Min sambo är närmare 40 år. Vi har barn sedan tidigare båda två i åldrarna 9-15 år. Vi har varit ett par i åtta år. Han saknar förmåga. Han är dels en stereotyper "mansbebis" som inte gör många knop hemma men han saknar även förmågan att sköta barnen. Jag har gjort det under alla år. Både mina och hans. Nu börjar jag ledsna. Vill ha tillbaka mitt liv. Min energi. Ork. Glädje. Men jag har en sådan stor oro för hans barn. Jag har försökt släppa tyglarna lite för att se hur det funkar de senaste två åren och det funkar inte. Barnen bor heltid hos honom då mamman saknar förmåga av andra, mer tydliga, anledningar. De kommer aldrig vara aktuellt för dem att bo hos henne ens växelvis. Hans ena barn gick utan handskar denna vinter fram tills det var många minus ute. Då fick jag nog och sa ifrån varpå han hämtade ett par vantar från garaget. Mitt barn är något äldre så han tar helt sonika hens urväxta grejer till sitt barn trots att jag säger att t ex täckbyxorna saknar foder då det är hål i dem. Han säger då att han ska köpa nya men gör inte det. Desamma med skor som har helt utnött foder t ex. Barnen saknar i regel kläder vid varje skifte i årstid. Han fixar kläder när det gått dagar/veckor efter de egentligen behöver kläderna. De går runt i för små byxor, otjänliga kläder osv tills jag köper kläder åt dem för mina pengar. Han glömmer att planera kalas och skickar ut inbjudan till kompisar två dagar innan kalas så ingen kan komma. Tar förgivet att jag bjuder hans och mina släktingar till hans barns kalas. Beställer inte tårta i tid så det får bli improvisering från Ica typ. Ett par år har det inte funnits då kalas skett på helgen och butiken inte gör tårtor då så då har de varit utan. Han kan inte bemöta barnen känslomässigt. Han har inte pratat om viktiga saker med barnen såsom mens, relationer, preventivmedel etc för att "han vet inte vad han ska säga". Han låter barnen vara ledsna på sina rum av samma anledning. Kan inte prata med dem om deras mamma när de frågar. Kan inte bemöta dem i konflikter med kamrater. Han förstår inte att inte busa erc kvällstid och sen är han sur för att de är vakna för sent. Beställer pizza/hamburgare när de säger till att de är hungriga. Glömmer ge frukost. Glömmer nattfika och är sur när de blir hungriga inför läggdags. Han själv går och småäter hela tiden. Chips, godis, glass. Tänker inte på att andra är hungriga då han själv är mätt... Han sitter mest med telefonen eller spelar dator och hör inte när barnen behöver uppmärksamhet. Jag känner mig orolig inför hur barnen kommer ha det med honom om vi separerar. Nu är det jag som sköter allt ovanstående. Jag har varit på utbildning med jobbet i tre veckor och endast hemma över helgen under en period. Inget funkade. Barnen saknade adekvata kläder till idrotten då han glömde tvätta. De fick inte med sig badkläder till badet då han missat att det skulle vara bad på idrotten och det missade att skicka med fika till en utflykt. Han missade ena barnets utvecklingssamtal och hade panik när ett barn blev sjukt och han "inte kunde vabba". Hans föräldrar fick komma och ta hand om barnen. Bör tilläggas att jag vabbat för alla barn alltid. Jag känner en stark oro för hur mina bonusbarn kommer ha det om vi separerar. Känns som att jag sviker dem om vi separerar. De är såklart välkomna till mig, men jag kommer inte kunna ta en bostad som alla kan ha eget rum i och han kommer förmodligen sura ihop och inte låta dem träffa mig.Vad gör man!? Vill samtidigt inte att barnen ska behöva utstå än mer trauma och typ bli omhändertagna. Känns som att det enda rätta att göra är att stanna åtminstone 9 år till tills äldsta är 18 år...
