Blir galen

Nej absolut inte, vi har genomgått IVf i 2 år och försökt bli gravida. nu Blev jag det naturligt, och detta är nog sista chansen för mig att bli gravid. Det har gått upp och ner med sonen. Men han har blivit värre nu och jag har försökt ge det tid, haft extrem tålamod och förståelse. 

jag känner att det inte är mitt problem att jag ska lägga mig i någon BUP, det är pappans och mammans ansvar för hur de väljer att uppfostra sitt barn. Grejen är den att okej pojken är krävande, men de är inte mitt problem, det är respektlösheten, att han får allt han vill bara för att ?lugna honom? han är så sjuuukt otrevlig. 

jag tänker inte åka bort då detta är mitt hem, sambon har den möjligheten. Oavsett pågår en utredning just nu, eller han står i kö. Dessa känslor är extrema just nu. Så att om jag ska med till BUP känner att jag tränger mig på. Föräldrarna vet själva inte hur de ska hantera ungen, om de själva ej vet, hur ska det underlätta för mig? Ja behöver lugn och ro NU!! 

:( orkar ej alltså. 

Men tycker ni att det ändå är okej fö alla partner att han spenderar någon helg hos sin mamma då och då? Eller kräver jag för mycket? För ja vill heller inte att de blir dålig stämning hemma. Men mitt psyke just nu klarar inte av detta kaos nu när ja är gravid. Behöver lite ro när det är som tuffast. 

?Så du har ett problem men vill inte göra något åt det? 

Ditt hem är ju även sambons och hans barns hem. Ni kan såklart diskutera gemensamt vad ni kan göra för att underlätta, men du kan givetvis inte köra iväg dem hemifrån.?

hur är det tänkt att jag ska göra något åt det om inte föräldrarna själva kan det? Ingen har sagt att jag sitter hemma o är bitter framför barnet. Och vill köra iväg de.. 

detta är för att det inte ska påverka barnet att jag inte står ut med sonen just nu under min graviditet och hans värsta beteende period. Då är det väl bättre om han är med farmor och pappa någon helg? 

?jemp?

problemet är,, jag har tjatat om utredning då varken mamma eller pappa tagit tag i det förrän skolan tyckte att sonen ska utredas. min sambo tycker det är jobbigt att ?det är fel på mitt barn?. Och detta har stört mig att han haft det mindsetet länge. 

ja menar det verkligen, jag har inget plats att kunna begära att få ?utbildning? när föräldrarna blundar för det. Det är lättare för mig som icke förälder Till barnet att se hur pass illa det är egentligen. Dock är anledningen till att barnet varit hos oss nu ganska mycket pga hon ej pallar med sonen. Det har hon sjölv uttryckt.

det Där med att kunna hantera barnet kommer sen, de behöver först och främst få en diagnos. Jag pratar om nuet, jag blir galen av nuet.. det här stöndiga kaoset hemma, sambons stress kring barnet att han själv ej vet hur han ska hantera honom. Ledsen men jag är dessvärre maktlös i denna situation. 

jag känner helt ärligt just nu, hur fan ska det gå när jag får ett spädbarn? Börjar få jobbiga tankar kring vår relation för tror ej ja kommer orka detta om pojken ej får rätt hjälp. 

men samtidigt är det föräldrarnas ansvar att fostra barnet, själva skaffa verktyg när det är aktuellt. Förstår du hur jag menar? 

jag är inte barnets mamma, jag kan inte göra mkt mer än att vara stöd för min man. Men jag går sönder ibland. 

Anonym (egoist) 

så du menar att jag är anledningen till st barnet är utåtagerande? Jaha så du menar att jag är det även när pojken är hos mamman o beter sig likadant? Det är absolut inte mitt fel att deras son beter sig såhär! Då även hans farföräldrar upplever samma problem? men nej nej! Jag som funnits i 3 år är anledningen.. usch onödig kommentar.

Nej, 

min taskiga attityd visar jag inte för barnet fattar du väl, och jag är absolut inte anledningen till att barnet har issues. Så mycket är jag med! 

vi har varit tsm i 4 år, introducerades för 3 år sedan då pojken var 5 år, då gav jag det tid och hade överseende att det är ett skilsmässobarn. Tiden gick, det blev bättre ett tag, sen åt helvete, bättre igen osv osv! 

jag tänker inte ta in det du skriver att jag skulle vara anledningen till att barnet beter sig som han gör, detta är helt föräldrarnas ansvar när det kommer till det. Jag har inte varit mer än bra och snäll mot barnet. 

dra ej dina egna slutsatser,.. 

