Anotherone skrev 2024-02-19 21:02:58 följande:
Jag vill börja med att skriva att jag är tidig 80-talist och inte fick min första telefon förrän jag började gymnasiet. Jag är uppvuxen med ett fåtal kanaler på tvn, VHS-kassetter, oboy och smörgås, grilla korv med familjen på helgen och att som barn var det bara att gå ut. Typ. Eller så tog man en bok eller en gammal Pellefant-tidning och lade sig i soffan.
FOMO visste man inte var det var. I min hemkommun fanns en handfull fritidsgårdar. Gick ryktet att det var disco på gården A så satte man kompisen på pakethållaren på cykeln med bockstyre och gick 45 min dit. Visade sig att det inte var en jävel där. Så man gick hem igen. Poppade popcorn och tittade på Grease. OM det hade hänt något på ett disco eller hemma hos någon så fick man KANSKE veta det på måndagen. Kanske. Om någon en mindes vad som hänt och om det var värt att berätta. Man levde i nuet.
Man umgicks hemma hos varandra. Jag visste vad mina vänners föräldrar hette och vad de arbetade med. Man visste när någon gick igenom jobbiga saker (arbetslöshet, sorg mm) för man kände dem. Det lärde oss som unga att jobbiga saker händer, men man kan hantera dem och man överlever. Där har vi (min åsikt) en jättestor pusselbit som dagens unga saknar. De får ångest och åker till akuten när killen gör slut. De kan inte hantera motgångar. De lever i en fantasivärld på Instagram där alla är influencers. Förutom att alla inte är det. Dina kompisars föräldrar är förmodligen mer åt vårdbiträde/barnskötare/ ekonomiassistent på kommunen/brandman/jobbar på ICA/socialtjänsthandläggare- hållet än influencers. För det är såna riktiga jobb som vuxna människor faktiskt har. Och få tjänar över 40 000kr per månad. Det ni.
Så jag och min man har alltid varit lite motvalls. Handlar för pengar som vi har. Umgås med kompisar i riktiga livet. Min man har i och för sig Instagram för han gillar att titta på män som fiskar men Facebook fnyser han åt. Våra barn har (i deras tycke) tuffa restriktioner på sociala medier och mobilanvändande.
1. Vad har du hittat för saker och värden i tillvaron som har dämpat/ersatt ditt beroende?
Det jag vill och har velat göra som inte har med detta att göra alls. Som att ringa kompisar, träffa kompisar, läsa böcker, pyssla hemma eller i trädgården, sy och baka. Värdet är väl framför allt tid. Tid och mänskliga relationer!
2. Hur har ni lyckats bibehålla ert avstånd utan återfall under en längre tid?
Förstår inte frågan men så har jag nog aldrig varit beroende.
3. Hur hanterar du känslan av FOMO (Fear Of Missing Out)?
Det finns massor av saker som sker som jag inte har en aning om. Händer det något som jag behöver få veta så lär jag få veta tids nog.
4. Hur hanterar du känslan av ensamhet/frustration utav att den största och till och med den enda kommunikationen från poddar, evenemang, communities, företag, tidningar, radio, m.fl sker via sociala medier, som gör att det skapar en utanförkänsla?
Sånt engagerar inte mig, jag går liksom inte igång på det.
5. Hur hanterar ni frustrationen över att inte kunna delta och kommentera något ni sett eller hört på det sätt som de med sociala medier kan?
Jag kan ringa vem som helst när som helst och berätta vad som helst. Jag behöver inte Meta för att göra det.
6. Vad finns det för communitys för de som inte använder sociala medier eller som åtminstone prioriterar närvaro i möten med människor utan att ha mobilen ständigt tillgänglig?
Det syns inte är en bra webbplats. Inte ett forum men mycket kunskap om hjärnan och vad vi behöver för att må bra. I övrigt - gå en kurs eller träffa vänner. I den riktiga världen!
7. Hur hanterar ni eventuell ensamhet som kan uppstå med denna ständiga syn av människor som är helt uppsluppna av sina mobiler?
En icke-fråga känner jag. Vi är inte ensamma, vi har snarare börjat smitta av oss på folk med vårt tänk.
8. Hur har du bitvis kunnat montera ner ditt beroende? I hur många steg har det skett och under hur lång tid?
Pass
Tack för din väldigt fina redogörelse! 🙏😊 Jag är sen 80-talist så jag känner igen en del av det du beskriver. Till viss del har jag kunnat skapa en liknande tillvaro, men jag har samtidigt så hög abstinens av mitt tidigare användande som gör mig otroligt rastlös.
Det är väldigt hjälpsamt att få veta att även du finns som aldrig har fastnat och få veta hur du i det förhåller dig till livet och vilka värden du har. Jag tycker det känns som en unik möjlighet. 🙂
Det inger också hopp till mig om att mediet inte har lyckats fresta alla.
Andemeningen i min 7:e fråga handlade om den ögonblickliga känsla som kan uppstå vid denna åsyn, hos den som avstått eller som försöker avstå. Att man själv genom dessa människors uppenbara koncentration på mobilen känner hur frånvarande de är som gör att man själv påverkas. Det är inte kopplat med eventuell egen ensamhet.
Detta upplevs på samma sätt som när man försöker prata med någon som inte lyssnar, fast här i större omfattning.
Det är en otäck död känsla jag upplever som får mig att känna en väldig hopplöshet.
Om det bara hade handlat om ett par enstaka människor så hade det funnits fler medvetna som hade kunnat hjälpa dessa att komma på rätt köl. Men nu när jag ser var och varannan person var jag än befinner mig så får det mig att tvivla. Till och med när experter som uttalar sig i radio och tv om detta beroende, inte ens nämner något om att man helt ska sluta. Det pratas bara om reglage för barn och unga.
Det inger ju en uppfattning om att även experterna är fast i sitt användande.
