43 och inga barn, hur förlika sig?

Lyssnat på podden Barnfrihet?
Finns även ett instagramkonto.
Tycker de delar många perspektiv av frågan.

Jag tänker att passiv är också ett val. Att inte välja är ändå  ett aktivt val. 
Du ville ha barn men det var kanske inte så viktigt att du var beredd att göra det som krävdes av dig. Du prioriterade annorlunda varje gång du tänkte tanken. 

Och nu har du nått den biologiska återvändsgränden.  Nu har du inte längre möjlighet att få barn om det var ett val. Nu har biologin bestämt åt dig och det känns förmodligen snopet. 
Detta kanske låter illa när du läser det men kanske det är ett steg närmare acceptans att ändå se det för vad det var och är. Du kanske inte var så intresserad av barn ändå när du får tänka efter?  Du har förmodligen ändå haft ett fullgott liv med mycket upplevelser och saker att fylla ditt liv med att barn kanske inte känts som ett måste. 

Just den där "inte leva vidare"-känslan tycker jag bäst åtgärdas genom att göra skillnad för andra. Vara trevlig i vardagen såklart. Men vill man dra det längre så tex volontärarbete eller familjehem. Eller bara vara där för exempelvis syskonbarn. 

Är det ensamhet så husdjur kanske?

Ja du har rätt i att ett passivt val ändå är ett val. Som yngre tänkte jag alltid att det där kommer sen liksom. Men så kom det aldrig. Det är bara en konstig känsla numer, jag såg ju alltid nånstans att man skulle ha barn. 

 

Inga syskonbarn  finns, annars hade det varit en jättebra tanke. Familjehem får man väl inte vara som ensamstående?

Ska kolla, tack!

Jag tror inte att du ville ha barn innerst inne, för då hade du löst det. Du var väl 40 när pandemin kom, så att du inte löst det innan dess tyder på att det inte var så viktigt för dig. 

Sedan känns det kanske bra att skylla på pandemin nu i efterhand. Du får förlika dig att du inte tog tag i det i tid om du nu ångrat dig. 

Vill du fortfarande ha barn då?

Vad elak du är.

Vad du tror är fel. Jo, jag ville ha barn. Det fanns alltid med i hur jag såg min framtid. Men efter att ha varit utfryst mer eller mindre hela min tonårstid var självförtroendet rätt sargat, och det tog upp i sena 20-årsåldern innan jag byggt det tillbaka så jag kände mig bra. Då blev jag rejält bränd av en man. Var så glad att ha hittat någon men i efterhand ser jag alla rödflaggor. Där försvann ett par år. Det gav en rejäl knäck igen.

Och ja, absolut kunde jag ju tagit tag i det och skaffat barn ensam, men det kändes alltid som ett så gigantiskt beslut, plus att ingen i min familj eller närhet gjort det så det kändes så främmande.

Det är ingen frånskyllan, bara en förklaring. 

Jo, det hade jag velat men möjligheterna  nu är ju så försvinnande små att jag också försöker  jobba på fen här nya acceptansen att det inte blir så.