Borderline och antisocial

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?