EmilieTh skrev 2024-02-06 23:16:40 följande:
Tack för förståelsen och för att du delar dina upplevelser! Det hjälper mycket faktiskt.
Jag pratade med honom ikväll och det visade sig att det mer handlar om hans egen osäkerhet och blyghet än att han ogillar de andra. Han har helt klart tufft med det sociala och det där du beskriver att det låste sig för dig, verkar också han uppleva. Han säger att det bara blir fel när han försöker säga saker och snurrar runt i hjärnan på honom. Jag var med honom i skopan två heldagar och märkte då att han liksom tittade ner hela tiden och när de andra barnen sökte kontakt med honom så liksom nappade han inte på det utan mumlade mest något tillbaka. Förra skolan var liten och alla kände alla så där funkade det bättre. Där kunde han leka med de äldre barnen och de var snälla och inkluderade honom. Den nya skolan är stor och man leker bara med de som går i samma klass, så egentligen är det inte den bästa skolan för honom.
Först funderade jag på om han kan ha ADHD men nu häromdagen bara slog det mig att han kanske har autism. Det som man tidigare kallade Asperger. Fast en högfungerande variant i så fall.
Får jag fråga hur gammal du var när du fick diagnosen och vilka symtom du hade som barn som ledde till att du fick göra en utredning?
Självklart frivilligt om du vill svara eller inte 🙂
Blir glad för att du känner så 🙏😊
Så blir det för mig också. Det blir för många intryck på en gång som jag inte hinner med att sortera. Även intryck jag inte på en gång förstår förrän efteråt.
Det kan vara mottagarens personlighet som inte kollaborerar med min som gör att jag inte kan vara mig själv, mottagarens försök att hålla uppe en fasad som ej stämmer överens med dess inre, intentioner att använda situationen med mig för eget syfte osv, osv. Det är så mycket som pågår och är man känslig så ter det sig genom dessa symtom.
Det är ett visst klimat i en större skola, det är hårdare och tuffare. I den mindre skolan visste han nog vad som väntade och så var tempot lugnare så att han hann med.
Kanske kände han att de äldre barnen hade större förståelse för hur han var och att han var i deras mognadsgrad...
Jag var 30 när jag fick diagnosen. Något mina föräldrar misstänkt från början, egentligen innan förskola då jag haft sociala svårigheter.
Precis som honom, var jag också rädd när jag väl träffade människorna. Jag kände mig annorlunda gentemot dom och mitt försvar blev övermani där jag tog över på mina villkor.
Jag kände att de vuxna inte var ärliga. Jag förnam två personligheter, deras riktiga inre jag och deras yttre fasad, och det blev förvirrat. 😣
Kanske skulle det hjälpa honom om ni gjorde en utredning nu så att ni får svar på det som sker. Kanske har ni även sett andra tecken?
Så att han, om det blir diagnos, kanske kan få hjälpinsatser där han kan avlastas med intryck. Man vet inte heller hur det kommer att bli om ett par år när press från skola ökar och sen kommande förpubertet med allt som medföljer.
Har han kontakt med några av de barn som han var kompis med i den förra skolan? 🙂
