Är min sambo ointresserad eller blir det bättre?

Han har såklart frågat mig om det är okej med mig att han tackar ja till jobbet men jag känner inte att jag kan stå i vägen för honom när det är något som gör honom så glad liksom:/ Det är något han har kämpat efter länge, dock va inte tanken att platsen skulle vara så långt bort men men. Han jobbar redan väldigt mycket och är borta mycket men det lär ju bara bli ännu värre nu.

Han tävlar inom gokart och har planerat in 3 heldags tävlingar nu där han kommer behöva åka en bra bit bort med hans team för att tävla och sedan återvända samma dag eller dagen efter. Tanken är att han just precis ska jobba på veckodagarna och sedan tävla på helgen under dessa tillfällen och ja.. det blir ju väldigt ensamt för mig och lillen då:(

Ja man får väll försöka diskutera saken med honom men jag vet bara inte riktigt var jag ska börja.

Att han inte förstår situationen förräns han faktiskt är i den tror jag absolut passar in på honom. Han har i förvägen ett jobb som ligger längre bort och tänkte att pendlingen skulle vara lätt då han ?bara? skulle sitta på tåget hela vägen och slappna av. Men efter vi flyttade insåg han att det kanske inte va så roligt som han hade tänkt sig. Finns även fler liknande situationer. Så jag kan tänka mig att han nog ändrar sitt mindset lite när bebisen väl har kommit. Men jag måste nog ändå få honom att förstå och sätta igång tankeprocessen i honom.

När det kommer till hans uppväxt och familjesituation så har det nog sett ganska ?normalt? ut. Hans pappa jobbade mycket med eget företag (lastbil) och hade med min kille mycket på jobbet när han va liten. Så att de kunde umgås och lära sig. Senare år blev pappan långtidssjukskriven pga skada och då har det istället varit mamman som har försörjt dem.
Vi båda är väldigt unga fortfarande (han är 21, jag 22). Vi mognade snabbare än våra vänner gjorde så han har inte riktigt fått något inflytande därifrån. 

För att förklara lite mer om vår situation så är det så att vi båda jobbar i Danmark och det har vi gjort långt innan vi flyttade ihop. Sen bestämde vi oss för att flytta hemifrån tillsammans och hittade då ett hus som låg lite längre bort (vi gick från en pendlingstid på 45min/ 1 timme till 1 timme och 30 min ungefär) och det va ju då detta som han trodde skulle bli lättare än vad det i verkliga fallet va. Men vi har ändå gjort det i över ett år nu och det funkar. Men nu blev han erbjuden en högre position inom samma jobb fast ytterligare 20 min bort. Planen har hela tiden varit att jag skulle söka nytt jobb nära vårt hem så att någon ut av oss har nära till dagis och förskola osv. Detta va ett gemensamt beslut. Vad som inte fanns med i planerna va att han skulle komma ännu längre bort. Vi hade faktiskt båda förstått det som att han skulle komma närmare med detta nya jobbet men det blev inte fallet och det som störde mig mest med det va att det just precis inte störde honom.

Men jag får försöka prata med honom och förklara för honom att det känns som han just nu prioriterar fel och att jag känner mig bortglömd i det hela. Och även att han behöver vara mer närvarande under den första tiden än vad han hade tänkt sig.