Hej, jag har 2 ?bonusbarn? inom parantes då jag inte riktigt tagit mig an den rollen, för jag ser mig som deras pappas fru. relationen är okej, mitt problem är att ena ungen/pojken har misstänkt Adhd och har ett väldigt dåligt beteende. är respektlös, högljudd, kaxig och har varit trotsig med ALLT i 3 år. Så länge jag känt barnet. jag tappar tålamodet för varje gång jag träffar honom. Nu till mitt problem: vi är gravida och jag är extremt trött etc, behöver lugn och ro. Vi har haft pojken extra då mamman inte ?orkar? ha honom så mycket som hon har han. Vi bor i en annan stad så det blir varannan helg plus extra dagar när det finns möjlighet. Vi har haft nu barnet 6-7 helger i rad och jag börjar seriöst ledsna på att jag inte kan komma till ro en endaste helg. Jag orkar inte mer, är gravid och hormonell och börjar tycka det är extremt jobbigt att vara omkring pojken. Han tar så sjukt mycket energi och uppmärksamhet från det andra barnet också. Han håller på med en utredning och jag tycker hans beteende förvärras med tiden. Just respektlösheten, pojken är 8 år och beter sig som en 3 åring. Får allt serverat, städar inte rummet för pappan orkar inte heller tjafsa med honom. Så de är bombnedslag hemma hos oss, det är otroligt högljutt och kaosigt. jag behöver vila eftermiddagar för jag är så extremt trött och illamående. Men ja kan inte ens få min sömn för att pojken fattar inte när pappan söger åt honom att sänka rösten. Jag håller på att bli galen!!!! inte nog med det är jag orolig när vi får barn och de första spädbarnsveckorna. Hur det kommer se ut hemma. Att min sambo är så extremt stressad pga hans son och behöver lägga all sin energi och tid på honom för han är så extremt krävande. Vet inte löngre vad jag ska göra. jag älskar min man mer än allt i världen, när jag blev introducerad till sonen så sa han att han är världens snällaste pojke, men han är liteeee trotsig just nu. De va 3 år sedan som nj eskalerat. ja visste inte vad jag gav mig in på helt ärligt. Det är så pass att jag typ inombords tål inte ungen. Vill inte vara omkring honom för ja blir så otroligt provocerad av hans beteende. kan jag be min sambo att bo hos sin mamma (pojkens farmor) när han har sonen extra? För ja klarar inte av det under graviditeten. Vill bara ha lugn och ro {{U+1F972}} är det ens normalt att känna såhär? Hur ska jag lösa detta? Ja bara går och längtar tills hans får medicineras? men under tiden håller jag på att bryta ihop.
