarn och speciellt pojkar har ökad risk för anknytningsproblem vilket sällan märks när barnen är små utan senare i livet och är svårt att förändra. Anknytningstil är något som sätter sig djupare inom oss än andra psykiska problem. 
    Fast nu var det inte det du sa utan att just den åldersgruppen skulle ha större risk för ohälsa, underförstått jämfört med andra grupper. Självklart kan barn må dåligt av skilsmässor, det tror jag de flesta förstår, men det verkar som att yngre barn klarar sig bättre än skolbarn.
  • Anonym (Jo)
    Anonym (Pappa) skrev 2024-01-24 12:08:48 följande:
    Men man får skilja på barn som mår dåligt för stunden och barn som får påverkan som visar sig i form av problem främst vid vuxen ålder.

    Många studier tittar bara på hur barnen påverkas kortsiktigt men missar hur det påverkar dem som vuxna. 
    Ja, men problemet här är att du kommer med påståenden som du inte kan ge grund för samtidigt som du inte verkar ha läst den länk som jag skickade. Du kan inte sitta och hitta på hur en studie är gjord när du inte ens läser om den.
  • Anonym (Jo)
    Anonym (Pappa) skrev 2024-01-25 14:56:05 följande:

    Jag har läst studien. Det är denna de hänvisar till i artikeln du länkat till:


    srcd.onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1467-8624.2011.01597.x


    De har bara tittat 2 efter separationen. Således vet de inget om hur det påverkade det undermedvetna hos barnen senare i livet. De tittar bara på hur barnet minns händelsen (och den tidigare studien hur barnet upplevde händelsen). Man behöver tänka på att det sker saker hos barnet som det inte kan återberätta för det inte är tillräckligt utvecklat. Det missar man i denna studie.


    Det finns flera andra studier som tittar på hur en separation påverkar barnen som vuxna. Och då kan man se ett samband mellan separation och anknytningsstil.


    Det finns en hypotes som kallas för Bowlby?s hypotes som menar att när det blir ett avbrott mellan mammans  och barnets anknytning så stör det barnets utveckling. Och ju tidigare detta sker desto större påverkan.


     


    De frågade inte bara små barn utan barn i åldrarna 4-13 år. Studien du länkar till representerar bara en del av artikelns innehåll. Om du tar en titt på deras källor som ligger till grund för artikeln så har du mycket mer läsning:

    Bernet W. (2016). Child affected by parental relationship distress.

    http://www.herverbinden.nl/images/pub-rap/Bernet%20et%20al.%20-%20CAPRD%20-%202016-07.pdf

    Brand JE, et al. (2019). Parental divorce is not uniformly disruptive to children?s educational attainment.

    https://www.pnas.org/content/116/15/7266?fbclid=IwAR0CEngQFM5QxsCEz6CW4USfYMl6mhKnDVdfDHwdVWpNOUCAIRk0aTkuR7I

    Cohen GJ, et al. (2016). Helping children and families deal with divorce and separation.
    http://pediatrics.aappublications.org/content/138/6/e20163020

    D?Onofrio B. (2019). Parental divorce and separation and children?s mental health.
    https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1002/wps.20590

    Marriage and divorce. (2020).
    https://www.cdc.gov/nchs/fastats/marriage-divorce.htm

    McIntosh JE, et al. (2017). Young children in divorce and separation: Pilot study of a mediation?based co?parenting intervention.
    https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/fcre.12291

    Peterson C, et al. (2011). Infantile amnesia across the years: A 2?year follow?up of children?s earliest memories.
    https://srcd.onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1111/j.1467-8624.2011.01597.x
  • Anonym (Jo)
    Anonym (Pappa) skrev 2024-01-25 14:56:05 följande:

    Jag har läst studien. Det är denna de hänvisar till i artikeln du länkat till:


    srcd.onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1467-8624.2011.01597.x


    De har bara tittat 2 efter separationen. Således vet de inget om hur det påverkade det undermedvetna hos barnen senare i livet. De tittar bara på hur barnet minns händelsen (och den tidigare studien hur barnet upplevde händelsen). Man behöver tänka på att det sker saker hos barnet som det inte kan återberätta för det inte är tillräckligt utvecklat. Det missar man i denna studie.


    Det finns flera andra studier som tittar på hur en separation påverkar barnen som vuxna. Och då kan man se ett samband mellan separation och anknytningsstil.


    Det finns en hypotes som kallas för Bowlby?s hypotes som menar att när det blir ett avbrott mellan mammans  och barnets anknytning så stör det barnets utveckling. Och ju tidigare detta sker desto större påverkan.


     


    Vill dock påpeka att ja, det finns säkert kopplingar mellan separationer och anknytningsstil, men även där borde det finns mönster utifrån ålder, plus att man måste ta hänsyn till helhetsbilden, dvs hur dåligt mår ett barn eller en ungdom av att leva i ett hem där föräldrarna har en destruktiv relation, eller som i ts fall där ena föräldern mår så fruktansvärt dåligt? Även där finns god grund för ohälsosamma anknytningsmönster. Det går alltså inte att säga att man borde hålla fast vid kärnfamiljen bara för att det KAN leda till anknytningsproblem, man måste se till helheten. Dessutom skulle jag gissa att anknytningsproblemen mellan barn och förälder, apropå ditt sista stycke, snarare gäller pappan eftersom många mindre barn har mer tid hemma hos mamman efter en separation och att det är först när barnet blir äldre som man har vv-upplägg.
  • Anonym (Jo)
    Anonym (Pappa) skrev 2024-01-26 11:00:37 följande:
    Givetvis ska man inte leva kvar i en dålig relation men det sägs att om man har barn så ska man försöka allt innan man separerar.

    Detta för att separation har en negativ inverkan på barn. En dålig relation har det också men den kan gå att fixa. Men det krävs att båda föräldrarna förstår det och vad de behöver göra.

    Oftast grundar det sig på bristande kommunikation. Att man inte delar med sig av tankar, att man inte lyssnar, att man angriper och kritiserar den andra, att det blir pajkastning, att man pratar med andra istället för sin partner, osv.

    Man får ta en lista på saker man inte ska göra och sen själv försöka sluta med dessa saker. Sen får man kommunicera det man tycker är dåligt ur ett "jag perspektiv" och inte anklaga den andra. Och den andra behöver arbeta på att lyssna. En del tycker detta är fjantigt men att tycka det är faktiskt ett tecken på känslomässig omogna. Man får helt enkelt agera vuxet och göra det ändå för hela familjens skull. 
    Ja, jag tror att många inte tänker så tyvärr, att man ska prova "allt". Jag håller med till viss del, man ska prova detta "allt" rätt så tidigt när man märker att relationen har problem som inte verkar gå över eller lösas av de metoder paret redan har. Då kan det vara läge att ta in lite professionell samtalshjälp.

    Bra tips där om hur man kan tänka efter före, så att säga. Vad är ok i relationen och inte? Även där något som många inte tänker på! Eller åtminstone att sätta gränser när oönskat beteende visar sig, hur man tilltalar varandra t ex. Väldigt kloka tankar som du listar där i de två senare styckena.
Svar på tråden Ni som separerat med barn..