Kvinnor, skulle ni kunna fria?

Du har precis rätt tajming i så fall, skottdagen är snart nu (den 29 februari), den infaller bara en gång var fjärde år - och då får kvinnor fria!

Men allvarligt då, jag tycker inte att det är romantiskt om en kvinna friar, det är ju helt emot normen. Hon kan initiera en diskussion om ifall paret ska gifta sig - men knäböjningar, ringar som räcks fram på sammetskuddar, champagne - nä. 

Och dessutom anser jag att det är rätt löjligt överhuvudtaget med frierier och stora kyrkbröllop med bruden i vit klänning och slöja, brudöverlämning av fadern o.s.v., när ett par redan har barn (eller om kvinnan har det från tidigare förhållande). Jag kan inte se något romantiskt i det, utan det blir bara lätt patetiskt och löjligt. Bättre att låta viga sig diskret. Det kan man också göra i kyrkan för övrigt, det är inte så - som många tror - att ett kyrkbröllop måste innebära många gäster, dyra bröllopskläder och en stor, påkostad fest efteråt, och att ett borgerligt bröllop måste innebära få eller inga gäster, enkel klädsel och ingen fest. 

Det här har jag hört från andra också, men jag förstår det inte. Jag tänker, att antingen är man en person som är OK med att bo ihop och ha barn utan att vara gift, eller så är man inte det - och då flyttar man inte ihop eller blir gravid utan att vara gift. Hur kan detta med gift eller inte gift bli viktigt efter 16 år, om det inte var det från början? Såvida du inte gått igenom en frälsningsupplevelse, men det skriver du inget om.

Sedan tycker man ju ändå att din sambo borde kunna gifta sig för din skull, om han nu vill leva med dig - och det verkar han vilja? Har han preciserat mer exakt varför han inte vill gifta sig? Om han är obekväm med att stå i centrum vid själva vigseln, med folk som ska hålla "skojiga" och "fräcka" tal o.s.v., så kan ni ju bara gifta er utan någon fest eller några gäster, med två vittnen som kyrkan eller stadshuset skakar fram. Om det är det som är problemet. 

Om det är religionen som är problemet, eller att det handlar om högtidliga löften som han tror att han kanske inte kan hålla, så finns som sagt ett borgerligt alternativ, och gifter man sig borgerligt kan man även skriva egna löften eller inte avge några löften alls. Inte ens ringar behövs. Går att göra väldigt avskalat.

Eller kan det vara ekonomi, förmögenhetsrätt och arv som är haken? Var det så att du t.ex. flyttade in på hans gård eller i hans villa som han ägde sedan tidigare? För i så fall gäller inte sambolagen, och då får du inte ut något av värdet om ni separerar. Samt att du inte ärver något av det som han står på idag, utan allt hamnar under överförmyndare om era barn är omyndiga när han dör, och sedan får era barn det när de fyller 18. Det kan vara det han vill säkra upp. Gifter ni er så får du ju hälften av allt. Utan äktenskapsförord, och vill ha ha sådant så måste han lägga fram det för dig att skriva på, och då får du veta det här - att han är rädd att du ska försvinna med halva gårdens/villans värde. Och kanske annan förmögenhet också? Och är ni gifta så ärver du allt också (eller får förfoga över allt), ifall han dör, och då blir det kanske inget kvar till barnen. Är du en slarver med pengar - är det det han vet?

Slutligen finns det människor som är emot äktenskapet som idé, för de vill att det ska vara fri kärlek, att man inte äger varandra o.s.v.. Men det vet du ju själv vad ni har för regler kring detta nu. Har ni inte öppet förhållande nu utan ser det som att ni "äger" varandra redan nu, så ändras ju inget av att ni gifter er. Men han kanske tror det? Sådant måste ni prata om. 

Ja, jag misstänkte att det fanns tillgångar... Detta med efternamnet är ju också en issue idag, efter att namnlagarna ändrades så att en person som förvärvar ett efternamn genom äktenskap, kan föra över det både till en ny make/maka och till nya barn. Som alltså inte kommer att vara släkt med den släkten som efternamnet tillhör.

Jag har faktiskt hört från flera håll att särskilt män blivit medvetna om detta, och aktar sig för att ge bort sitt efternamn till en kvinna. För sedan kan de inte kontrollera var det hamnar i framtiden. Dock kan man ju gifta sig utan att välja ett gemensamt efternamn, båda kan behålla sina bara. Och barnen kan få faderns efternamn ändå.

Det vet jag! Men seden har ändå funnits i Sverige så länge nu, och till och med tillämpats av kungafamiljen (Victoria och Madeleine), att många unga börjat uppfatta det som en svensk tradition. De har ju sett det på TV så många gånger i brittiska och amerikanska filmer och TV-serier, att det inte är konstigt att det går in att "det är så man gör". 

