Jag är 30 år och insett att jag bara är en sexobjekt - Jag är så ensam och känner mig så tom

Du har inte funderat på att ta upp det här med en psykolog? Det känns som att du har rätt så många tankar och känslor som behöver behandlas för att du ska må bra. 

Jag har inte en enda vän. Jag har bekanta som jag kan ta en bit mat med då och då.

Jag blir aldrig inkluderad i någonting. Jag blir aldrig inbjuden till någonting.

Jag har i flera dagar bara velat gråta, men lyckas inte. Under hela min barndom har jag inte upplevt något annat än att bli kontrollerad, trakasserad och mobbad. Både inom familjen, släkt och skolan/utanför hemmet.

Mina kusiner som ungefär var jämnåriga som mig, hade ingen respekt för mig.

I skolan blev det svårt, jag blev utfryst redan vid lågstadiet, men det var inget jag reagerade på då, då jag ändå inte föredrog dessa som kompisar. I högstadiet var det ungefär detsamma. Det var stökigt och oroligt, så jag blev ändå glad att jag inte var särskilt med i något gäng, då alla gäng på skolan vid något tillfälle ''busade'' och stökade.

I gymnasiet stod jag inte ut särskilt länge och hoppade av. Jag blev mobbad.

I ungvuxen ålder började jag på teater och en ny dörr öppnades för mig i livet. Jag kände mig med i grupp. Mina förslag och tankar var goda idéer. Jag ansågs som trevlig. Jag kände mig accepterad.

Men märkte snabbt att i kulturjobbet är en utmaning. Det är gratis jobb i princip överallt. Jag tappade suget för teatern efter att jag var med i en ensemble. Jag ansågs som korkad och ja, jag kan erkänna att min sociala sätt att vara på och ibland kände mig förvirrad, om jag inte fick tydliga instruktioner. Indirekt sa även en person att jag var dum i huvudet under en teater improvisation. Jag förstod direkt att det var personens tankar som personen hade om mig.

Jag började jobba för amnesty och även där smälte in i gruppen. Jag jobbade på en annan ort än min hemort och därför så kunde jag inte vara kompisar i längden. Vi slutade helt enkelt höra av oss. Samma tid, kom jag med i en annan teatergrupp som endast sysslade med teater improvasitation. Jag ansågs som empatiskt, ödmjuk, snäll och trevlig person ha att göra med. Men det var sista gruppen som tyckte så. Detta var år 2015. Våldet i hemmet eskalerade. Jag blev för gott ensam. Kom med i en grupp och egentligen hittade jag en vän i den gruppen. Men oftast var jag förvirrad och allmänt korkad. Jag brukade hjälpa till och ställa upp som volontär.

Detta var år 2017. Jag och en tjej befann oss i köket och lagade mat. Hakade en assa frukter, då det skulle användas till efterrätt som skulle göras, som andra personer hade ansvar för. Jag skulle bara haka frukterna. Det var här jag blev smekt på rumpan flera gånger om. Jag kan än idag inte helt säkerställa om det var olycka eller inte. Men jag tyckte om det. Jag kände mig ''duglig'' och attraktiv.

Åren gick och 2021 hittade jag en ny grupp. Det blev trevligt. I denna grupp befann sig också en kristen organisation. Så jag ansåg att det var ''blandad''. Eftersom någonstans i mig tyckte att denna kristna organisationen endast var med oss för att kunna dela med sig av det kristna tro.

I denna grupp befann sig en person som jag senare skulle bli allt viktigare för mig. Denna personen hatade mig i början. Jag var för henne ointelligent och totalt olik henne, har hon sagt.

Det var tydligen inte senare under sommaren samma år, som hon började acceptera mig och under hösten bad hon om ursäkt. Jag hade ingen aning om hennes hat gentemot mig. Jag hade en bra samtal med henne. Hennes bekännelse kände jag ingen sorg eller arg på. Jag fann henne som en god vän efter den bekännelsen. I gruppen så kände jag knappt någon vänskap, men hon gjorde mig alltid glad när hon var med.

Det kristna organisationen umgicks jag också med, även om jag inte kände någon vänskap och även om jag tyckte att deras sätt att agera kändes bara falskt.

