Som flera i tråden gett uttryck för, ligger det något brottsligt bakom? Plötsligt dödsfall? Var systern sjuk? När någon avlider i sitt hem ska hemsjukvårdens läkare bekräfta dödsfallet. Finns misstanke om brott eller olycka ska polis tillkallas. Nu kanske inte detta längre är möjligt, och TS verkar inte veta vart kroppen har förts. Märklig historia, jag skulle ha svårt att släppa den. Jag skulle be sambon om någon dokumentation som styrker dödsorsaken.
Tillägg till min synpunkt: "Riva av", sa han så, det låter ju väldigt respektlöst måste jag säga. Det handlar ju om hans barns mor, nej, jag hade inte kunnat släppa detta. Jag hade kontaktat en jurist. Om jag inte hade gjort det skulle jag ångra mig. Han ska alltså ta pengarna? Har systern skrivit över dem till honom kan det vara svårt att komma åt dem, rätteligen tillhör de ju barnen men TS kan ju alltid fråga om det går att klandra en överföring, tveksamt dock.
Vem blir dödsbodelägare?
Både sambo och arvingar anses som dödsbolägare och utgångspunkten är att ni gemensamt ska ansvara för förvaltningen av boet under boets utredning. Ni ska således företräda dödsboet mot tredje man och ni har rätt att tala och svara i mål som rör boet 18 Kap 1 § Ärvdabalken. Efterlevande sambo är endast dödsbodelägare fram tills att det är klarlagt om sambon begär bodelning enligt 8 § Sambolagen eller inte. Denna begäran ska senast begäras när bouppteckning förrättats. Efter den eventuella bodelning anses du dock inte längre som dödsbodelägare.
Rätt det som signaturen Sia skriver här beträffande förfarandet fram tills bouppteckningen gjorts, vilket jag för övrigt skrev nånstans I den här långa tråden. Bra att TS fått kontakt med hemförsamlingen. Sorglig läsning, denna tråd, jag beklagar verkligen TS och naturligtvis även systern, alldeles förfärligt det som skett. Varken dödsätt eller eventuell sjukdom har framgått; men mellan raderna kam man läsa att hon haft ett svårt liv, ensamt och isolerat, och en tragisk död, tungt. När det gäller det trauma som TS nu genomlider tror jag att det vore bra med ett samtal med en diakon till exempel. Där kan man ventilera problemen öppet; på ett annat och kanske lite mer anonymt sätt än med en anhörig. Diakoner har livserfarenhet, medmänsklighet och sekretess gäller också.