Vi fick våran son för 3 veckor sen och ändå sen dess har min sambo blivit allt mer och mer distanserad från oss, jag får nästan kräva att han ska ta sonen så att jag kan få duscha eller äta min mat efter han ätit sin då jag inte kan lägga ner sonen då han vaknar i stort med en gång när jag gör det. Ser han knappt när han kommer hem från jobbet utan han sätter sig med en gång vid sin dator och spelar, kollar serier eller pratar/spelar med vänner. Får även känslan att när han tog beslutet "tidigt" runt 22 på kvällen att komma och umgås med oss att han förtjänar en klapp på axeln men då lägger han sig i sängen, tar sonen om han vaknar för att avlasta mig lite, sätter på en serie och så går det 2-3 minuter så tar han telefonen och sätter sig och spelar något spel på den istället medans han håller sonen. Jag har haft rätt så mycket baby blues ändå sen han började med det och det gör mig otroligt ledsen, upprörd och arg samtidigt och får mig att känna mig så utnyttjad mer eller mindre. Har påpekat detta någon gång men då blir han irriterad på mig och då får jag känslan av att jag gjorde fel som påpekade detta medans han går tillbaka till datorn och inte kommer ut på 2-3 timmar.. Börjat bli lite tröttsamt och det tär på mig så otroligt mycket då jag inte har någon fritid alls just nu utan försöker lära känna våran son och ta hand om honom och komma in i rutiner, men jag bryter ihop snart totalt då jag har inte får känslan av att han tycker det är lika viktigg att hitta gemensamma rutiner och att han spenderar lite av sin tid att knyta an med sin son även om han fortfarande är väldigt liten? Känner mig väldigt elak att jag blir upprörd/arg på honom över detta men hjälper inte att prata med honom heller då han inte alls ser det på samma sätt.. Övertänker det allt för mycket på att jag överreagerar och bara ska låta han vara men det känns inte rätt att det ska vara så här, behövde bara få skriva av mig då jag inte orkar gå och bära på det längre... 😮?💨🥲
Hur hade ni resonerat/hanterat detta om eran sambo/partner kommit med dessa tankarna till er?
//
Förvirrad och sårad mamma