Åren gick och jag och den där tjejkompisen kom nära varandra, vad jag trodde. Hon hörde av sig så vi kunde umgås ensamt med varandra. Oftast för en matbit. Vi pratade om filmkvällar. Men något blev fel och hon ''försvann''. Blev plötsligt kylig. Jag ansåg ibland att hon gav mixade signaler. Men idag känns det som om hon hatar mig återigen. Hon ler, men allt bara känns falskt. Jag tittar ibland tillbaka och det känns som om hon hade intentionerna av att vilja ha sex med mig, när hon hörde av sig till mig. Det här med filmkvällar m.m, ville hon planera. Men jag tror det inte handlande om vänskap, utan förhoppningen var att ha samlag.

Även om jag inte haft sex många gånger i mitt liv. Så känner jag ändå att det enda jag duger till är att ha sex med. Jag är 30 år och känner att jag inte duger till någonting och många saker misslyckas jag med.

Jag skulle t.ex fotografera den där tjejkompisen. Jag sysslade tidigare med att fota naturen när jag var ute på vandring. Hon kom fram till mig och ville ha roliga bilder till sin släkting. Hon hade en idé och unik tema. Jag fotade, men hon ansåg att bilderna blev dåliga.

Jag har aldrig gjort någonting storslaget eller någonting bra. Jag är bara ett fiasko. Hon hör bara av sig när hon vill ha en volontär för en event. Hon är numera med och jobba för det kristna organisationen och jag förstår att hon har mycket att göra. Men ingen hör av sig till mig överhuvudtaget. Det dök upp en film på bio. Hon hörde aldrig av sig till mig personligen för att jag skulle se på biofilmen. Jag mer eller mindre, frågade om jag fick komma. Jag är säker på att om jag inte frågade, så hade jag inte ens varit med och se filmen med dem.

Jag har velat gråta. Igår, för första gången mådde jag så dåligt att jag knappt kunde koncentrera mig på jobbet. Annars har jag alltid lyckats skaka av mig det dåliga måendet och fokusera på nuet/jobbet och ta det dåliga måendet när jag kom hem. Men igår, mådde jag bara så dåligt.

Jag har velat gråta, men det kommer ingenting.

Du har inte funderat på att ta upp det här med en psykolog? Det känns som att du har rätt så många tankar och känslor som behöver behandlas för att du ska må bra. 

Hej!

Vilka jobbiga känslor du kämpar med! Jag tänker många saker när jag läser din text. Du har ju gått igenom väldigt mycket med både mobbning i form av elakheter och utanförskap. Jag tänker att det kan skapa en osäkerhet i sociala relationer, vilket gör att man blir stressad och nervös. Vissa människor hugger tyvärr när de märker att andra är osäkra. Det är hemskt att det är så, men det är svårt att påverka vad andra gör så därför behöver du jobba på din självkänsla. Att du skulle vara korkad, dum i huvudet eller bara duga till att ha sex med är inte sant. Det är andra människors ord och handlingar som har fått dig att känna så. Egentligen är du värdefull och att duga till att ha sex med är bara en mycket liten del av din personlighet. Känslorna du har är falska.

Angående bilderna du tog, så är jag säker på att de var fina eller så har ni bara olika smak. Men mitt råd är att sluta ge av din tid och energi till otacksamma människor.

Att inte kunna gråta, fast man vill, är jobbigt. Jag var sådan när jag var liten och bet ihop under många svåra år, utan att fälla en tår. Men nu sprutar tårarna hejvilt då och då och det känns mycket bättre. Hoppas du kommer i kontakt med dina känslor igen så du kan få ut dem!

Jag undrar samma sak som Pumpkin90. Har du någon professionell att prata med om det här?

Hej!
Vad spelar det för roll när sanningen är i alla fall om att folk hatar mig? Jag har inte en enda vän, så uppenbarligen är det som så att jag inte duger till någonting.

Jag jobbar numera heltid. Får komplimanger för min service insats. Det tycker jag är lustigt. Jag har tidigare jobbat inom liknade yrken och fått höra samma sak. Det är en komplimang som gör mig så förvirrad. Eftersom jag inte har en enda vän.

Jag hör av mig - Hör jag inte av mig, så hör ingen av sig. Ganska säker på att tjejkompisen avskyr mig.

Hej!

