Är inte en glad person

Visst är jag tillfälligt glad. Men i längden så är jag inte det. Har svårt att acceptera att livet blev som det har blivit. 

Går o drömmer mig bort konstant, om hur det borde ha varit, om jag inte var så misslyckad. 

Detta har förstört alla mina relationer. Precis alla. Familj, kompisar, arbeten. 

I början ser alla mig som en glad person, därefter mörker dom av att jag inte alls är så glad av mig som jag verkade i början. Och det får folk att fly från mig likt pesten. 

O jag har även själv förstört många möjligheter till ett bra liv tidigare, då det inte passat in i min världsbild om vem jag borde vara och vara. 

Trodde jag skulle klara av att fokusera på mål, men lyckas inte med det ens längre. Är vara trött o konstant ångest och ogillar mitt liv. 
.tror inte på att samtal med någon människa skulle hjälpa mig. Är även väldigt skeptisk till "mediciner". Vill inte tappa bort mig själv heller om nu med inre hade lyckats. 

Det riktiga problemet har alltid varit ensamheten. Och trauman. Men idag orkar jag inget socialt förutom i kanske ca 10 min per dag. 

Tankar? Att gå o prata med någon kommer inte att funka. Har tränat med tidigare men endast under senare delen av sommaren när jag äntligen fått lite energi igen. 

Vet inte. Känner mig inte hemma här i Sverige, men skulle antagligen inte klara mig någon annanstans i världen heller. 

Vet inte alls längre. Är bara för trött o rädd för allt nu för tiden. Hade en väldigt social period runt 20 års åldern. Men kände mig ändå ensam bland en massa kompisar. 

Finner inget som får mig att må bättre o relationer fungerar inte alls så jag inte klarar av mig själv utan blir för stressad och tappar bort mig själv.

Jag vet att livet går vidare eför varje dag. Men kan ändå inte hjälpa mig själv. 

Vill vara perfekt fast jag inte är det. Men har fastnat i tänkandet om rätt o fel och i det existensiella.

Jag verkar leva i en helt annan värld än vad alla andra lever i. 

Nej, jag har inget missbruk, inga diagnoser eller ens äter mediciner.