Blir galen på min familj

Anonym (A) · 2024-02-10T17:18:29+01:00

Jag får ett psykbryt snart, känns det som, men det kommer jag inte att få för jag måste tänka på min familj. Idag fyller min mamma år och vi skulle fira henne men mina syskon fick förhinder i vanlig ordning. Min mamma har fina sidor men hon är också ganska självupptagen. Hon är en extrem hypokondriker. I stället för att vara glad för att hon är kärnfrisk på ålderns höst så hittar hon på den ena krämpan efter den andra trots att läkarna inte hittar någonting. Det är bokstavligen det enda hon pratar om, Jag vet att hon vill att vi kommer men det blir alltid ett stort nummer. Nu har hon hjärtklappning (det har hon inte). Jag kanske låter hård men hon är undersökt på alla hålla och kanter. Jag är rätt trött idag, har mina egna problem men jag måste vara den peppiga, som vanligt, den eviga diplomaten som håller alla på bra humör. Tonåringen och jag har bråkat för att jag köpte en grej till mig själv, vilket jag inte brukar göra. Jag har full koll på ekonomin och är ansvarsfull med mina utgifter. Jag har alltid lagt nästan alla mina pengar på att han ska ha ett bra liv. Jag är ensamstående så det har varit tufft men jag har sett till att han har fått prylar, resor, fina kläder etc. för sådant har inte varit så viktigt för mig. En rejäl buffert har han också. Jag låter säkert som ett offer men jag tycker inte synd om mig själv. Jag är förbannad. Jag tar en kaffe och försöker ta mig igenom den här dagen. Jag vet att en del av det här är självförvållat men jag fixar inte att vara lika tuff som mina syskon som gör som de vill och säger nej. Om jag inte åker till mamma idag så får hon sitta där ensam. Jag fixar inte det. Jag vet att tonåringen kommer att sura. Jag har sagt att han inte ska bry sig om vad jag gör med mina pengar men han får det att låta som om jag är helt ansvarslös. Den som känner mig vet hur absurt det är. Jag unnar mig väldigt sällan någonting och vi HAR pengar, det går absolut ingen nöd på oss. Jag är så ansvarsfull så att det är rent tråkigt.Det enda jag sa var att vi ska hålla lite i pengarna den här månaden. Det har inget med mitt köp att göra men det var inte populärt. Jag är en sådan där som alla tar för given och ja visst, det är delvis självförvållat eftersom jag har svårt att säga nej och sätta mina behov främst. Fast när jag väl gör det så är det inte heller bra. Ursäkta svamlet, jag behövde en ventil så att jag inte får det där psykbrytet ändå. Om mamma pikar mig för min vikt som vanligt så kanske topplocket går ändå. Överväger att åka till Arlanda i stället ha ha. Jäklar vad förvånade de skulle bli.

Bra att du inte tar åt dig lika mycket längre och att du omger dig med människor som du mår bra av!

Tror att den rätta strategin är att fokusera på det som är bra i livet.
Ordspråket om att man inte kan ändra på andra är ju väldigt sant. Man kan berätta vad man känner och tycker (men det är ju inte säkert att personen ändrar sig ändå), man kan avsluta relationen eller välja mellanvägen. Där man bestämmer sig för var ens gränser går och vad man ställer upp på. Och sen inte ha andra förväntningar och inte lägga energi på att irritera sig. Helt enkelt ta saken i egna händer och vara den som sitter i förarsätet i sitt eget liv.

Tror att risken då är mindre att man blir ledsen och besviken.
I ditt fall vet du ju logiskt att du inte gör något fel mot varken mamman eller sonen, men ändå blir du besviken och ledsen. Så är det ju ofta att känslorna överstyr logiken. Gäller att försöka jobba med sitt förhållningssätt och vara trygg i att man gör det som är rätt (mot sig själv och även rimligt mot andra).

Anonym (Igenkänningen) skrev 2024-02-11 14:36:11 följande:

Igenkänning på att vara en som ger och inte får. Jag är slltid den som finns. den som fixar, kramar om, lyssnar, skickar meddelanden, pysslar om, ställer upp. När folk mår dåligt öppnar jag min dörr, åker förbi med mat, och finns.

När jag mår dåligt är det tyst. Från alla håll. Jag har nästan kraschat av trötthet på sistone efter en graviditet och trötthet efter. Min man kan då gå upp och bara göra frukost åt sig, så jag får gå upp på helgen och fixa till mig och barnen trots att jag inte sovit. Säger jag att jag mår dåligt så säger han bara att jag väl får gå och prata med nån då och att jag verkar instabil. Pratar jag med annan släkt så får jag ofta bara höra att allt är självförvållat.
Köper jag något åt mig själv får jag ofta en pik över att det ju var onödigt.

Det här att vara den som ger och som intenkan få är mentalt belastande i längden.

Du har säkert problem med att du bara ger, men jag undrar mer varför du valt ett sånt ego till pappa till dina barn??

Det kanske låter hårt, men när inte ens den man valt att dela sitt liv med ger något, då har man stora problem.

När det gäller övriga runt om en får man skaffa sig ett förhållningssätt, lära sig att sätta gränser. Du har ett eget ansvar över ditt mående och din lycka och du kan inte tvinga andra att ändra sig hur gärna du än vill. Det finns garanterat människor som skulle uppskatta dig och ge tillbaka. Fokusera på att söka upp dem istället och fokusera mer på dig själv.

Förutom möjligen barn har man inga förpliktelser mot andra, inte ens föräldrar eller syskon, om man inte känner att man får något tillbaka. DU är värd mer!

Men börja med att tag i relationen till din man....

Blir galen på min familj

INNEHÅLL