Så fint inlägg. Fast det där med fotot har hon säkert rätt i. Jag kollade inte på bilderna. Jag önska att jag spolade tillbaks tiden. Kom med en bättre kamera + redigerade bilderna (som jag brukar göra). Denna gång, så laddades det direkt ner till hennes dator, när vi slutade fota. Hon blev så besviken.

Både hon och jag har gått olika vägar. Jag har dessutom lyckats gå och bli förtjust i henne. Jag trodde vi hade något. Något som vi var på väg till. Men det blev bara så kallt.

Jag vill så hemskt gärna gråta. Kommer absolut ingenting. Jag har bara insett hur dum jag är. Jag förstår ditt inlägg och det är fint vad du skriver. Men jag vet sanningen. Därav behöver jag ingen hjälp ifrån vårdcentralen.

Jag behöver åka tillbaks i tiden.

Jag överdriver inte. Jo, jag har tänkt mycket på att mycket ligger på mig. Min släkting tyckte inte om mig, min familj lika så, mobbad i skolan.

I tonåren, fick jag inget förhållande, men jag blev en ''hångel''-objekt. Jag hamnade liksom aldrig i det där stadiet där jag blev den ''speciella'' och hamnade i kärleks-fasen. en jag ansågs som snygg och det blev ju vis typ av ''närkontakt'' fast inom det sensuella.

Jag har som sagt inte haft sex så mycket. Men ''dejtade'' en kvinna, som sedan drog, eftersom hon fann någon annan. Det känns typiskt mig. Att man ''har mig'' och sedan försvinner med en annan. Jag har i och för sig aldrig blivit en pojkvän, men det har liksom alltid hänt att en annan person kommit in i bilden, men den personen har då blivit den personen som personen blivit kär i.

Så jag vet rent faktum att jag är bara en sexobjekt. Det finns inget annat hos mig.

Jag vet inte om jag skrev att jag jobbade långsamt på kaféet. Jag blev omtyckt där. Kaféet blev en viktig punkt i mitt liv. Många gäster som tyckte om mig. Jag kände mig omtyckt ifrån min teamleader. Det blev faktiskt mycket, mycket gott. Till en vis del, så blev det en viktig grej för min självförtroende och självkänsla.

''Långsamt'' vet jag inte. Men jag hamnade på kaféet mer eller mindre på ett hastigt sätt och fick ingen genomgång på samtliga stationer. Så som beställningar (liksom när folk ringde in). Men övriga arbetsområden var jag duktig och disciplinerad. Jobbade hårt. Fast två manliga kollegor som var lata, vilket störde mig och jag hade svårt och rädd att säga ifrån, då jag inte ville förlora jobbet och ses som ''den stökige''.

Kan väl säga att det var här som jag också hade så mycket järn i kroppen. Jag blev omtyckt av en kvinna. Jag var så förtjust i henne.

Men förlorade jobbet. Förlorade henne, kände jag. Jag förlorade bara allt, så hastigt. Väldigt mycket och väldigt fort.

Hej!
Vad spelar det för roll när sanningen är i alla fall om att folk hatar mig? Jag har inte en enda vän, så uppenbarligen är det som så att jag inte duger till någonting.

Jag jobbar numera heltid. Får komplimanger för min service insats. Det tycker jag är lustigt. Jag har tidigare jobbat inom liknade yrken och fått höra samma sak. Det är en komplimang som gör mig så förvirrad. Eftersom jag inte har en enda vän.

Jag hör av mig - Hör jag inte av mig, så hör ingen av sig. Ganska säker på att tjejkompisen avskyr mig.

Hej!

Så fint inlägg. Fast det där med fotot har hon säkert rätt i. Jag kollade inte på bilderna. Jag önska att jag spolade tillbaks tiden. Kom med en bättre kamera + redigerade bilderna (som jag brukar göra). Denna gång, så laddades det direkt ner till hennes dator, när vi slutade fota. Hon blev så besviken.

Både hon och jag har gått olika vägar. Jag har dessutom lyckats gå och bli förtjust i henne. Jag trodde vi hade något. Något som vi var på väg till. Men det blev bara så kallt.

Jag vill så hemskt gärna gråta. Kommer absolut ingenting. Jag har bara insett hur dum jag är. Jag förstår ditt inlägg och det är fint vad du skriver. Men jag vet sanningen. Därav behöver jag ingen hjälp ifrån vårdcentralen.

Jag behöver åka tillbaks i tiden.