Självskadebeteende

Inte för att trivialisera på något sätt, för jag förstår att du blir väldigt orolig och det är självklart.

Men om det är till någon tröst (bara som ett enda exempel som i och för sig inte säger något om hur din dotter mår) : jag skar mig i armarna när jag var i tonåren och flera av mina kompisar också. Jag är i fyrtioårsåldern, och för mig och de av mina vänner jag fortfarande har kontakt med (bara ett par stycken) är vi alla normalt välmående, högutbildade och med trygga stadiga medelklassliv. Under min uppväxt i ett normalt svenskt villaområde var det absolut en trend att färga håret svart, lyssna på deppig musik och skära i armarna. Många av de som gjorde det mådde förstås väldigt dåligt, så som sagt det är klart att det kan vara väldigt allvarligt. Men eftersom jag själv har lätt att utgå från att allt som avviker det minsta med mina egna barn är likamed katastrof kan det vara skönt att tänka på att det inte behöver vara så. Hoppas att ni får hjälp!