Jag vänder mig inte emot att vi importerar traditioner, för alla traditioner förändras ju... julgranen och jultomten är t.ex. inte heller svenska från början - men just brudöverlämningen blir lätt löjlig, när alla vet att bruden har haft både en och flera män utan att be sin far om lov. Ju fler män hon har haft, desto löjligare. Och finns det sedan barn också på hennes sida, så kan inte ens äldre tillresta gäster tro något annat.

Fast inte nödvändigtvis, om man HAR varit överens, men den andra plötsligt ändrar sig under resans gång. Och det är i min erfarenhet nästan alltid kvinnor som gör det.

Jag har t.ex. hört från så många män, att de har varit helt överens med sina nya kvinnor om att de bara ska träffas kravlöst när båda känner för det... Men sedan dröjer det ändå inte mer än ett par månader förrän kvinnan börjar tjata om bröllop, barn och hus. Eller att hon förväntar sig att mannen ska hjälpa till med räkningarna, eller börja hämta hennes barn sedan förr på dagis när hon "inte hinner", eller följa med hem till hennes gamla förälder och hjälpa till med något praktiskt där.

Att man inte vill gifta sig kan ha väldigt goda anledningar. Det är t.ex. ett säkrare skydd för att ens tillgångar stannar i släkten, än vad både äktenskapsförord och testamente tillsammans kan vara. Samt efternamnet, som vi diskuterade tidigare. Samt att vissa människor har starka värderingar emot äktenskap - de betraktar det som något gammaldags kälkborgerligt, alternativ religiöst och förlegat. 

(Jag säger inte att något av detta gäller TS och hennes sambo, det var lite allmänna reflektioner bara.)

Detta fattar inte de svenska brudarna som låter sig ledas till altaret av fadern, fast de är frånskilda eller har varit sambos, och har barn redan. Det är ju det jag säger att DÅ blir det löjligt - vilket inte betyder att seden är löjlig i samtliga fall. Om det är en ung brud som gifts bort direkt från föräldrahemmet, så tycker jag faktiskt att det kan vara fint... ett sätt för henne att hedra sin far, som har gett henne det självförtroendet att hon vågat tro att en (förhoppningsvis) bra man ska kunna älska henne och gifta sig med henne.

Seden diskuteras även på amerikanska debattforum nu, för det finns feminister som menar att den bör upphöra. Men då brukar det komma inlägg från unga kvinnor som skriver, att om hennes far inte fick leda henne så skulle det uppfattas som kritik mot fadern. Släkten och vännerna skulle undra vad han har gjort mot henne, och det kan bli alla möjliga spekulationer. 

Fast det är i alla fall kristna, protestantiska traditioner. Vi har starka band till Storbritannien, det har vi alltid haft. Jag oroar mig i så fall mer för att vi importerar sekulära vulgära och trashiga traditioner från i huvudsak USA, en del väldigt knasiga saker från Japan (i vissa kretsar), samt naturligtvis muslimska traditioner och religiösa påbud som även påverkar den svenska befolkningen.  

Och det gör det väl? Om ett par har kommit överens om att äktenskap inte är något för dem, så är det väl attraktivt att hålla fast vid det, och inte börja tjata om Drömbröllopet ändå efter ett antal år?

Fast normen att mannen ska fria är inte bortplockad. Det kan du inte påstå - snarare blir väl frierierna mer och mer amerikanska och påkostade (mannen ska gå ner på ena knäet och räcka fram en ring med en stor solitär i på en sammetskudde, han får även gärna ha strött rosenblad på golvet och ställt - en DYR - champagne på kylning, etc..) Inte sällan ska det även filmas och läggas ut på sociala media. Snarare är det så att det nu finns två lika godtagbara alternativ:

1. Mannen friar

2. Paret diskuterar olika samlevnadsformer på ett rationellt sätt, beaktar arv-, förmögenhets- och (om de har barn eller vill skaffa) vårdnadsrättsliga konsekvenser av de olika alternativen, och kommer tillsammans överens om vilken samlevnadsform som är rätt för dem. 

Att kvinnan friar förekommer i stort sett inte. (Att kvinnan börjar prata om äktenskap som ett möjligt nästa steg i relationen, är inte att "fria".)

Om de bor ihop utan att vara gifta, så måste de i alla fall underförstått ha kommit överens om det. Såvida kvinnan inte var tvungen att flytta in hos mannen för att hon var hemlös... Och detta gäller i ännu högre grad, om kvinnan även gått med på att bli gravid och föda barn utan att vara gift.