Anonym (egoist) 

happ, då var man narcissist också :), 

tror det är bäst att du slutar kommentera mitt inlägg. Jag söker efter råd, du behöver ej sätta ?diagnos? på mig. 

?Agina?

tack! 🙏 

precis, jag har verkligen försökt ha tålamod, försökt stötta pappan, tänkt att det är nog hans ADHD men det är skillnad på ADHD och dåligt beteende pga uppfostran eller! Att barnet mår dåligt. Jag vet inte, något stämmer inte iaf. 

det som varit mest tufft under dessa 3 år (till och från) är att det alltid är så synd om barnet pga separerade föräldrar. Dvs min sambos och hans föräldrars skuldkänslor. då har man istället skämt bort ungen massor, låtit han spela på mobilen i timmar, köper typ allt han vill ha, låter pojken bestämma vad vi ska titta på för film/serier pcr stackars dottern hamnar mer i bakgrunden. 

pojken är krävande, men han söker extremt mycket uppmärksamhet också. Jag är ingen barnpsykolog, jag vet inte vad allt detta beror på. Hans ohyfs och allt det där, vet bara att det är extremt tufft. Och jag tappade det i helgen, så jag gick in i  sovrummet ?stängde in mig? och vi sa att jag har feber och är sjuk. (Dock mådde jag dåligt, spydde pga graviditeten?) och kände att jag verkligen längtar tills de åker hem för jag klarar inte av detta. 

just det också att jag inte har makt att kunna uppfostra barnet och säga ifrån ordentligt. Känns som jag bara sitter som en skugga och provoceras. Och nej, jag kan inte ryta ifrån för det kan landa jättefel. Vill inte att de ska se mig som en elak ?styvmamma?. Känner inte att jag har rätten att säga till ordentligt.  Aja ni fattar vad jag menar. 

som någon skrev tidigare, absolut. De ska iväg kommande helg och vara hos farföräldrarna. behöver Paus från detta kaos spec nu när jag är extremt hormonell, illamående, trött pga Graviditeten. De är första trimetern och ja mår skit. bäst för alla parter?

Tilolo 

tack för ditt inlägg, 

jag förstår vad du menar och har varit inne på det spåret, det som säger emot att de skulle vara relationen vi har hemma är att han oftast längtar att få komma hit. Han kan bli nedstämd när det är dags att åka till mamma. Så vi upplever att han trivs bättre hos oss. Och så har han känt ganska länge,.

vi planerar att flytta till samma stad inom 2 år men vi behöver få ordning på allt innan. 

vi har en väldigt lugn miljö hos oss och ja o sambo bråkar inte framför barn. Om vi är sura på varandra då går någon av oss och ?vilar? en stund. 

nu till mamman, jag tror problemet ligger mestadels där faktiskt. Då hon är extremt stressad, tagit en man som pojken blev lite fäst vid som sedan visade sig vara en kvinnomisshandlare. Så han försvann efter 8 månader. Mamman är virrig, glömmer saker som är viktiga. Som att luskamma honom när vi sagt att det är extremt viktigt. Sådana saker, hon känns rörig och har uttryckt också att hon ej klarar av pojken mer och vill helst att vi tar honom på heltid och om inte då blir det fosterhem. 

jag kan tyvärr inte göra något mer än att vara ett stöd, jag har inte den makten :/. 

jag har poängterat för sambon att jag känner mig lite nojjig över hur han har det hos mamman, därav bra om han kommer till en barnpsykolog. 

Glömde tillägga, 

nej barnen vet ännu inget om graviditeten. Vi väntar till efter KUB, men jag vet att de hade tagit det jättebra eftersom pojken frågat oss flera gånger när vi ska skaffa ett syskon till honom. Så känner ändå att det finns en längtan. Tror det kommer bidra till mycket glädje för honom och även systern. 

