Han vågar inte

Anonym (Deppig) · 2024-02-02T18:58:31+01:00

Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt. Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi. Han är inte lycklig där han är nu, det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom. Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade.

Klart att du får mestadels sviniga svar fast du bad om att slippa...! Vaddå typiskt Familjeliv! Kärlek till er som visar medkänsla och försöker hjälpa ts!

Jag har varit i exakt samma situation! Hade ett förhållande med en upptagen "olycklig" äldre man i 10 år. Vi kunde skoja om att leva tillsammans men insåg att det aldrig skulle fungera. Vi fick ut det bästa av varandra genom att sakna varandra och enbart ses ibland, aldrig göra det till en vardag!
Och det var väldigt viktigt att jag berättade för honom om jag träffade någon, det ville han ha stenkoll på! Men det hände aldrig, jag var supernöjd med situationen!
Men så började han bli "tråkig". Inte höra av sig och så. Jag trodde fasen han var död ibland. Jag sa att Det är såklart inte okej! Han måste ju berätta för mig också om han tröttnar etc, det är ju liksom helt okej! Men nej då, det var bara 1000 bortförklaringar, ska aldrig hända igen! Jag tror han provocerade mig för att jag skulle göra slut då han själv inte vågade.

Till slut kom droppen. Han jobbade också borta och fick mig att åka dit men sen försvann från jordens yta. Gick inte att få kontakt med på något sätt. När jag åkte hem dagen efter att få ta in på ett eget hotellrum skickade jag mess om att jag kontaktat hans sambo (vilket jag inte hade) så han fick nog en rolig resterande vecka på jobbet. Sen hördes vi inte mera. Jag gav honom ett gäng chanser att förklara sig, men dödstyst.

På julafton några månader senare råkade jag dricka lite mycket och kontaktade hans fru. Visade mess, skickade bilder och filmer på oss, tackade för "lånet", förklarade vad han ogillade med henne och gillade med mig.
Jag hörde aldrig nåt mera. HAN har blockerat mig överallt men inte hon. Det är 5 år sig nu och enligt söksajter lever de tillsammans än.

Tjaa, jag sover gott om nätterna och har en bra matsmältning! Tänk att det ska vara så svårt att uppträda respektfullt, även om det "bara" är en kk! Nånstans blir man ju även vänner under 10 år och han har ju liksom ALLT allt förlora, medan jag inte hade något alls!

Du är säkert naiv ts, men försök att inte göra dig själv mer illa än nödvändigt! Han har visat vad han går för. Ge dig inte in i leken om du inte leken kan tåla, som man säger!

Han vågar inte

INNEHÅLL