Separation efter 29 år

Jag beklagar det du går igenom. Att växa isär från sin partner är ofta mycket smärtsamt, även om båda tänkt tankarna på separation många gånger. Det mesta i livet är en vana, och så även våra relationer. Vi är vana vid att ha någon nära, som vi kan prata med, åka iväg på semestrar med eller bara dela middagar tillsammans. När det försvinner kan rädslan lätt ta över, men det finns inte bara baksidor med att vara ensam. 

När någon vill utforska världen, som du nämner att hon sagt, handlar det ofta om att vardagen blivit alldeles för vardaglig. Allt är sig likt, dag in och dag ut och vi vet alla att man bara får en chans här i livet. Kan det vara så att hon är rädd för just det? Att gå miste om saker som hon vill göra och uppleva. Har ni olika syn på hur ni vill leva ert liv eller kan det vara så att känslorna svalnat? Ibland är det svårt att veta skillnaden. 

Att vända sig till vårdcentralen brukar vara det första steget för en samtalskontakt. Det finns även grupper på sociala medier där du kan komma i kontakt med andra som går igenom samma sak. Även om man inte önskar någon annan samma smärta som man själv upplever kan det vara skönt att se att man inte är ensam i det svåra.