Självskadebeteende

Barn och ungdomar pratar inte alltid med oss föräldrar om hur de mår och jag har noterat tecken på självskadebeteende hos mitt barn.

Hen talade dock med mig när hen uppfattade att hen mådde riktigt dåligt och vi tog då kontakt med vård. Utifrån denna snabbkontakt kan jag dock meddela att det verkar tämligen ovanligt att barn och vuxna tar kontakt tillsammans. Snarare verkar det vara så att barn ev. Tar kontakt med någon själva. Och att vuxna upptäcker att barn faktiskt inte mår så bra på egen hand. 

Självskadebeteende var inget som ungdomar sysslade med när jag växte upp i den omfattning som jag uppfattar att det nu förekommer. Då var det några enstaka, nu låter det som att många testar. 

Tyvärr är det lätt att fastna och det är ju väldigt bra att ditt barn öppnat upp till någon.

Tack för svar.
Jag upplever som du, efter att ha läst en del om det och pratat med psykologer och föräldrar, att det är mer vanligt nu för tiden. Det är verkligen sorgligt och man känner sig ganska hjälplös.
som du säger så är jag glad att hon pratar med någon om det. Även om man såklart önskar att det var mig hon ville prata med. Men det är ju bara att bita sig i tungan och acceptera hennes vilja. Hon vet att hon KAN prata med mig om hon vill. 

Hoppas att ditt barn mår bättre nu.

Tråkigt att din man inte vill kännas vid psykisk ohälsa för det kan vara en anledning till att dottern inte vill/ vågar att öppna sig. Även det osagda är ett statement man tar som förälder och som barn uppfattar snabbt att det är något som är tabu att prata om.
När min dotter mådde psykiskt dåligt ( och nöp sig själv ) såg jag till att finnas till hands så mycket som möjligt.
Släppte på massor av krav och måsten då hon var så upptagen med alla känslor.
Vi började med långa promenader varje dag innan middagen och jag märkte att det var ett sätt att få henne att öppna upp sig för mig och jag fick komma in i hennes tankar,liv mm.
I början var hon mest tyst, jag med, men allt eftersom tiden gick blev det allt lättare för henne att vilja prata om det som tynger.
Jag hade bra kontakt med hennes mentor på skolan och vi delgav varandra om hur veckorna och skolgången såg ut.
I vårat fall var det en grupp tjejer som var svåra mot henne,tjejer som hon tidigare hade umgåtts med men som helt plötsligt började att bete sig väldigt dåligt mot henne.
Det var en knepig tid på ca 1 år men sedan vände allt då hon hittade en ny kompisgrupp och idag pratar vi om det mesta och alltid när något känns motigt och tungt.

Varför går hon till en skolkurator om hon skär sig? Hon behöver riktig vård kontakta BUP direkt. Du ska givetvis ha insyn i vården också då hon inte är myndig du måste ställa krav. Jag hade krävt ett möte med kuratorn omgående. 

I nuläget är det rätt väg för henne.

Hej 😊

Jag är inte förälder och har ingen erfarenhet på det sättet av barn med självskada så det kanske är fel av mig att svara på ditt inlägg... men då jag själv har / och fortfarande självskadar så skulle jag vilja delge ur hennes perspektiv. 😊

OBS!
Vill först understryka att kommande text inte är skriven för att skuldbelägga dig eller någon annan. 🙏

En orsak till att hon inte velat berätta kan ha och göra med att hon kan ha känt att omgivningen saknat förståelse och egen erfarenhet av hennes problem.

Det är lätt att man som förälder (även om det är av ren välmening) kommer med lösningar man tror ska hjälpa. Men som tyvärr bara blir värre och så står alla där tillslut utan att veta vad man ska göra.

Utav egen erfarenhet av självskada så gör man detta för att vilja dämpa sin ångest av de konflikter som ligger till grund för att man inte accepterar sin egen identitet. 