Tack för kommentarerna.

jag har absolut föreslagit barnpsykolog, igår hade vi en diskussion kring det för jag höll på att tappa det. Så jag blev riktigt arg på pappan hur de båda inte tar tag i problemet att fördjupa sig i problematiken. Utan deras räddning är diagnosen så blir alltin lättare. Jag har även föreslagit att han ska prata med mamman om stöd då hon verkar ha det riktigt tufft då hon verkar lite ostabil just nu i psyket. Lite avlastning..

har poängterat detta så länge nu att nu i helgen började jag överväga om jag klarar av detta mer. Men nu har jag lugnat mig och han kommer att ta tag i det. Det jag önskar är att man förebygger detta så mycket som möjligt nu inför kommande syskon. 

vi har även bestämt att de åker till farföräldrarna i helgen för jag behöver ro, mår så jäkla illa av dessa hormoner så det är bäst för barnen att inte se mig såhär extremt dålig. 

det mest utmanande med detta är att jag inte har makt att ta kontakt med BUP och ta saken i mina egna händer, för hade det varit mitt barn så hade jag inte tillåtit det gå såhär långt. 

som någon skrev tidigare, absolut har mycket med uppfostran att göra. Min man var extremt klen i början och pojken fick aldrig några konsekvenser. det blev bättre ett tag då pojken respekterade pappa mer, men det är långt ifrån bra. 

jag misstänker dock att det kan ligga någon autism i bakgrunden också. Då flera saker talar för det, så jag har bett sambon att vara så ärlig när de sedan gör utredningen. Att pojken har svårt med ögonkontakt tex, låser sig, etc? 

Jag har inget problem med att min sambo har barnen eller har barn överhuvudtaget, jag älskar barn och dom är super välkomna. Det är beteendet jag har problem med som förvärrats med tiden, att ingen tar tag i det och att det ibland kan göra så att både jag och min sambo OCH mamman blir helt matt. 

jag skrev i ren frustration för det hade varit en extremt tuff helg, och jag tappade det emotionell, (ej framför barnen) för jag visar det inte. 

tycker att tråden har börjat bli för aggressivt och får läsa massa påhopp om hur narcissistisk jag är, hur jag ej förtjänar att få barn, det är grova grejer. Jag skriver mina innersta känslor i ett forum för att ventilera och söker tips och råd. Inte fan sitter jag hemma och behandlar en pojke illa bara för att jag bakom kulisserna känner att det är extremt påfrestande när ingen av föräldrarna tar tag i problemet. 

men tack alla andra för goda råd, väljer att inte skriva mer.

Tycker det är sjukt nu i efterhand när jag läst alla kommentarer om de som tycker jag är dum som skaffar barn med denna man, eller att jag är självisk etc. 

när vi blev ihop så berättade han om sina barn som verkar vara som vilka andra barn som helst. Jag litade på min man att pojken enbart har en liten svår period som 5 åring pga separationen med hans mamma. Varför skulle inte jag ge det en chans? Att flytta ihop med min man och få hans barn på köpet var inget jag hade några som helst negativa tankar om. Tvärtom så trodde jag att barnet behöver tid att komma in i detta och alla förändringar som sker. Vid det tillfället visste varken pappan eller mamman att barnet förmodligen har en diagnos. 

allt gick bra i början, och jag gav det tid, knöt ett band med sonen och han tycker om mig. Pratade gott om mig till sin mamma etc. vi är 30-35+ det känns ju ganska svårt att hitta en partner i den ålder som inte haft ett liv eller barn sen innan. Man måste ju vara realistisk och öppen. 

tiden gick och skälvklart vill jag ha ett eget barn eller 2. påbörjade IVF samtisigt som hans barn blev alltmer ?jobbigare? osv.. vet ej hur jag ska uttrycka mig. Men vi behöver inte filtrera. 

till slut lyckades jag bli gravid naturligt, och med alla dessa hormoner så tappar jag mer tålamod. Och klart att jag inte ska bära ansvaret för hans son, dvs jag har ingen som helst makt över att ta kontakt med BUP eller något liknande. Ja kan bara vara ett stöd för min man i sådana saker. 

jag blev extremt arg över att båda föräldrarna inte riktigt velat ?inse? att detta ej är en ?period? utan att de behöver kontakta vården för hjälp, utredning, avlastningen eller vad fan som helst. Och jag är bara en människa klart jag kan tappa det känslomässigt ibland och tycka att det är extremt jobbigt att vara den 3:e parten som inte har någon kontroll över situationen. Känt mig som en åskådare typ. 

nu Är det som det är jag vöntar barn och är extremt glad för det. Förhoppningsvis blir allt bra till slut med tiden. Pojken blir större, förhoppningsvis får hjälp osv, försöker tänka positivt nu. 

tack till er som kommit med vettiga råd och stöd. 

stänger ämnet nu.