Stå ut med att vara ledsen

Vissa saker i separationsprocessen gör så ont. Jag mår bra av att inte vara kvar i en relation som gjorde att jag ibland inte trodde på mig själv och som gjorde mig ledsen. Trots detta finns en stor sorg ändå kvar.

Under eftermiddagen kände jag mig mycket nedstämd. Ledsen. Jag vet att det bara är känslor och känslor är inte farliga. Och att det är en process som jag måste igenom. Tankar om oärlighet är fortfarande tuffa för mig. Att behöva "hålla ihop" för att vardagen ska fungera kräver mycket ork och ibland är orken slut. I dag var en sån dag....

Att vara ledsen är jobbigt. Jag har förstått att det är bra att vara kvar i känslan. Men jag är inte bra på att vara ledsen. Riktigt dålig faktiskt! Står nästan inte ut med ledsen-känslan. Jag ringde en vän, och fortsatte jag att vara ledsen, och då kändes det helt plötsligt bättre. Vi kom i samtalet på att det kanske just är mitt sätt att lyckas stanna i känslan. Att prata med någon som är mig nära <3

Är det någon som känner igen sig? Hur gör du när det kommer en ledsenhetsattack? 

Min blogg:
separationsmammanblog.wordpress.com/