Borderline och antisocial

Jag har förmåga att känna empati....ibland. Om det gäller mitt eget barn! Men ofta så gillar jag  när andra mår dåligt eller har det sämre än jag, blir lämnade av någon, blir av med sitt jobb när det går dåligt för andra så stärks jag och mår bra. När jag var liten så kände jag noll empati och plågade djur och mobbade människor. Nu har jag fått större empati, ju äldre jag blir.

När någon gråter över att personens mormor dött tex, så kan jag tycka och säga "men det kan du ju inte vara ledsen över. Personen som dog var ju gammal"
Och jag menar det verkligen. Förstår inte hur de kan vara ledsna över att någon gammal dör. Eller om ett djur skulle dö. Helt obegripligt och löjligt i min värld. Tror att jag har svårt att förstå andra och sätta mig in i andras känslor och tankar. Tänker bara utifrån vad jag känner och tänker.

Jag kan känna kärlek, eller så är det förmodligen bara besatthet och att jag fäster mig vid någon. För jag fäster mig väldigt lätt om jag umgås med någon aktivt under en period. Lika snabbt så vänjer jag av mig om jag sen inte träffar personen på en vecka. Då har jag glömt människan, om det inte handlar om min pojkvän.

Den där äkta kärleken när man gör allt för en annan person i vått och torrt och vill personen allt det bästa, existerar inte hos mig. Jag vill mer ha allt och ha ett bra liv med någon annan så jag slipper vara ensam. har extremt svårt för att bli kär. Det är mer en inbillad kärlek trot jag. 

Skuldkänslor kan jag också känna, men inte ofta. Tycker oftast de kan skylla sig själva och att jag har rätt. Så svaret på den är nog mest NEJ, eftersom jag alltid skyller ifrån mig och tycker att det är den andras fel OM jag nu har sårat eller gjort något som skadat den personen.

Hoppas detta var svar på dina frågor.

Jag har barn och känner en otrolig stark kärlek till mitt barn och hade dött för mitt barn och har alltid varit en väldigt överbeskyddande mamma. Det är en helt annan typ av kärlek. Det enda konstiga med mig har varit att jag är väldigt ego och tycker ibland att barnet har kommit ivägen för mitt ego, tagit så mycket av min tid när jag behövde så mycket energi åt mina egna problem. hade mått bäst med en aupair el nåt som tog hand om mitt barn och att jag bara fanns där som mamma. Tyckte det var jobbigt med förpliktelserna där inte jag kunde stå i centrum av mitt liv. Jag har ju alltid haft problem i mina relationer till män som min borderline. Var med pappan i 8 år och det var väldigt destruktivt och sedan en annan i 4 år som var samma sak. Det har bara fortsatt så och detta har ju gått ut över mitt barn som sett sin mamma antingen jätteglad eller ledsen eller galen. Jag har alltid ansetts som en drama queen av mina ex som överdriver, ställer till med cirkus för ingenting och fantiserar ihop saker i min hjärna som att de älskade sitt ex mer än mig och blir besatt av exen, som att de finns kvar i vårt förhållande...när sanningen är helt annan. Mina män har aldrig ens nämnt sina ex och varit helt klara med dem. men i min fantasi kunde jag inte sluta tänka på exen. Detta har jag slutat med i denna relationen konstigt nog.

Jag har varit med en man i många år nu som öppnade mina ögon. Som vill hjälpa mig, som försöker få mig att förstå hur jag är som människa, att jag saknar förståelse för hur andra tänker och empati lösheten, svart eller vitt tänk, dramatiken och allt det där. Det fick mig att se tillbaka på mina tidigare relationer och förstå. Ville inte förlora en bra man ännu en gång. Jag hatar separationer och ville inte gå igenom det igen. Så jag tog tag i det och utreddes privat. Fick då majoritet borderline och adhd, men även en hel del antisocial och narcissist. 

Jag gillar att berätta. Får jag fråga varför du är så intresserad av att veta? Har någon du känner borderline?