Annpor skrev 2024-03-02 15:01:48 följande:
Vår bebis dog? Vår bebis dog i magen?
Vi förlorade vår bebis i IUFD för ca en månad sedan, han föddes efter fullgången graviditet men hade tyvärr dött i magen. Vi sökte för minskade fosterrörelser och fick då mardrömsbesledet. Vi är fortfarande i en för tidig sorgfas för att kunna gå vidare, men nånstans där längre fram i sorgen längtar vi samtidigt efter något mer att få fylla vårt liv med. En längtan efter ett syskon till det barn som vi tvingats föds och sedan begrava.
Funderar över ni som genomgått IUFD eller haft äldre barn som dött, hur har ni handskas med det?
- Hur har ni tagit er vidare?
- Blev nu gravida igen och i sådana fall hur nära inpå?
- Hur var en ny graviditet för er?
Hoppas kunna hitta någon/några med dessa erfarenheter.
Vill först och främst säga stt ja är så otroligt ledsen för er skull. 💔❤️ Det är något som man inte önskar sin värsta fiende.
Jag har inte gjort IUFD men jag förlorade ett barn i v. 24 pga. en infektion hag hade i kroppen. Fick ha honom hos oss i 3 dagar men längre än så orkade han inte kämpa 💔 Vi var såklart helt förstörda och en overklighetskänsla kom och stammade väldigt länge. Men att vi redan hade 2 barn sedan tidigare gjorde nog sorgearbetet lättare och gjorde även att man kom tillbaka till verkligheten skapligt snabbt. För deras skull var ju allt tvunget att fungera. Vi fick även väldkgt fin hjälp av kuratorer samt att vi gjorde i princip allt själva med själva begravningen. Det var tro det eller ej en stor hjälp för oss i alla fall. Vetskapen om att gjorde allt som föräldrar i det sista.
Men vi hade ju såklart en längtan efter att få rå om en bebis och vi är gravida i v. 16 nu. När det hände könde i alla fall jag stora skuldkänslor då det bara gått 6 månader sedan allt hände. Var också välsigt rädd för vad andra skulle tycka och tänka. Men fick hjälp med dessa tankar och vi ersätter ju inte vår älskade son utan det är ju ett helt nytt barn som vi vill sätta till världen 🥰
Tror inte att det finns någon magisk gräns för när det är okej att försöka igen utan när man själv känner att man skulle orka och framförallt våga försöka igen. Och strunta i vad andra tycker och tänker. För som min kurator sa "Det ska väl dem skita i". ❤️
