Min mamma missbrukar mat

Jag är orolig för att min mamma har en väldigt osund relation till mat.

När jag var tonåring och hon själv närmade sig 40 var hon extremt viktmedveten. Hon var helt normalviktig egentligen, men hela livet fram till cirka 35 var hon trådsmal. Efter det var inte metabolismen som den varit tidigare och därför kände hon sig fet för att hon hade storlek 38 istället för 34 eller 36. Klagade alltid över vad tjock hon var, gick på olika bantningsmetoder etc. Dessutom var hon uppenbart avundsjuk på mig som var smalare, för det kom ofta pikar om att jag var för tunn och hade ätstörningar. Vilket var helt osant, jag var hur frisk som helst och bara naturligt smal, som hon själv var i samma ålder. Pikarna mot mig upphörde efter att jag en gång fick ett raseriutbrott när hon ljög inför sina vänner och min pojkväns föräldrar om att jag var ätstörd. Men hennes egna skeva syn på sig själv fortsatte. I efterhand har jag undrat om hon kan ha utvecklat bulimi, för hon kunde vräka i sig godis om kvällarna för att sedan knappt äta om dagarna.

Nu är mamma snart 60 och själv är jag 34. För tio år sedan träffade hon sin nuvarande man, och det blev en vändpunkt för hennes kroppshat. Hon blev en mycket lyckligare och mer harmonisk person överlag. Hon accepterade att hon inte var 20 längre och började leva i sin kropp, njuta av god mat igen etc.

Dessvärre verkar det ha svängt åt andra hållet, för nu är hon verkligen fet på riktigt. Hon har gått upp enormt mycket i vikt. De är stora livsnjutare vilket är härligt på sitt sätt, men det dricks vin nästan dagligen och äts mycket fet mat, godis och snacks. Motionen är nästan obefintlig. Hon kör till jobbet, sitter på jobbet, kör hem och sitter i soffan. Till saken hör också att hon har svår diabetes sedan hon var barn.

Från att ha varit extremt kroppsmedveten bryr hon sig nu inte överhuvudtaget, och det börjar göra mig väldigt orolig. Men det är jättesvårt att kritisera någon annans livsstil, speciellt när hon mentalt äntligen mår bra och har tappat sina komplex. Men som barn vill jag inte förlora min mamma i förtid.

Bör jag ta upp detta med henne? Och i så fall hur?