Under de perioder man inte självskadar så kan man till synes må bra och verka fungera i livet, men det är bara lånad energi från maniska försök om att inte känna denna ångest som river i ens inre. När man tillslut inte orkar hålla den koncentrationen så rasar allt samman och man är tillbaka igen i att självskada.

För att kunna komma ur (som tar olika lång tid) så krävs det att man upplever sina tillstånd och i det får hjälp med att förstå vad det är som ligger till grund i varför man känner som man gör. 

Vad bra att hon går hos en kurator!
Jag hoppas hon får all hjälp där! 💚

Tack snälla du för ditt svar! Uppskattar det verkligen. 
Hon ska gå till kuratorn nu i fyra veckor och kuratorn (som själv säger att detta inte är hens expertis men hon kommer själv ta hjälp av andra som kan mer) kommer att uppmuntra min dotter till att ta emot mer hjälp från tex skolläkare och andra som är mer kunniga. Kuratorn kommer meddela mig direkt om hon inte kommer på samtalen.
Även om jag som förälder så klart vill hjälpa så måste jag ändå stå tillbaka de närmsta veckorna och se vad resultatet blir. Jag hjälper henne mest genom att vara som vanligt tror jag, att se till att det finns mat hon kan äta (selektiv i kosten), lätta på kraven och ha en stabil vardag. Skulle jag kräva att hon pratar med mig eller i nuläget påtvinga henne hjälp från tex BUP så tror jag det skulle bli värre snarare än bättre. Dottern vet ju om villkoren från kuratorn.

Det gnager en tanke i mig att hon tycker att hon inte duger som hon är. Hon har några nära vänner hon är med i skolan och ibland på fritiden, men delar inte deras intressen egentligen. Hon har aldrig varit mycket för det ytliga (smink, naglar, kläder) men jag märker att hon försöker, kanske då fastän hon känner att det inte är "hon". Det är ju ett tag till dess men när hon börjar gymnasiet kommer det vara ett program med djur/hästar och då kommer hon förhoppningsvis (!) känna att hon är med likasinnade. Målet är ju dock så klart att hon ska acceptera sin egen identitet, att hon är bra som hon är. Detta var bara en liten parantes...

En kurator har inte alls den kunskapen som behövs. Ibland måste man som förälder våga fatta svåra beslut. 

Åh, blir glad om mitt svar kunde vara till hjälp 🙏😊

Vad fint att kuratorn trots allt är villig att hjälpa henne och istället ta in mer kunnig personal som kan stötta upp.
Också med tanke på att din dotter just nu inte är i tillstånd att kunna öppna upp för ännu en ny person. Om det här går bra så ökar det nog förhoppningsvis chanserna för kommande möten med mer kunnig personal. 🙂

Klokt att stå lite vid sidan av och låta henne bestämma när hon vill berätta något. Då ser hon också att du respekterar hennes behov. 💖

Av kämpande med min identitet så är det ett famlande i mörkret som saknar manual. Då samhället är uppbyggt kring det man visar upp av självsäkerhet och prestige så upplever jag att samhällets syn på att 'vara sig själv' handlar om att skapa ett yttre tänkt jag som passar in i det som människor kan känna igen för då går det att hålla ihop samhällsgruppen på bekostnad av att alla anpassar sig och är någon annan. 
Men i själva verket vill man någonstans i sitt inre vara det sköra och originella jaget, men i och med denna konflikt så försöker man vara detta andra falska jag och jag tror snarare det är DET man hatar än att man hatar sig själv. 😊 

Under min förpubertet och fortsatta pubertet kände jag en mer eller mindre dissociations känsla som kontrollerades genom självskada. Jag hade svårt att relatera till min kropp, de uttryck och roller som jag förväntades inta. 
Så jag funderar på om det kanske är något liknande hon upplever? som blir extra starkt nu i hennes pågående pubertet och umgänget i skolan som hon inte riktigt kan relatera till? 😔