Nej, jag är väldigt säker på att han inte köper sex.
Vännen skulle moraliskt kunna det för han har en väldigt respektlös kvinnosyn men jag tror inte det ändå. Eller ja kanske förresten. För att han kan.
Nej, jag tror inte att han är "bra", en fin kille. Jag vet att han har behandlat mig ruttet. Men jag blev jättekär och han fick mig att må så bra. Jag är inte heller perfekt, jag trodde att det skulle bli bra ändå. Vi har alla våra brister men att behandla våra nära och kära dåligt är inte okej.
Jag får inte ut nånting, annat än att utan det känns det som att jag inte har något. (Menar inte att det här är något heller, men jag är rädd att det ska bli tomt)
Jag har bestämt att jag ska skicka det där meddelandet om han hör av sig igen. Kanske jag kortar ner det, omformulerar.
Men i alla fall att det räcker nu.
Jag tror inte jag kommer göra det, men jag har i alla fall tänkt det. Jag ska försöka våga.
Vad är det som gör att man orkar ge sig ut där igen? Riskera att bli så sårad igen?
Jag bestämde mig för att börja dejta igen. Jag har bott in mig i mitt nya hem och lusten börjar komma tillbaka. Jag har ju gjort de här försöken tidigare men utan att på riktigt vilja, jämfört de jag mött med vad jag kände för honom och vad han fick mig att känna och så har jag tappat intresset direkt för det finns ju inte där. Dels för att jag inte varit mentalt redo men också för att de känslorna växer fram, de finns ju inte där direkt.
Mina vänner har pushat mig, godkänt texten jag skrivit på dejtingappen och till och med godkänt matchningar åt mig.
Nu hade jag en matchning med en man och för första gången såg jag verkligen fram emot att träffa honom! Vi hade inte skrivit så mycket men jag föredrar att ha det så, jag vill helst ses relativt snabbt så man vet om det är något att fortsätta slösa tid på.
Han skrev och föreslog en dag där vi skulle ses för middag - so far allting bra. Samma dag som dejten hörde han av sig på eftermiddagen och ställde in men med ett gärna en annan dag. Sånt händer, livet tar mycket tid ibland och det gör verkligen inget. Jag svarade att det var lugnt och jag var flexibel med en annan dag. Nu två dagar senare utan något meddelande är matchningen borta.
Missförstå mig rätt, det är inte hela världen och han var förmodligen inte rätt för mig, eller jag inte för honom, om det nu blev så här men jag tappar verkligen sugen! Men ja, jag blev besviken.
Hur fasen ska man orka???
Nej men det känns inte som att jag har orimliga förväntningar, och jag vet mycket väl att man kan träffas på andra sätt. Men det är svårt att flytta och lära känna nya personer i den här åldern. Jag har jättefina kollegor, absolut, men de flesta har ju redan sitt liv, familj osv.
Det här att bara söka sex gör mig inte så mycket, är det någon jag vill träffa för det så gör jag det, annars sållar jag bort dem.
Mitt inlägg var mest en liten klagan att jag har samlat rätt mycket kraft att orka börja söka nya kontakter och att jag tappade sugen nästan direkt.