Vi har definitivt inte haft samboskap sedan mitten av 1800-talet. Var FÅR du allt ifrån? Detta var bara något som förekom bland människor som levde helt utanför samhället, så utanför att de inte längre brydde sig om några normer för att det ändå inte kunde bli värre mer. Typ prostituerade och missbrukare, eller dekadenta konstnärskolonier. Samboendet började i större skala i Sverige först runt 1970 - med ABBA - först i storstäderna och senare på landet.

Jag gick i skolan på 1970-talet, och fortfarande då ansågs det hemskt konstigt och skamligt att en flicka i klassen hade ett äldre halvsyskon, där mamman inte varit gift med det barnets pappa. 

Och sedan var det precis det jag skrev, att det INTE är underförstått att paret ska gifta sig, om kvinnan gått med på att bo ihop och föda barn utan att vara gift. Utan snarare underförstått att hon INTE bryr sig om sådant, och inte heller kommer att börja tjata om Drömbröllopet senare. Fastän mannen kanske har väldigt goda skäl att inte vilja gifta sig - t.ex. att det då finns en risk att hans släktgods och släktnamn går ur släkten. 

Gods och namn går ju oftast från far till son. Men visst, har du som tjej ärvt ett stuteri som gått i släkten t.ex., så bör du se till så att en karl inte kan tvinga fram en försäljning, genom att kräva ut halva värdet vid en skilsmässa. Det är ingen karl värd. 

Vidare brukar det vara kvinnor som vill gifta sig... och män som försöker fördröja detta. Så har det alltid varit.

Ja, äktenskapet syftar (bland annat) till att säkra arv och ekonomi om den ena parten dör. Men det är olika vad man menar med "säkra". Om äktenskapspartner A (för att vara könsneutrala) får sitta i orubbat bo när äktenskapspartner B dör, med fri förfoganderätt över allting - så är det inte alls säkert att det kommer att finnas något kvar till barnen när A dör. Utan de pengarna kan ha gått till en ung sexpartner, en nigeriansk scammare eller en religiös sekt...

Det kan faktiskt vara bättre att den vars förmögenhet det är för början (eller vars släkts förmögenhet det är från början), ser till att lejonparten går direkt till barnen vid hans/hennes frånfälle. Med överförmyndare inkopplad om detta händer medan barnen är omyndiga. Och att änkan/änkemannen bara får en mindre summa  - eller räntor som månatligt underhåll. Och finns det inga barn, kan det kännas rätt att släktförmögenheten går tillbaka till släkten genom att den testamenteras till ett syskon, syskonbarn eller kusin i stället. Detta är ju speciellt viktigt om det handlar om t.ex. ett gods, en gård, ett företag eller en gammal fin patriciervilla som gått i släkten i många generationer.

Ja, men man ska inte blanda ihop trolovning och förlovning. En trolovning VAR redan en juridisk handling, med vittnen, lagkarl som skrev ner det juridiska dokumentet som sedan undertecknades o.s.v.. Sedan kunde man ha en kyrklig ceremoni efteråt - eller till och med långt senare - men det juridiska var redan klart, och därför hade trolovningsbarnen också arvsrätt.

Sambos har ju inte skrivit under några papper, så det går inte att jämföra alls.

Det fungerar för övrigt på samma sätt i många länder än idag: den juridiska ceremonin sker alltid borgerligt - t.ex. på Standesamt i Tyskland - och sedan kan de som vill ha en religiös vigsel också, i en kyrka. Men det är den borgerliga ceremonin som är juridiskt giltig. 

Det där var ju en länk till en bok som man måste köpa. 

Jag VET vad Stockhomsäktenskap är. Och det var bland de mycket fattiga, där det inte spelade någon roll vad folk tyckte. Ungdomarna var ofta inflyttade ifrån landet, och deras familjer därhemma visste inte hur de levde. Det var ju inte så lätt att resa och hälsa på då, och i början av denna tid fanns inte ens telefon ännu.

Det handlade om att en gift kvinna på den tiden var tvungen att lämna sin lön till sin man. Därför valde en del fabriksflickor att inte gifta sig med sina karlar, för då skulle mannen bara supa upp hennes lön också. Genom att inte vara gift hade hon i alla fall sin egen lön att klara familjen på. Sedan på 1930-talet kom barnbidraget, och det gick alltid till mamman (ända tills alldeles nyligen), så det kom mannen inte åt (inte om paret var gifta heller). Sedan är det en annan sak att kvinnan kanske fick stryk, när hon köpte förnödenheter till barnen och hemmet fast det inte fanns något brännvin i huset...

Barnen som föddes i sådana förhållanden fick dock ändå problem när de kallades oäktingar. Det var absolut inte socialt acceptabelt att leva så.